Faran i att ta den perfekta svenskheten för långt

Sverige har rykte om sig i Spanien att vara bra på det mesta. Sverige har väl i allmänhet ett relativt gott rykte över hela världen, men spanjorer får verkligen något särskilt i blicken när en presenterar sig som svensk eller hänvisar till något specifikt svenskt. Jag vet inte hur jag ska beskriva det, men det är något drömskt och romantiskt blandat med glädje och nyfikenhet. De utstrålar en slags sund avundsjuka. Särskilt på Costa del Sol har spanjorerna nästan alltid haft en svensk flick- eller pojkvän, granne eller kollega.

Spanjorer är stolta men samtidigt fyllda av komplex och i jämförelse med Spanien framstår Sverige alltid som någon slags ouppnåelig modell. I deras ögon. I bästa fall som en inspirationskälla. I värsta fall som just något omöjligt. Det eftersträvansvärda viftas bort med förklaringen att det där kanske fungerar i Sverige, men inte här…

De ganska få spanjorer jag känner som bott i Sverige, är inte lika odelat positiva. Men på distans är Sverige alltid perfekt.

Sverige är enligt spanjorernas uppfattning bättre än de flesta och definitivt bättre än Spanien. Kanske inte på fotboll eller på väder, men när det gäller demokrati, natur, miljöfrågor, teknik, effektivitet, föräldraledighet, arbetsmarknadsfrågor i stort, byggnadskvalitet, design, levnadsstandard och myndighetsadministration. Det är visserligen mörkare och kallare, men allt är enklare och allt fungerar.

Under mitt första år i Spanien fick jag visserligen ofta kommentaren att svenskar är kalla. Jag tog illa upp och började omedelbart argumentera att det rör sig om blygsel. De blev ofta förvirrade av min reaktion och till slut insåg jag att för dem låg det ingen värdering i ordet kall. Det var endast ett konstaterande och inte menat som en förolämpning. Men det där första året umgicks jag inte heller så mycket med ”vanliga spanjorer” utan mötte mest lärare på språkskolan och killar som sökte sig till uteställen med utländska studenter. De tyckte nog främst att vi var kalla för att vi besvarade komplimanger med viss reservation.

Men i mitt ”vuxna” liv i Spanien där jag haft och har, alltifrån nära vänner till kollegor och familj, har jag faktiskt enbart mötts av en nästan stum beundran och odelat positiv inställning. Dessutom är svenskar långa, artiga, väluppfostrade och snygga.

Problemen med ovanstående har börjat uppstå på senare år. För mig som utlandssvensk är det efter 17 år i Spanien också lätt att glorifiera Sverige. Jag hamnar då och då i fällan att precis som vilken spanjor som helst, kritisera det spanska sättet och lyfta upp den svenska vägen som den rätta. Men det är inte samma sak att kritisera sina egna, som att göra det utifrån. Det är en hårfin balansgång att generalisera när det gäller länder och nationaliteters olikheter, att spanjorer gör si och så och i Sverige gör de minsann på det här viset. Som om alla vore lika. Men jag måste erkänna att jag gör det ganska ofta. Jag tycker det är roligt. Men som sagt, balansen är oerhört viktig.

Mer än en gång har jag umgåtts med spanska vänner och kommit hem efteråt och undrat om jag uppfattats som arrogant. Jag invaggas i en falsk trygghet, en känsla av att vara en av dem och att befinna mig långt ifrån Sverige. Den svenska perfektionen är ouppnåelig även för mig. Just nu umgås jag exempelvis en del med föräldrar till min sons klasskompisar. Vi pratar ju ofta om skola och utbildning och på senare tid har det varit oundvikligt att det smugit sig in en del Covid-19 i samtalen. De som inte är väldigt pålästa och sett medias kritiska artiklar om den svenska strategin, utgår ifrån att inte ens Covid-19 är ett problem i Sverige. När jag kontrasterar gör de stora ögon.

Så vad är min poäng? Kanske att en ska vara försiktig med att raljera allt för mycket och tänka sig för i vilka sammanhang det sker. Ironiskt nog skulle jag aldrig göra det i en grupp med icke spanjorer som är uttryckligen kritiska till Spanien. Det är ju balansen som är det intressanta, att jämföra och sätta det ena mot det andra. Inte att få stå oemotsagd. Kruxet är att spanjorer aldrig säger emot. De är alltid själva sin största kritiker. Så jag ska bli bättre på att ställa frågor, lyssna och inte alltid tala om var skåpet ska stå.

Veckokolumn SK Premium 2020-09-05

https://www.sydkusten.es/sk/384/a/29699/-i-faran-i-att-ta-den-perfekta-svenskheten-for-langt-i-/

Är Costa del Sol Spanien?

Hej! Det var länge sedan! Jag hinner inte riktigt med… allting är bra men det går i ett. Största anledningen till att jag inte hinner få till några intressanta blogginlägg är nog faktiskt att jag sedan slutet av augusti varje vecka skriver ett kåseri till Sydkustens Premiumprenumeranter. Det är jättekul! Men det gör att mina personliga reflektioner ofta hamnar just där… I alla fall har jag nu fått lov att med minst fyra veckors eftersläpning, publicera min veckokolumn här! Eftersom jag hunnit med ett antal under hösten, kommer jag lägga ut fler stycken under julhelgen som en liten present till er från mig, som kompensation för att det varit så tunt här!

Idén till den första fick jag från https://casaannika.blogspot.com/ för länge sen!

Är Costa del sol Spanien?

Jag har bott på Costa del Sol i nästan precis 17 år. De första åtta åren i Málaga stad vilket jag då ansåg var något helt annat än Solkusten. Costa del Sol är Málagaprovinsens kuststräcka och för en spanjor är det något rent geografiskt, precis som Costa Blanca, Costa de la Luz och Costa Brava. För oss utlänningar ligger det dock mer av en slags värdering i begreppet och inte alltför sällan kan det från en viss typ av människor uttalas med ett litet uns av förakt. Har jag fel?

Missförstå mig inte, de allra flesta svenskar älskar ju Costa del Sol, men det finns ändå en tendens att se ned på att området är så exploaterat och färgat av turismen. Mer än en gång har jag hört svenskar säga att Costa del Sol inte är Spanien. Och i mitt jobb som mäklare har jag mött en hel del kunder, som visserligen gärna vill vara här men samtidigt markerar att de söker sig bort från alla andra turister och utländska bofasta. Med större eller mindre framgång.

Ett exempel var när jag för några år sedan nästan hade sålt en lägenhet i La Cala de Mijas till en svensk familj. De skulle bara uppleva byn på kvällen och sedan lägga in en reservation. När vi möttes dagen efter nästan kräktes de ut hur hemskt La Cala de Mijas var; ”så ospanskt, bara massa britter och svenskar, inga spanjorer alls” och så vidare. Jag som jobbade under flera år i La Cala kände inte igen mig i deras beskrivning och frågade när de hade ätit middag. Klockan 19. I augusti.

Jag fick förklara att vid den tidpunkten är det inte en enda spanjor ute på gatorna. De är antingen hemma och vilar siesta i väntan på svalkan, eller så har de inte gått hem från stranden än. Man kan inte gå ut och äta middag klockan 19 och förvänta sig en känsla präglad av den inhemska befolkningen. Då får man äta när spanjorerna äter, det vill säga vid 21-22-tiden eller ännu senare på sommaren. En annan gång beklagade sig en svensk familj över att de hade varit och spelat golf och bara mött utländska pensionärer på banan. En tisdagförmiddag i januari. Vanligt folk är ju på jobbet då!

På Costa del Sol bor väldigt många nationaliteter. Till följd av det finns många affärer, restauranger och andra verksamheter som drivs av olika nationaliteter. Det allra mesta är dock faktiskt spanskt och man väljer själv vart man går. Det är helt sant att det finns många svenskar som har sina barn i Svenska skolan, jobbar på en svensk arbetsplats och går till svensk tandläkare. Men det är ju inte det enda som finns här.

De flesta av oss tar del av båda världarna; den spanska och den internationella. Här finns många turister, det är ju det man till stor del lever på här. Personligen tycker jag dock inte att det gör kusten mindre spansk, bara annorlunda. Det är klart att de små byarna i inlandet är mer traditionellt spanska. Det är ju inte samma sak att åka till Stockholm eller en liten by i Norrland, eller till skånska vischan heller. Det ena är ju inte mer svenskt än det andra bara för att utbudet är mer internationellt och folk på gatan mer uppblandade av turister och utlänningar.

Costa del Sol kan upplevas på väldigt olika sätt. Man väljer själv. De som kommer hit för att söka sig till det svenska, ser det. Samtidigt måste jag hävda att Costa del Sol i allra högsta grad är Spanien. Här är fullt med helt vanliga spanjorer och det pågår ett helt vanligt spanskt liv. Samtidigt med turismen och det internationella utbudet som i vissa kvarter är väldigt stort, i andra inte alls.

Jag ska erkänna att jag under mina år i Málaga stad såg på kusten med betydligt mer kritiska ögon. Jag var besatt av tanken på att integrera mig och ville absolut inte inkluderas i svenskkolonin. Som om det ena skulle utesluta det andra. Fast till viss del kan det nog göra det, åtminstone i början. Nu, många år senare, känner jag mig tryggare i min identitet som utlandssvensk och vill gärna ha både spanskt och svenskt i mitt liv och ser mest fördelar med att bo i ett område av mer internationell karaktär.

https://www.sydkusten.es/sk/384/a/29625/-i-ar-costa-del-sol-spanien-i-/

Om sänkta krav och att bryta mot lagen

Jag trodde ju att jag skulle ha tid att blogga dagligen och hade stora ambitioner att göra något fint och kreativt av den här platsen, nu känns det lite som ni får mina resttankar sådär lite i förbifarten… sorry för det. Vi får väl se om det kan bli bättre med tiden.

I alla fall. Iváns födelsedag. Skrev en hel veckokolumn i Sydkusten om spanska kalas för ett tag sedan. Det är en institution. Herregud, man kan känna sig jagad för mindre. Men jag har också tvingats bonda med de andra föräldrarna som jag aldrig annars hade gjort. För ett år sedan gick vi på kalas nästan en gång i veckan, 15-20 barn, minst lika många föräldrar, lekland, entertainment, vuxenmingel, etc, etc. Denna veckan var det världens happening att vi träffade två kompisar i parken och de fick leka och fika på en parkbänk. Kalas i corona times. Och barnen är lika lyckliga som alltid.

Vi har som sagt perimeterkarantän sedan nästan en vecka tillbaka vilket innebär att vi inte får lämna Benalmádena mer än i undantagsfall (ex skola, jobb, vård). som mina kompisar sa på vår digitala fedags-AW så är jag typ den lagligaste av oss alla, men just nu bryter jag mot reglerna fler gånger om dagen. Vi bor på en kommungräns och det räcker att jag går ut med hunden (och tar höger istället för vänster) så riskerar jag att få böter. Vill verkligen inte beklaga mig över ologiska normer för jag har så stor förståelse för att myndigheterna kämpar med att få ned framför allt beläggningen på sjukhusen utan att sätta oss i hemkarantän och inte kan införa en miljon undantag för varje restriktion, men kan ändå bli lite trött av att jag inte får gå ut ensam med min hund åt ena hållet (det jag brukar gå på kortrundorna). Munskyddet har jag på hur ensam jag än är. Om utifall polisen kommer så tänker jag det är bättre med ett rätt än två fel. Eller tre… för vi har även utegångsförbud från klockan 22 och det har hänt att jag glömt gå ut med hunden innan 22 och smyger ut och försöker göra mig osynlig i vår lilla park mitt över gatan. Där hundar givetvis även är förbjudna.

Tiden

Vart tar den vägen, tiden? Förra året lade jag två timmar dagligen på att pendla och jag jobbade minst 100%. Under våren jobbade jag 100% och lade 4-5 timmar dagligen på Iváns hemskola. Sedan 1 oktober jobbar jag 75% på tidningen och har ett litet extra projekt utöver det, på några timmar i veckan. Jag pendlar ingenstans. Ändå hinner jag inte med. Jag går upp 1-2 timmar tidigare än jag gjort de senaste åren, jag jobbar utan paus de timmar Iván är i skolan och ibland ytterligare en stund. Vi har inte mycket av socialt liv. Jag går visserligen ut med hunden fyra gånger per dag, tre korta och en längre promenad. Men ändå. Jag förstår inte vart tiden blir av?? Jag har aldrig varit så effektiv och inrutad i hela mitt liv känns det som, ändå jagas jag av klockan som går och känner aldrig när dagen är slut att jag har hunnit med det jag ska. Jag saknar tid att tänka, tid då jag inte producerar. Antagligen måste jag fundera lite kring det för att organisera mig lite bättre. Inte för att bli mer effektiv, utan kanske för att bli lite mindre effektiv. Om ni förstår hur jag menar?

Jag känner mig väldigt nöjd dock med mitt inrutade liv. Möjligen gör hela den här märkliga situationen mig mer stresskänslig också. Jag känner inte att jag är så påverkad, känner mig inte rädd eller nedstämd. Däremot har jag behov av kontroll över det lilla och så fort jag inte riktigt har det, blir jag väldigt stressad. Jag är van vid att ha många bollar i luften, inkommande mail, visningar, andra möten, telefonen som ringer oavbrutet, affärer som blir eller inte blir av. Numera blir jag stressad över sånt som att jag var tvungen att fixa en sistaminuten present till Iván som fyllde år igår samt till hans kompis (en av de två vi firade med i parken) som nyligen fyllt.

Dels att jag måste få in en sak som egentligen inte får plats i mitt schema, dels att vi ju sedan i tisdags lever med kommunperimeterkarantän och jag inte får lämna Benalmádena. Så jag kunde inte åka till någon av de stora varuhusen utan fick leta upp en liten leksaksaffär på byn med allt vad det innebär av parkering, etc. Hunden skulle till veterinären också. Och födelsedagen skulle firas med frukost på sängen och paket innan skolan. Parken med fler paket och lite enkel fika. Hemlagad pizza och tårta med bild på som beställts. Telefonen som ringde med familj som ville gratta. Antagligen är det bra att det ändå händer sådana saker så jag inte får total fobi mot det vanliga livet.

Jag känner mig väldigt stressad över vintertiden också. gör ni det med? Är det så varje år? Hur kan jag inte minnas? Men klockan 18 får jag panik över att dagen är slut och jag inte hunnit med det jag ska. Dagen är inte slut, vi går ju inte och lägger oss förrän mellan 22-23. Och jag vet att det är mycket värre mörker i Sverige. Men det är inte själva mörkret utan den inbyggda klockan i kroppen som just nu är helt rubbad och ger mig stresspåslag varje dag.

Sju år blev han igår, min bebis. Helt galet. Och alldeles alldeles underbart..!

Kan inte alla bara sitta stilla i båten och hålla sig lite lugna?

Den senaste veckan har varit ganska turbulent på flera sätt. Spanien har infört nationellt nödläge igen, denna gång har de redan röstat i kongressen om att det ska pågå till 9 maj. Dock ligger beslutsfattandet fortfarande på regional nivå. Nödläget är tydligen den enda nu fungerande juridiska ramen för att kunna införa restriktioner som begränsar människors fria rörlighet. Men det innebär alltså att själva åtgärderna sedan införs lokalt och regionalt utifrån den rådande smittsituationen. Så långt är ju allt bra, det var ju vad många efterfrågade i våras när samma regler gällde över hela landet, trots att smittläget var extremt brokigt. Dock innebär det att vi nu har restriktioner som centralregeringen infört (i dialog med regionerna), vi har 17 regioner med olika restriktioner och vi har ytterligare restriktioner som enbart gäller i vissa kommuner eller till och med specifika vårddistrikt. Det är onekligen en del att hålla reda på. I mitt jobb på Sydkusten försöker vi informera så detaljerat det går, dels vad som händer nationellt, dels lokalt framför allt med fokus på de mest svensktäta områdena. Det är några stycken restriktioner att hålla reda på… Till det kommer att informationen inte alltid är komplett. För även om saker och ting inte sker med samma panik som i våras, så tas besluten ändå relativt snabbt och alla scenarios övervägs inte och det finns många luckor och frågor som saknar svar. Ytterligare en dimension är att det rör sig om impopulära åtgärder. En kan vara för eller emot restriktioner, men för alla som drabbas så är det ju jobbigt även om en i sak kan vara för tuffare åtgärder för att stoppa smittan.

Så till saken. Varje liten notis om smittsituationen, statistik över nya smittade, antal döda och inte minst nya restriktioner, får folk att gå helt bananas framför allt på Facebook. Människor blir som förbytta och öser ur sig skit och förbannar än den ena, än den andra, inte sällan skjuter de budbäraren och anklagar Sydkusten alltifrån att ljuga till att vilja skrämma upp människor och skapa clickbaits. Trollen har verkligen vaknat till liv och krupit fram ur sina hålor. Och trots att vi vet att de är just troll och inte representerar våra läsare i något enda avseende, så suger de energi. Så mycket att vi nu bestämt att det får vara nog. Personligen kommer jag inte läsa en enda Facebooktråd till. Dialogen med våra läsare sker på andra håll. Jag har varit stressad och okoncentrerad och ibland direkt ledsen över hur folk beter sig. Och det är ju såklart precis vad de vill. De vill inte åstadkomma något annat än just att störa. Men sorry, jag måste lägga min energi på mitt jobb, hänga med, belysa och rapportera.

Normalt sett bryr jag mig inte så mycket om trollen men den senaste veckan har de blandats upp med väldigt många frågor och kommentarer från mer ”vanliga” människor som är upprörda och inte förstår vad som gäller. Framför allt handlar det om att Andalusien (liksom en majoritet av Spaniens regioner) infört så kallad perimeterkarantän, dvs det är inte tillåtet att resa in eller ut ur regionen utan särskilda skäl. Regionalmyndigheten informerade utan att med ett enda ord nämna turisterna vilket ju såklart är både märkligt i en turistregion som Andalusien och under all kritik. Rent formellt gäller att ingen får ta sig in i regionen utan giltigt skäl och bland dem finns inte turismen nämnt. Men gränserna är öppna och flygen går. Så ni kan ju bara tänka er folks förvirring och paniken för dem som hade resor bokade under helgen. Jag tycker det är dåligt och brist på kommunikation från myndighetens sida.

Samtidigt har jag också väldigt svårt att förstå att folk blir så upprörda och förvirrade. Vi har nu befunnit oss mitt i en pandemi i sju månader. Smittsiffrorna har gått upp i Spanien sedan juli/augusti och det blir bara värre. Redan innan vårens restriktioner lättades upp talade alla om att det skulle komma att pågå en dans av restriktioner och lättnader, upp- och nedtrappningar, under långt tid framöver. Den senaste dygnssiffran för antal nya smittade i Spanien var 25.000. Det dör omkring 200 personer varje dag. Vården har det besvärligt, på vissa håll extremt besvärligt. I vissa kommuner är intensivvårdsavdelningar överbelagda. Hur kan folk bli förvånade över att restriktionerna skärps?

Och så svär de över att de inte vet om de kan eller ej, åka till sin semesterlägenhet. Många hävdar på fullt allvar att restriktionerna i Spanien bara gäller spanjorer, att alla är fria att resa som de vill inom Schengen och att ingen kan hindra dem från att resa in i Andalusien. Det är spanjorerna själva som är problemet. Jag blir mörkrädd. Smittar svenskar inte?

Och det må vara hänt att det går att resa, att folk har rätt att förflytta sig. Men måste man? Om man bokat en resa till Spanien i början av november, är man då inte lite förberedd på att den skulle kunna brinna inne för att situationen börjar bli mer än måttligt komplicerad?

Jag har verkligen förståelse för att en del reser, var och en vet sin egen situation och jag dömer ingen. Alla fattar sina egna beslut. Men jag tycker man bör vara medveten om situationen och öppen för förändringar. På flera håll i Sverige, bland annat Skåne, rekommenderas folk att undvika kollektivtrafik och köpcentrum, att inte umgås mer än med de närmaste, inte gå på fest, att undvika idrottsverksamhet, osv. Detta i Covid-liberala Sverige. Sverige hade en incidens per 100 000 invånare de senaste två veckorna på 143 (vecka 43). Spanien ligger på 485. Sjukvården börjar gå på knäna. Om inte kurvan bryts inom två veckor, kan vi troligen vänta oss lockdown. Det är på sin plats att visa lite respekt.

Svenska på schemat

Idag har Iván haft sin första lektion i svenska i sitt liv. Känns så himla stort för mig! Svenska skolan i Fuengirola har kompletterande svenska för barn som talar svenska i hemmet med någon av föräldrarna men går i spansk eller internationell skola. Jag hade funderingar på att anmäla Iván denna hösten eftersom han fyller 7 nu i november, men kände att det blev en grej för mycket efter att ha övervägt ganska länge. Iván har kämpat hårt med att läsa och skriva på spanska och engelska och tycker inte alls det är roligt så jag ville inte lägga in ytterligare krav på ett språk till.

Men så erbjöd skolan denna konstiga höst att man fick prova på gratis och då kändes det hela mindre kravfyllt på något vis. Dessutom har ju halva terminen redan gått så det blir inte under så lång period. Idag var första gången och Iván tyckte om det! Hans första kommentar var ”jag tycker om svenska skolan”, kom hem med skriv- och läsböcker, inloggning på Ugglo och läxa till nästa gång (som tyvärr inte är förrän om två veckor pga ännu en av alla helgdagar nästa måndag…) Han var så stolt och glad. Berättade att han vågat prata direkt fast hans ben skakade hela tiden. Först trodde jag det var pga nervositet men sedan sade han att det var för att han behövde röra på sig men inte vågade för ”läraren var lite..” här hytte han med fingret för att visa vad han menade. Hahaha älskade unge. Så stor han verkade.

Det här var riktigt bra för honom! En ny miljö, nytt sammanhang och svenskan är något helt annat för honom än spanska och engelskan. Märkligt nog är det hans starkaste språk och jag tror det som ligger honom närmast hjärtat. Och att få träffa en hel liten klass (de är bara 8 barn) med andra som honom, som talar svenska hemma.

Så glad är jag hurra!!

En vecka med Zingo

Nu har Zingo varit hos oss i en vecka och vi börjar sakta men säkert vänja oss vid varandra allihop. Kring vem som står över vem i rang, råder dock fortfarande viss förvirring. Jag står absolut högst i rang, det är ganska klart. Men därefter beror nog svaret på vem man frågar.

Zingo har slutat morra på katten men vill inte gärna gå förbi på nära håll. Katten beter sig nästan likadant men är liiite mer cool. Han ropar dock på mig ibland för att jag ska komma och stå bredvid när han går förbi hunden. De ligger på 1-2 meters avstånd och vilar så de är absolut inte rädda att den andra ska attackera. De har även mötts i terrassdörren en gång och passerade utan problem, fast ibland blir det fortfarande lite tumult när en av dem blir skrämd av den andres plötsliga närvaro på fel plats. Jag tror Zingo har fattat att katten står högre i rang än honom, men katten utnyttjar inte detta utan är lite osäker på om det faktiskt är han som bestämmer var skåpet ska stå.

Sedan har vi Iván som Zingo började morra och även skälla på (efter han slutat göra det med katten), utan att han gjort något mer än att vara lite allmänt stirrig och högljudd. Jag flyttade Zingos säng, som hade hamnat ganska mitt i vardagsrummet, till ett hörn och sedan dess har han inte morrat mer. Troligen behöver han bara kunna gå undan och känna lite lugn och ro. När vi var ute på promenad satte sig Iván plötsligt ned på marken för att vila och då gick Zingo tillbaka och satte sig bredvid för att vänta på honom. Zingo tycker nog att han står högre i rang än Iván, medan Iván har klart för sig att det är han som bestämmer över hunden.

Fredagens hundträning blev tyvärr inställd så jag väntar fortfarande med spänning på hur det ska gå. Jag tror det kommer hjälpa oss att reda ut rollerna.

Zingo har lärt sig sitt namn, kom, gå och lägg dig och nästan sitt. Även om han inte alltid känner för att bry sig om att han faktiskt förstår vad jag menar. Han har lärt sig kissa och bajsa på promenaderna, men gör det bara på ställen han varit på tidigare, aldrig på nya promenadstråk. Han äter upp kattens mat så fort ingen tittar. När vi möter andra hundar blir han rädd för de som är större än honom, fast han vill ändå hälsa. Han är väldigt ambivalent. Nyfiken men skiträdd. Vilket ju är det modigaste av allt faktiskt. Han låter liksom inte rädslan styra honom utan tvingar sig fram fast svansen är långt in mellan benen.

Vi har gått minst 7 km varje dag hela veckan, vilket gör mig väldigt gott. Iván har valt att stanna hemma några gånger och har därmed tränat lite på sin självständighet, även om det kanske inte var på det sättet jag hade trott.

Det känns fortfarande konstigt och jag har insett att skaffa hund inte är som att skaffa andra saker. Hundar har en egen personlighet. Man går ju inte ut och skaffar sig en människa utan inväntar att man klickar med någon. Riktigt så fungerar det kanske inte med hundar för de är mycket mer anpassningsbara än människor och det är nog lättare att växa samman med en hund, men det är inte självklart att man klickar första dagen. Jag har förmodligen lärt mig mer än Zingo den här senaste veckan.

Jag tänkte på igår när alla tre hade somnat framför Ronja Rövardotter, att vi plötsligt är mer av en familj och inte så mycket ”ensamstående med barn”. Det låter kanske konstigt men det är påtagligt att det finns en levande varelse till i vår flock. 

Zingo

Zingo och Iván på skogspromenad i söndags.

Jag har länge tänkt att det vore mysigt med hund, samtidigt har jag de senaste åren varit hemifrån i upp till tio timmar varje dag. Så det har ju inte varit aktuellt. Sedan karantänen i våras och omställningen med nytt jobb, har jag funderat allt mer. Iván och jag började prata om det och till slut kom jag så långt att jag började följa flera härbärgen för övergivna hundar för att se om ”vår” hund skulle dyka upp. Så en dag för snart två veckor sedan såg jag Elwood, en rödbrun podenco, född 2018, van vid katter, snäll och passande för att bo i ett mindre hem. Jag visade honom för Iván, skickade iväg ett mail och sa att vi var intresserade och gärna ville träffa honom och känna efter om vi kunde passa.

I lördags begav vi oss så till Adana i Estepona, väldigt peppade och lite nervösa. Jag trodde väl aldrig att han skulle följa med oss hem samma dag. Vi fick gå på promenad, det kändes bra och sen plötsligt var det liksom bara bestämt och papperna skrevs under och så satt han där i vår bil och vi fick åka direkt till djuraffären och köpa mat, säng och leksaker.

Han är väldigt lugn och snäll. Han är inte rädd för mig eller Iván, tvärtom, men i övrigt är han oerhört blyg och försynt. Går knappt ur sin säng mer än för våra promenader. Han har börjat gå ut i köket på eget initiativ för att äta eller dricka vatten, men rör sig inte mycket i huset. Han ligger bredvid mig hela dagarna när jag jobbar. Å ena sidan har det gått över förväntan, det har inte varit några problem alls med honom. Lite gruff med katten som jag tycker synd om, men på det stora hela går de mindre omvägar utan att göra mycket väsen av sig. De håller social distans kan man säga, 1,5-2 meter, men värre än så är det inte. Å andra sidan är jag lite överväldigad över hur själva förändringen påverkat mig och skrämmer mig lite, dvs inte hunden i sig, bara det faktum att allt känns annorlunda. Vi är fyra. Dynamiken och rutinerna är annorlunda. Egentligen bara på ett positivt sätt. Vi har gått massor bara sedan i lördags och det är ju fantastiskt.

Jag tror att jag kanske inte direkt är en hundmänniska, i den bemärkelsen att jag inte har det i blodet. Jag är mer en kattmänniska. Den finns där i sitt parallella universum, existerar och håller en sällskap med tar liksom ingen plats, begär inget av mig, bara mat och att jag finns. Med hunden är det ju annorlunda. På gott och ont. Den gör vad jag säger (well ibland i alla fall), svarar och visar tillgivenhet. Det är ju fantastiskt men också mer kravfyllt. Jag känner att jag måste leverera och är rädd att göra fel och inte vara tillräcklig. Jag har bokat in oss på en timmes privatlektion med en hundtränare på fredag och nästa helg ska jag ta med Iván också. Det kommer att bli super, så vi får lära oss hur vi ska träna honom på rätt sätt och bygga vår relation.

Missförstå mig inte, jag är så glad att han är här, Elwood, som blev omdöpt till Zingo på vägen hem (efter trollkarlens hund i Alfons). Han är så fin. Men jag känner mig lite skraj helt enkelt, lite overwhelmed. Samtidigt kände jag starkt att vi var redo för en medlem till i familjen, att det fanns plats för det och jag sökte nog utmaningen därför att vi hade behov just av att dynamiken förändrades. Ibland måste man våga röra om lite i grytan, eller? Och samtidigt gav vi en övergiven hund ett hem. Jag kan faktiskt inte fatta att han är vår.

Verklighetscheck

Vi åkte om Aldi och veckohandlade efter skolan. Stressad dels av att Iván behövde bajsa (varje dag samma tid, varför lär jag mig aldrig??) och de flesta mataffärer har stängt sina kundtoaletter pga Covid-19, dels för att det är obefintlig yta för varorna i spanska butiker så man känner att man måste kasta ned grejerna i påsar för att komma därifrån asap, registrerade jag att kunden efter inte hade tillräckligt med pengar. Hon hade en 5€-sedel och fick lägga bort två grejer. Inget konstigt med det kanske, men sen sade hon till kassören att de skulle betala hyran på måndag och de hade inte mer. Det tog någon minut innan jag reagerade men jag gjorde det i alla fall och sade ”jag betalar det”. Hon blev så enormt tacksam. Hon hade en pojke i Iváns ålder såg jag sedan ute på parkeringen och hade valt bort äggplantor och mozarella, inte killens fredagsglass. Den kunde hon inte lägga bort.

Hon tackade mig säkert tio gånger i affären och på parkeringen och fortsatte sedan vinka. Först kändes det så bra, att jag hade reagerat, för det är så typiskt mig att befinna mig i min egen bubbla och missa vad som pågår runt omkring. Men sedan kände jag mig bara ledsen. Det känns så futtigt. Jag betalade 1,51€ åt henne. I bilen väntade hennes man och barn. De hade 5€ att handla inför helgen för. Och Gud vet när det kommer in pengar nästa gång. Själv hade jag veckohandlat till mig och Iván för nästan 100€. Jag önskar jag hade gjort mer. Samtidigt vet jag inte hur jag skulle ha gjort det, vet inte riktigt var gränsen går mellan att hjälpa och att trampa på någons integritet. Men ändå, jag önskar jag hade gått fram till dem i bilen efteråt och frågat om jag kunde köpa något mer eller bara ge dem 20€ så att de kan äta. Pandemins Spanien är inte bara karantän och munskyddspåbud och politiker som tjafsar så att man snart kräks på dem. Det är miljoner människor som måste välja mellan fredagsglass till sonen och en påse äggplantor.