Ett första trevande steg?

Hej. Jag har funderat så länge nu på att börja blogga igen att det å ena sidan känns oundvikligt. Och å andra sidan så skrämmande, stort och oåterkalleligt. Lite löjligt förstås. Men i alla fall så tänker jag att jag nog bara måste kasta mig ut i det och testa hur det känns. Det har varit ett märkligt år hittills och att sitta i karantän i flera månader som vi gjorde här i Spanien, leder helt klart till att man ifrågasätter mycket. Ser tydligare vilka prioriteringar man vill göra. Vad som är viktigt. Och även vad som kanske är nödvändigt för att kunna anpassa sig bättre till denna nya normalitet som vi får leva med ett tag. För mig innebar det att jag bestämde mig för att lämna mitt liv i fastighetsbranschen för att återgå till ett skrivande liv. Främst kanske för att kunna jobba hemifrån oavsett villkoren vi har att rätta oss efter framöver. Men även generellt blev det så tydligt hur mycket tid och pengar det går åt till att pendla och jobba utanför hemmet. Många delar är så absurda. Bensin, äta ute, barnpassning om barnomsorgen inte kommer fungera… Massor, massor med pengar som jag får lägga ut för att samtidigt vara ifrån mitt barn större delen av tiden. För att inte tala om stressen det innebär för mig själv. Det har hänt så himla mycket inom mig de senaste månaderna. Svårt att förmedla allt på en gång och det behöver jag ju inte heller. Men dels har det blivit väldigt tydligt för mig hur jag egentligen bara vill ha det lugnt och skönt omkring mig. Sitta på min kammare i lugn och ro medan världen pågår därutanför. Alldeles säkert har jag en släng av ”el sindrome de la cueva”, grottsyndromet, dvs att man efter en lång tid i karantän inte vill ge sig ut igen. I mitt fall beror det inte på rädsla utan bara på att jag insett hur skönt jag tycker det är att bara vara hemma.

Att jobba, vara ensam med sitt barn 24 h om dygnet och dessutom ha rollen som lärare, var inget jag var bra på. Vissa saker ja. Andra misslyckades jag grundligt med. Det ledde till att jag har gått några gånger till en psykolog för att försöka få hjälp med hur jag bättre kan hantera mitt dåliga humör, korta stubin, extremt bristfälliga tålamod och låga stresströskel. Genom dessa samtal har det blivit tydligt att jag är en högkänslig person. Jag förstår inte riktigt hur det har kunnat gå mig förbi tidigare. Men jag klickar om inte alla boxar, så en majoritet av dem. Och det är en sådan lättnad att förstå varför så många saker med mig så ofta känns så fel. Jag kommer säkert att återkomma till detta men lämnar det för nu.

Hela poängen med bloggen är att i och med att jag tar klivet ut som frilansare, ha någonstans dit jag kan hänvisa nya uppdragsgivare eller samarbetspartners som är nyfikna på vem jag är. Det kommer dock inte vara en i huvudsak professionellt inriktad blogg utan personlig och privat, en slags livsstilsblogg, jag vet inte ens om den kommer att få en röd tråd. Det återstår att se. Möjligen den att jag är ensamstående, egenföretagare, kvinna och bosatt i Spanien sedan hösten 2003. Om nu detta är en röd tråd. Främst vill jag väl mest ha en plats där jag kan få berätta om precis just det som faller mig in. Ingenting annat. Så välkomna hit. Vi får se hur långt jag vågar driva det. För läskigt känns det. Men det är dags nu.

10 tankar på “Ett första trevande steg?

  1. Hej Carin!
    Jag är en gammal tant som läste din blogg med intresse förra gången 🙂 Kul att du skriver och du gör bästa reportagen på Sydkusten liksom förra gången! Tummen upp!
    Kul det du skrev om att ”glorifiera” Sverige hahaha…stämmer bra och jag vill gärna bli arg på Spanien…(det får man inte bli för dom som är i förälskelsefasen och inte varit så länge) Mycket beror det ju på att man oroar sig för landet som man brytt sig om halva livet…
    Kram Preciosa alias Irene

    Gilla

    • Hej Irene, vad kul!! Tack för kommentaren. Haha du har så rätt. Jag har en idé om att man bara får bli arg på Spanien om man varit här länge och är integrerad. Blir väldigt irriterad på folk som raljerar över Spanien om jag får en känsla av att de inte har all fakta. Men stör mig inte alls så mycket om det är någon som jag själv som bott här länge och liksom är balanserad i sina åsikter, dvs å ena sidan älskar Spanien och å andra sidan, med den utgångspunkten, kritiserar vissa företeelser. Precis som man kan ”snacka skit” om sin egen familj, fast skulle börja hytta med nävarna om någon annan gjorde det. Kram!

      Gilla

  2. Hej Carin! Så roligt att du börjar blogga! Jag har hittat dig via Casa Annika som länkat till dina inlägg i Sydkusten under våren. Det ska bli roligt att följa dig. Jag bor i Italien sedan många år och har med tiden letat mig fram till bloggar av andra utlandssvenskor, så jag följer även Sol som sol och Bortugal. Älskar att läsa texter av skribenter som verkligen använder vårt språk på ett nyanserat och uttrycksfullt sätt. Lycka till! Stella i Italien

    Gilla

  3. Härligt Carin, absolut rätt att du startar upp en blogg🤗

    Du öppnar ditt vardagsrum och vi kliver in.
    Personer som inte fysiskt har mött varandra, som typ Stella i Italien,
    personer i alla åldrar och med varierande erfarenhet.
    Det är betydelsefullt kanske speciellt nu när vi saknar närhet, fysisk beröring och vi saknar att resor.

    För mig är du en länk mellan Sverige och Spanien och nu också övriga länder, mycket trevligt.

    Att få vara delaktig i andras spontana reflektioner berikar vardagen.

    Jag lägger ribban högt för jag vet vad du Carin, kan åstadkomma med pennan i handen!

    Lycka till med bloggen!

    Gilla

    • Oj, jag blir alldeles rörd och förlägen..! Nej, snälla sätt inte ribban så högt! Nu kommer jag återgå till att skriva i tjänsten och detta är precis som du säger, mitt vardagsrum. Så det blir högt och lågt. Tankar och reflektioner. Och säkert en del sådana även innan de är färdigtänkta. Ett och annat slarvfel slinker säkert igenom också. Tack för dina ord vännen och vad härligt att ha dig här! Du har så rätt. Funderade lite på just att så många trodde att bloggar var en fluga, men precis som du säger så behöver vi digitala plattformar mer än någonsin. Kram

      Gilla

  4. Så kul att du börjat blogga igen, så intressant och igenkännande! Jag skrev en lång kommentar som försvann… så sammanfattar. Känner igen mig i dina ord om mammarollen och att kämpa som en galning för att få allt att funka ”perfekt” och glömma bort både mig själv, ha roligt och skratta och att vara påväg mot utmattning… i mitt fall så gav ju pandemin mig en välbehövlig paus. Pratade med en vän och psykolog häromveckan (gratis rådgivning) om att om andra inte vill hjälpa dig utan bara klaga/kommentera dig, din mammaroll/föräldraskap så handlar det nog inte om dig utan dem. Behövde höra det! Jag försöker att vara en mer knasig, busig, löjlig mamma för att locka till skratt… och jag har även blivit lite bättre på att tänka på mig själv, skrev en njutningslista.. låter kanske speciellt men behövde skriva ner vad som får mig att må bra, små saker som te, choklad, glass, sova, läsa bok även vilken typ av mat jag njuter av att äta… Jag tycker att Dr Rangan Chatterjees böcker har hjälpt mig, han har en podcast om det passar dig bättre speciellt de om stress. The stress solution. Han har liksom enkla konkreta tips som fungerar i vardagen som att promenera eller andas bättre eller sinnesövning, avslappning etc. Sänka krav, sänka lite till och så ännu mer…

    Gilla

    • Tack! Och stort tack för dina kommentarer! Intressanta tankar. I mitt fall är jag dock min värsta kritiker. Men det finns fog för det och handlar inte om att jag bara tycker att jag är en dålig mamma, men jag vill försöka jobba med att rätta till vissa saker. Jag vet att jag också är en fantastisk mamma och har klart för mig alla förklaringar som förvarar mig… men när man ser negativa mönster så känns det inte bra. Det spelar ju ingen roll att det är förståeligt att jag är stressad, arg, trött, etc, det är ju samtidigt Iváns liv och barndom vi talar om.
      Det är jättebra att tänka igenom vad en behöver för att må bra, härligt med en njutningslista! Tror allt som får en att leva mer medveten är bra, att livet bara inte pågår och man gör saker av bara farten utan att man stannar upp och inser att det hela tiden finns en massa små val som kan göra hela skillnaden. Knas, bus och skratt kan ju göra hela skillnaden i upplevelsen av en skoluppgift, för oss båda. Och det får långsiktiga konsekvenser.

      Gilla

Lämna ett svar till Stella i Italien Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s