Språkförbistringar, ändrade planer och livskvalitet

”Jag är så orolig för att citronträdet ska dö”, sa jag när Iván och jag gick förbi grannarnas trädgård där jag ansvarar för att vattna medan de befinner sig i Sverige. ”Oroa dig inte, jag ska minnas dig”, svarade Iván utan att låta särskilt berörd. Trodde han att jag var orolig för att JAG ska dö, tänkte jag och undrade i så fall över hans neutrala reaktion. Men nej, han menade att han skulle påminna mig att vattna, förstod jag efter en liten stund. Tokigt blir det ibland. Han är väldigt verbal och hans svenska har utvecklats väldigt mycket de här månaderna vi har varit hemma, mycket tack vare SVT Barn faktiskt. Han vågar prova sig fram och slänger sig med uttryck som ibland låter så lillgamla, och ofta kan jag känna igen saker jag hört strömma ut från paddan. Som när han säger ”i dessa Coronatider”.

Helgen har varit väldigt skön. Just precis nu är det färre konflikter och jag njuter varje dag. Vi har spelat spel, badat flera gånger i poolen, legat skavföttes i soffan och kollat på serier, bakat kardemummakaka och grillat. Dessutom fick jag till en nästan tre timmar lång vindate med en av mina bästa vänner i Sverige. En mycket bra balans, bortsett från att jag var ganska så trött i söndags… Psykologen frågade ju mig när jag känner mig som en bra mamma och svaret är faktiskt ”när det inte är några konflikter”. Ingen bra utgångspunkt med tanke på att det är omöjligt att uppnå. Det viktigaste är väl att konflikterna inte spårar ur. Jag anstränger mig för att vara mindre fyrkantig, att vara ”calm and firm”, att bjuda till, ge mer kvalitetstid och försöka anpassa mig bättre när vi jobbar med skoluppgifter. Kanske har det gett resultat. Eller så är det bara en lugnare tid på månaden/färre hormoner i omlopp.

Jag har tagit beslutet att vi inte ska åka till Huelva i augusti för att hälsa på Iváns farfar med fru i deras sommarlägenhet. Det var inte helt lätt eftersom de vanligtvis bor i Madrid, farfarn är 91 år och vi ses väldigt sällan. Men det är inte försvarbart. Jag skulle inte kunna leva med om vi smittade honom utan att veta om det. De föreslog att vi skulle testa oss men jag läser ju varje dag om hur opålitliga snabbtesten är. Det känns meningslöst om vi ändå inte vet säkert. Bokade ett hotell (med gratis avbokning) innan jag läste om en smitthärd i Málaga som startat just på ett hotell i Huelva och kände att nej, det blir ingen resa i år (Sverige har vi redan avfärdat). Så nu funderar jag på vad vi ska göra för att i alla fall hitta på någonting mellan sommarskola och vanlig skola. Har fått tips om en camping med äventyrsaktiviteter där man kan hyra en liten stuga mitt ute i vildmarken. Annars har vi ju det bra hemma, men något litet sommarminne som sticker ut skulle jag vilja ge honom.

4 tankar på “Språkförbistringar, ändrade planer och livskvalitet

  1. Jag minns att vi hade många fler konflikter runt 6-7årsåldern än senare nu i 8-9 så det är nog en utvecklingsfas… har du testat att fråga hur han skulle vilja göra uppgifterna, om han tex. vill testa själv först och du är tyst bredvid tills han frågar? bara svara på exakta frågor eller vad det nu kan vara? Han kanske även vill ha lite mer frihet? Det är ju så många andra regler nu med corona så blir extra mycket tjat kanske… jag brukar ju även ha svara ja dagar ibland, kanske lördag nu på semestern? Dani brukar bli så förvånad, godis eller glass till frukost eller vad det nu kan vara som jag aldrig brukar tillåta. Även få bestämma vilken väg att gå eller vart… skriva en lista tillsammans med saker han skulle vilja göra så mer delaktig. Ja, det tyckte jag hjälpte, speciellt på semestern att skippa så många av mina vardagsregler som möjligt och bara behålla de viktigaste…

    Gilla

    • Jag har försökt att han ska göra det mer självständigt, låter honom själv välja vilka uppgifter som ska göras, etc. Vi har testat det mesta under de tre månader vi hade hemskolning och i princip inget fungerar, förutom att jag sitter bredvid och försöker hjälpa precis lagom mycket. Tillräckligt för att han ska känna sig trygg och inte ge upp innan ens ha försökt, men inte för mycket så jag tar över… Men nu jobbar vi med lite lättare uppgifter så att han ska känna självförtroendet, få känslan att han kan. Jag har köpt mig en Sudoko-bok som jag börjat med de senaste dagarna och det funkar, då har jag ”min uppgift” och han han har sin egen. Mitt mål är ju att han ska vilja jobba själv, oavsett resultat, det är inte det jag bryr mig om. Men det är en balansgång på en skör tråd. Skönt att höra att 8-9-årsåldern är lättare. Jag är väldigt mycket låt-gå när det gäller det mesta och vi har myskvällar och godis ibland även när det inte är helg. Försöker att han ska vara delaktig men samtidigt är jag dålig på att involvera honom i hushållssysslor och ge honom ansvar (pga effektivitet…) så där har jag fallerat. Men ja, det har blivit mycket tjat och jag har verkligen tagit några steg tillbaka nu och försöker vara medveten och se, innan tänkte jag ”välj dina strider” fast jag efterlevde det nog faktiskt inte. Jag tog alla strider för att jag inte kunde se klart vilka som var viktiga och det går ju inte.

      Gilla

  2. Jo, en till sak som jag brukar göra är att förklara mig, idag är mamma extra trött, eller idag har jag ont i huvudet så skrik inte så högt eller mamma är hungrig så hon måste äta annars blir hon gnällig. Sätta ord på känslorna! Även så säga förlåt, kramas och pussas extra. 5 gånger mer kärlek! 5 gånger mer positiv uppmärksamhet än tjat och tillsägelser… https://larafranlarda.com/avsnitt-53-hantera-och-vagleda-barn/

    podcast om boken med författaren Lära från lärda Avsnitt 47 – Hantera och vägleda barn

    Gilla

    • Ja, det är bra. Jag är dock lite för verbal tror jag hahaha. Efter tre gånger med psykologen sa hon till mig att jag troligen skulle prata lite mindre… hehe. Jag argumenterar och förklarar för mycket, istället för att ibland bara säga, läxan ska göras och det är du som ska göra den. Jag vet att du kan. Punkt. Men ja, kärlek, oh så viktigt. Har varit mycket mer noga med det på sistone och ser skillnaden direkt. Och då menar jag inte att jag ibland glömmer kärleken men inser att till och med när det gäler ens barn kan det tydligen bli lite autopilot av det ibland, en ond cirkel verkligen. tjat och negativitet. Men när man vänder på det får man å andra sidan en uppåtgående spiral. Ska se om jag kan lyssna på podden. Tack!

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s