Karantänens guldkant

Innan det blir dags för en ny karantän (nä vi får väl hoppas att vi slipper..) tänkte jag minnas de fina grejerna men vårens lockdown. Vad som kom ut av det, vad vi lärde oss och hur saker förändrats till det bättre. Stort och smått. Till att börja med har det som jag nämnt tidigare, hänt en del på det personliga planet. Jag har börjar träna, även om jag just nu har svårt att hinna med men små stunder här och var får jag ändå till. Det är första gången sedan jag blev gravid som jag tränat regelbundet och känt mig lite mer fit och stark i kroppen. Jag har blivit bättre på rutiner och märker hur mycket jag gillar det. Jag planerar vår mat bättre och har veckohandlat sedan mitten av mars. Innan handlade jag var och varannan dag. Nu gör jag listor och handlar en gång i veckan. Känns toppen. Jag har fått otroligt mycket bättre koll på min ekonomi, hur märkligt det än kan låta, mycket tack vare att jag nästan inte har några småutgifter längre. Under karantänen var det en grym känsla att de enda pengarna som försvann var de för maten när jag veckohandlade en gång i veckan (bortsett från de fast utgifterna förstås). Ingen bensin, inga luncher ute eller onödiga mellanmål i farten. Eller kaffe på Starbucks. Jag har lärt känna mig själv och mitt barn och hur vi interagerar mycket bättre, en del har som sagt varit jobbigt men vi har också kommit närmare varandra på ett nytt sätt. Jag lider mycket av konflikterna som uppstått på grund av skoluppgifterna men vi har också bakat massor, spelat spel, pysslat, gjort experiment, gått äventyrspromenader i vårt eget område, sett film, haft myskvällar oavsett dag i veckan med extra allt, grillat och klätt ut oss till påskkärringar. Den starka känslan av att naturen återhämtade sig, det var unikt. Allt stod stilla. Inga bilar, inga avgaser, inga fabriker eller industrier. Inga oljud, inga utsläpp. En del upplevde nog detta som spöklikt men jag tyckte det var en sådan lättnad. Min granne och jag handlade åt varandra under flera veckor. Det var fint. Varje fredag hade jag digital-AW med tre kompisar och vilken livboj det var, den avstämningspunkten varje vecka var ovärderlig. Jag har rensat hemma, inte under karantänen men efter. Över huvudtaget känns det som att jag lever lite mer medvetet så som jag vill. Jag låter inte saker och ting bara flyta på, att liksom livet pågår och jag bara hänger med. Det kan låta konstigt att jag känner mig mer i kontroll över mitt liv samtidigt som möjligheterna att göra saker är mycket mer begränsade, men det är alltså min känsla. Och ur det kan jag ju utläsa att jag behöver rätt lite för att vara nöjd vilket också känns väldigt positivt. Karantänen har hjälpt mig att se att jag vill skala ned, inte jaga efter mer. Jag ska knappast skryta med att jag lever på lite för jag har rätt dyra omkostnader redan i grunden, men att då kunna ta bort ytterligare överflöd ger en större känsla av balans. Fint var det också när Iván vid några tillfällen pratade med en av sina bästa kompisar på whatsapp, eller pratade gjorde de inte, de lekte. Helt underbart var det. Två små 6-åringar i var sitt hem, lekte i flera timmar i sträck via mobilen. Så gulligt och härligt. Överlag känner jag en så stor ömhet för mänskligheten ibland bara av att gå ut och se alla i ansiktsmask. Det får mig att känna gemenskap. Och kärlek. Den där känslan pendlar mellan glädje och sorg ganska snabbt. Men känslan av att vi alla sitter i samma båt har aldrig varit större och blickarna talar mer än någonsin. Det är som om folk anstränger sig att säga med ögonen vad de inte kan säga med munnen i ett leende. Överlag upplever jag att folk har blivit vänligare, tar sig tid att fråga hur det är, på ett annat sätt än tidigare. Servicen är bättre, eller det är som om folk i affärer och på restauranger utstrålar tacksamhet och glädje när man kommer. Ingen tar liksom något för givet, allt är så skört och uppskattningen är större än någonsin. Undrar ibland om man förändras för evigt av det här, eller om det försvinner med ett knäpp så fort det finns ett vaccin.

4 tankar på “Karantänens guldkant

  1. Fint ändå, att få tid att omvärdera sitt liv och skapa nya rutiner och livsstil. För mig har nog ensamheten blivit det tydligaste, att jobba ensam hemma och inte umgås/träffa lika många även att mentalt börja förbereda mig för livet efter mina föräldrar (sjukt jobbiga tankar). Jag oroar mig också för hösten/vintern… 2020 fortsätter nog som jävligt år… Hur stor förändringen blir beror nog på hur länge det håller på, om det fortsätter några år till så blir ju effekterna större. Framtiden…

    Gilla

    • Ja fy, jobbiga tankar… främst gällande dina föräldrar… jo 2020 går nog inte till historien som det bästa året. Samtidigt som jag känner att väldigt många fått just tid att tänka, uppskatta, känna tacksamhet, ta det lugnt, värdera vad som är viktigt. Jag upplever att folk tänker annorlunda men egentligen inte är mer negativa. Såklart finns det alla slags känslor och det beror på dagsform. Och vad man råkat ut för. Så lätt att tänka på den personliga utvecklingen när man inte drabbats av viruset i sig.

      Gilla

  2. Vad mycket du hinner skriva Carin! Jag läser ikapp nu under lördagsfrukosten. Detta inlägget var verkligen fint! Jag blev rörd av din text fr o m ”stor ömhet för mänskligheten”.

    Så intressant detta att många tvingas skala av sitt liv i o m karantän eller permitteringar och (ändå) verkar gilla det.

    Jag ställde en fråga om detta på en annan blogg och fick följande inlägg som svar: https://barakanslor.blogspot.com/2020/05/om-livet-som-korttidspermitterad.html?m=1

    Ta hand om er 🙂

    Gilla

Lämna ett svar till Tove Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s