Veckan som gått

Denna veckan har varit vansinnigt intensiv utan att jag egentligen vet vad det är jag sysslat med. Var tvungen att titta på mina mobilbilder för att se vad jag gjort och det visar sig att jag fotat bullbak i lördags och nästa gång jag tog bilder var igår torsdag när vi mötte upp två familjer med barn i Iváns klass på stranden för kvällsbad och ”espetos” till middag. För mig som fotar i tid och otid betyder det dels att jag förmodligen suttit vid datorn hela tiden, dels att jag inte har något alls att hänga upp minnet på. När jag anstränger mig minns jag att jag var i Málaga för att träffa två olika kunder i måndags. Och att Iván var hos sin pappa måndag till onsdag. I övrigt har jag mest försökt dribbla mellan mina två jobb varav det ena många gånger handlar om att tala med folk på telefon eller svara på mail, personliga möten undantagna. Och det andra till stor del handlar om att producera texter. Så den genomgående känslan är att det ena jobbet stör det andra. Det är verkligen en konst att ha många uppdrag parallellt vilket inte alls är det samma som att ha många bollar i luften för en och samma uppdragsgivare. Från 1 september blir det tydligare fokus på skrivandet och färre turer till Málaga. Dessutom börjar skolan. När jag påminner mig själv om att jag jobbat heltid de senaste två veckorna utan någon barnomsorg alls, känner jag att jag vill vara ganska snäll i min utvärdering av mig själv.

Imorgon åker vi på en liten minisemester till Nerja där vi fått låna ett hus. Vi ska äta Ayos paella på Burrianastranden, jag ska visa Iván grottorna och så ska vi bada, grilla och umgås. Tar med oss ett gäng vänner, både stora och små så vi båda får våra behov tillfredsställda. Vi kommer hem måndag eftermiddag/kväll och skolan börjar på tisdag. Känns som ett utmärkt avslut på sommarlovet. Dessutom ska temperaturen gå ned till några grader under 30 nästa vecka och vad det verkar, strax under 20 på natten. Så nästan höst hörrni! Har inte köpt nytt pennskrin men dock nya skor, och en ny kran till ena badkaret… och lagat min fem år gamla iPad vars skärm förvandlades till mosaik för ett tag sedan, lagom till Iván får lov att ta med sig den till skolan. Ja, det var väl veckans stora inköp. Mina skor är svarta gympadojor som heter Suecos, på rea. Så nöjd. Kommer blir så fin. När det blir höst på riktigt. I januari nån gång…

Och apropå kranen. Mitt hus är 20 år gammalt och det mesta sjunger lite grand på sista versen. Det börjar bli mycket konstgjord andning nu känner jag, för att hålla liv i saker och ting ett tag till… I alla fall så bröts duschslangen i ena badrummen av inuti kranen och vi har inte kunnat duscha där på hela sommaren. Lyxigt ändå såklart att ha två badrum och bara kunna använda det andra istället. Jag har sparat problemet och lagt på den mentala högen för sådant som ska lösas ”sedan”. Nu var det så att mitt kylskåp klickat ett tag och sent i onsdag insåg jag att det inte var särskilt kallt. Att det kanske inte varit det på ett tag? Frysen verkade också lida av klimatförändringar. Så typiskt mig att komma på att kylen/frysen håller på att lägga av vid midnatt och få panik över att maten smälter. Ringde någon slags jour som dock bokade in sig till dagen efter. Det kom en rörmokare, eller vad han nu var, tittade lite på kylskåpet och höll sedan ett långt föredrag om att stackars kylskåpet förmodligen överbelastats och behövde semester. Om det var kompressorn som var trasig skulle det vara bättre att köpa ett nytt. Men troligen behövde det bara lite vila så skulle det återhämta sig. Mycket riktigt. Det verkar ha återhämtat sig. Passade på att låta honom montera ny kran också. Han kom och gick två gånger under samma dag och jag hann tänka en del på hur jag gillar mitt hem och inte lider av några komplex när jag har mina egna vänner på besök. Men varje gång jag har en hantverkare hemma mår jag dåligt över hur mycket jag skäms över att det är trångt, jag har för mycket grejer, har smutsigt, stökigt, gamla grejer som jag förmodligen inte tagit hand om på rätt sätt? Säger förlåt hela tiden. Vad är det om?

Skolstarten

Det var fredag kväll, sent, tror klockan var 21.30 när mailet från skolan äntligen kom. En smidig pdf på ynka 30 sidor med information angående den förestående skolstarten… Jag har både läst noggrant och skummat igenom den ett flertal gånger och känner mig ändå väldigt osäker på om jag har uppfattat allt viktigt. Mycket handlade om Covid-19, men långt ifrån allt. Det mesta som handlade om Covid-19 leder till fler nya frågor än vad informationen besvarar. Jag ska inte gå in på detaljerna. Tack och lov är jag ganska garvad efter fyra år i skolan. Första året var jag skitnervös för det är så mycket regler och saker att komma ihåg och förbereda. Efterhand har jag märkt att det oftast inte händer något alls om man missar en liten detalj. Det är alltifrån formulär om hur lämning och hämtning ska ske (till fots eller med bil – då kör man in på skolgården och barnen hoppar typ in och ut i farten), tusen olika delar av uniformer, kepsar, ryggsäckar, etc, som ska beställas, datum med olika start och sluttider, information om luncher (serveras) och mellanmål (medtas), dokument som ska signeras och lämnas in. Och så i år då, Covid-19. Den absolut största grejen är att snabbtester kommer göras på personalen varje vecka och alla barn minst varannan vecka. Föräldrar kan också välja att testa sig varje eller varannan vecka. Proven kostar 15 euro/st. Efter att ha konsulterat två olika sjuksköterskor valde vi att anmäla alla tre för test varannan vecka. Dock är det ändå väldigt oklart vad detta kommer att ge då det är antikroppstester och om någon är smittad men asymtomatisk ger det enligt uppgift inte utslag förrän efter en vecka tydligen. Föräldrawhatsappgruppen har gått het angående detta (och annat). En mamma som är barnläkare säger att det är fullständigt meningslöst. Några funderar på att ta barnen ur skolan om de ska tvingas stickas i fingret varannan vecka… andra tycker att vi måste stötta skolan som i denna märkliga situation försöker göra så gott de kan… Fortsättning följer antagligen. Skolan börjar normalt 10-14 dagar in i september men Iváns skola tjuvstartar redan på tisdag och barnen går halvdag till och med 9 september. Jag saknar fortfarande information om hur stora grupperna blir och de exakta rutinerna. Jag hoppas att de slipper munskydd under dagen, annars blir det förfärligt… På det stora hela litar jag på skolan och kommer försöka ”go with the flow”. Det känns lite som att blunda och hoppa. Eller inte riktigt så illa. Jag hoppas bara att skolan får hålla öppet hela terminen. Och att vi inte blir sjuka såklart. Jag är normalt sett inte hypokondrisk, eller lite är jag kanske men vi är väldigt sällan sjuka (peppar, peppar…) så det är i alla fall inte något som upptar min tankekraft särskilt mycket. Men denna situationen är inte normal.

Covid-19-blogg?

Ja, man börjar ju undra, men medan jag tror att svenskar i Sverige just nu lever ett någotsånär vanligt liv (berätta gärna!!), så kretsar våra liv i Spanien just nu, fortfarande/igen, helt kring pandemin. Det går inte att prata med folk utan att komma in på situationen och det märks att många pendlar mellan hopp och förtvivlan. Spanjorer har en otrolig förmåga att ”compartmentalize” (finns något bra ord på svenska?) Detta kan driva mig till vansinne ibland men det är också underbart och ett hälsosamt sätt att överleva och ta sig igenom kriser med den mentala hälsan i behåll. Men det betyder ju inte att de inte oroar sig. Det betyder bara att de inte ägnar oron all sin vakna tid. Har vi någonsin i modern tid varit bättre på att leva i nuet? Inte jag i alla fall.

Egentligen var det inte detta jag kom in för att säga utan för att berätta en ganska stor nyhet som liksom försvunnit i bruset och för att den kanske inte verkar så himla världsomvälvande, men som jag tror kan komma att bli lite av ett paradigmskifte. Rökning har förbjudits på allmänna platser, även uteserveringar, när avstånd på två meter inte kan hållas och det är nog ganska sällan det går just på just en uteservering. Det är ju en åtgärd för att begränsa smittspridningen men jag tror ändå att det kan vara något som är här för att stanna. När jag kom till Spanien röktes det precis överallt, i kön på posten, på restauranger såklart, hemma hos folk, på flygplatsen… när de första begränsningarna infördes trodde jag inte att folk skulle bry sig om reglerna alls, men spanjorerna är visserligen envisa som åsnor men också väldigt anpassningsbara. De tycker inte om att någon bestämmer vad de får och inte får göra, men när det väl är ett faktum är det inte mycket att bråka om och så tänker man på något annat. Så förhoppningsvis har de rökfria zonerna utökats ganska rejält tack vare Covid-19.

Semester…

Nu befinner vi oss i de två sista veckorna av augusti. De två veckorna Iván är ledig mellan ”summer camp” och vanlig skola. De två veckorna som från allra första början var en liten öppning för oss att eventuellt åka till Sverige. Som sedan skalades ned till att vi i alla fall skulle åka några dagar till I´s farfar och fru i deras sommarlägenhet i Huelva. Som ställdes in. Och som nu helt enkelt består av två veckors jobb utan barnomsorg. Sorgligt men sant. Iván hade velat fortsätta sin ”summer camp” men eftersom jag inte anmält honom till den sista veckan så fanns det ingen plats ledig längre. Han längtar som en galning efter sina kompisar, framför allt två som han inte sett sedan i mars förutom tre korta tillfällen i juni när de fick 45-minutersträffar i mindre grupper från klassen. Och jag kan inte ta semester, varken från det ena eller andra jobbet. Men lika glad är jag för det. Haha. På riktigt. Det känns faktiskt helt okej. Jag känner extremt mycket Sverigelängt. Min kropp skriker efter svensk augusti. Men jag tvivlar inte ett dugg på att mitt beslut att stanna här, är rätt. För oss. Jag tror faktiskt inte jag hade kunnat njuta om vi åkt. Och även om jag måste jobba så hinner vi faktiskt med en del sommaraktiviteter ändå. Inget storslaget men det behövs ju inte. Och jag känner mig inte slut på det där viset att jag absolut behöver ledighet för att orka. Jag känner att jag behöver mina helger, att jag vaktar dem mer än vanligt, för att liksom kompensera. Men annars känner jag mest en slags harmoni i de rutiner vi har och försiktig glädje över att hur det än blir, så verkar det som att det kommer prioriteras att barnen får gå i skolan. Och för mig är det nästan det viktigaste av allt just nu. Jag känner att jag fixar allt om jag bara får jobba ostört, utan att samtidigt vara lärare och fritidsledare (och städerska och kock och diverse annat). Idag läste jag att till och med om det skulle bli karantän igen vill myndigheterna prioritera så att barn upp till 14 år slipper distansundervisning. Och även om ingen naturligtvis kan garantera någonting så kändes det väldigt hoppfullt.

Parallellt med det så känner jag en viss ökad inre beredskap för att siffrorna fortsätter att gå kraftigt uppåt. En beredskap för vad vet jag inte riktigt. Jag tänkte först skriva rädsla men det är inte det jag känner. Men det är en slags verklighet som kommer över en då och då, en verklighet som inte känns verklig och jag undrar vartåt det barkar. Det som händer är både bra och dåligt och inte helt lätt att analysera. För å ena sidan så ökar smittspridningen väldigt mycket. Å andra sidan minskar ju dödligheten tack vare att medelåldern bland de smittade ständigt går nedåt. En väldigt hög andel, ca 60 procent, av de som testas positivt är asymtomatiska, det vill säga de är inte sjuka. Så hotet består väl mest just nu i om det kommer en ny våg bland de äldre som en effekt av alla unga smittade… Vi får se om några veckor.

Samtidigt tillåter jag mig att förlora mig i nostalgiska tankar om augusti-Sverige. Om mörkare kvällar, svalare väder, mörkgrön natur, blåbär, kantareller, kräftor, iskalla bad i Vättern, familj, familj, familj…. Ibland gör det ont att tänka på att vi missar en sommar tillsammans. Särskilt som mina syskonbarn är så små och vi bara ses två gånger per år så blir det ett väldigt stort glapp och i alla fall den minste kommer ju inte veta vem hans moster är. Men det går att ta igen. Och jag försöker verkligen att inte tänka för mycket på detta. För det är som det är. Och det kommer att passera.

Saker som händer när man jobbar hemifrån

Häromdagen satt jag i ett par gamla trosor och linne och gjorde en telefonintervju. Samtidigt som trädgårdsmästaren kom in i trädgården och började blåsa med lövblåsaren. Jag hatar verkligen lövblåsare oavsett var de befinner sig, tycker att de är ett förfärligt otyg och extremt meningslösa, samtidigt som de i sin totala meningslöshet orsakar ett förfärligt oväsen. Jag tror att vi har en sommarvikarie för det är inte den vanliga trädgårdsmästaren som kommer, den vanliga har i alla fall aldrig använt lövblåsaren i min minimala lilla trädgård. Nåväl.

Inte nog med att han blåste på gräsmattan utan trots att han måste ha sett mig sitta precis innanför terrassdörren (i linne och trosor) och förmodligen märkte när jag diskret stängde den eftersom jag som sagt var mitt i en intervju, så befann han sig plötsligt uppe på själva terrassdelen, en halvmeter från mig. Han blåste och blåste. På vad vet jag inte. Min konstiga reaktion blev att demonstrativt stirra rakt in i skärmen och låtsas som att han inte fanns. Det normala hade kanske varit att be honom sluta eftersom jag jobbade. Men, men.

Jag bor alltså i ett radhusområde där vi har en gemensam trädgårdsmästare som på förmiddagarna går in och ut som han vill i folks trädgårdar. Såklart. Det är ju det vi betalar honom för. Och jag kan faktiskt förstå att lika mycket som jag känner ett visst övertramp in i min privata sfär, så tycker han säkert att jag inkräktar på hans arbete…

Funderingar kring Covid-19

Oj, det blev visst en lång paus här! Men jag har faktiskt haft sommarens (årets?) enda besök från Sverige och har ägnat mig åt att snicksnacka och dricka vin på min terrass, bada i poolen, åka till Tarifa, grilla och äta tapas ute på byn. Det har varit så härligt! Verkligen sommarens och årets happening. Tänk vad lite som behövs i dessa tider.

Natten till torsdagen (när min kompis skulle anlända) blev Iván förkyld. Han lät lite tjock i halsen på torsdagkvällen och började snora på natten. Jag är absolut inte någon hönsmamma och hade aldrig funderat så mycket över detta om det inte vore pandemitider. Men hjälp vad tankarna malde hela natten. Efter flera månader av Covid-19 hade jag ändå ingen aning om hur jag skulle agera vid någon form av symptom. Skulle jag ringa skolan? Borde vi testa oss? Skulle jag avråda min kompis från att komma? Skulle jag avboka mitt eget möte jag hade dagen efter på förmiddagen? Han hade ingen feber och var alltså inte sjuk, men ändå. Jag mailade skolan och frågade vad protokollet var samt meddelade att Iván skulle stanna hemma. De svarade bara att han skulle krya på sig… Jag meddelade min kompis som satt på flygbussen och hon svarade att hon inte var orolig och skulle komma ändå. Jag avbokade mitt möte.

I söndags fick jag själv ont i halsen och ställde in ett kundmöte jag skulle ha på måndagen.

Jag blev inte heller sjuk, kände mig lite hängig i några timmar men det passerade väldigt fort och berodde nog mer på värmen. Dock har jag funderat ganska mycket på hur folk i min omgivning reagerat. Min kompis från Sverige tyckte ju det var helt normalt att Iván inte fick gå tillskolan, så gör man i Sverige, har gjort hela våren. Har man minsta lilla symptom på vad som helst så stannar man hemma. Men här känner jag inte att folk tänker så över huvudtaget. Jag har fått en total icke-reaktion och jag förstår verkligen ingenting. Skolan svarade inte på frågan om vad de har för protokoll. Möjligen kommer det inför skolstarten, nu är det ju bara ”summer camp”, men man tycker att de ändå borde vara förberedda. Hur ska föräldrarna agera när barnen blir förkylda? På måndagen skulle jag träffa en mäklare med en kund från England som skulle tillbaka dit dagen efter. När jag ganska ingående förklarade för henne att jag inte var sjuk och inte ställde in (bad dem träffa en kollega istället) för att jag mådde dåligt utan för att jag inte ville ta några risker och för att smitta någon med en förkylning skapar problem i dessa tider. Då plötsligt trillade polletten ned…

Känner så för att skrika ut till alla spanjorer som kritiserat svenskarna i flera månader för att ”inte bry sig om att folk dör”, men som faktiskt varit väldigt restriktiva i sitt beteende på individplan hela tiden och fortfarande beter sig likadant även om situationen är bättre i Sverige, att det för sjutton gubbar inte behöver vara svart eller vitt. Stenhård karantän eller leva på som vanligt. Man kan tänka själv. Och en tanke borde helt klart vara att inte smitta varandra med vanliga förkylningar heller. Särskilt som en inte alltid vet vad som är vad…

Spanskt ledarskap i kristider

Ungefär samtidigt som coronakrisen startade i Spanien började jag ju extraknäcka som journalist på Sydkusten. Det innebär att jag följer spanska nyheter betydligt noggrannare än tidigare vilket naturligtvis har påverkat i hög grad min upplevelse av ämnet jag tänkte ta upp idag, nämligen mina reflektioner kring det politiska ledarskapet i Spanien den senaste tiden. Jag har tidigare haft ett ganska lågt intresse för spanska politiker och har upplevt att de allra flesta är extremt okarismatiska och tjafsiga med en obefintlig känsla för ledarskap i bemärkelsen att på riktigt föra en konversation med sina väljare. Det känns som att de mest tjafsar med varandra. Detta är på inget vis en sanning, men har alltså varit min egen upplevelse fram till Covid-19 kom in i våra liv.

Att larmsituationen ”estado de alarma” utropades 14 mars innebar att makten centraliserades i tvåveckorsperioder (riksparlamentet röstade om en förlängning av larmsituationen för två veckor i taget) och regeringschefen Pedro Sánchez var den som syntes och hördes i alla medier, det var han som personligen kommunicerade många av besluten. Detta gjorde att jag på ett helt nytt sätt kände att jag fick en mycket närmare relation till honom som ledare. Han fanns där i tid och otid och kändes ödmjuk men kapabel att fatta beslut och det kändes tryggt helt enkelt. Alla beslut var säkert inte rätt men närvaron och exponeringen av politikerna gjorde att det kändes som att det hela tiden fanns en pågående process som vi var inbjudna att delta i. Kanske blev upplevelsen av att de faktiskt också lyssnade utåt ännu starkare när de ändrade och korrigerade vissa av de mest kontroversiella besluten, efter att opinionen rasat. Det gällde kanske framför allt när det först hade preliminärt utlovats att som en första lättnad av karantänen låta barn upp till en viss ålder, få lov att komma ut och ”promenera”. När beslutet offentliggjordes fick vi veta att barnen endast skulle få lov att följa med på de tillåtna ärenden, dvs till mataffär och apotek. Inga promenader i friska luften. Folk blev som galna. Vi hade suttit instängda i sex veckor, såg ljuset i tunneln och hade redan hunnit prata med våra barn om att nu skulle de få komma ut. Och så blev det platt fall. Beslutet korrigerades på några timmar och vi fick våra promenader.

När larmsituationen tog slut 21 juni återgick så makten till regionerna och jag hade nog inte insett hur tydligt det skulle bli att Spanien styrs regionalt. Pedro Sánchez försvann mer eller mindre från scenen för att istället ersättas av 17 olika regionala ledare, i vårt fall Juanma Moreno i Andalusien. Men jag tycker att han har axlat denna rollen ganska bra. Han känns lika närvarande och ansvarstagande. Överhuvud taget märks mycket lite av de politiska färgerna i coronabesluten. Sánchez är socialist, Moreno tillhör Partido Popular. Jag har sett en del svenskar kommentera olika åtgärder på Facebook och jobbade mig dessutom igenom hundratals enkäter som Sydkusten gjorde bland svenskar som suttit i karantän i Spanien och såg en hel del kommentarer både gällande diktaturfasoner och kommunism. En del okunniga har efter 21 juni fortsatt att skylla olika beslut på socialisterna, trots att det nu alltså i vårt fall i Andalusien är den andra sidan som fattar de regionala besluten. Jag kan inte se någon skillnad i hur olika politiska partier försöker hantera pandemin. Jag känner ärligt väldigt stor ödmjukhet inför att de försöker göra det bästa möjliga utan att ha särskilt mycket erfarenhet att luta sig mot och med vetskapen om att de kommer kritiseras oavsett vad de gör. Inför de för hårda restriktioner blir folk arga för att de förlorar sin frihet och för att ekonomin skjuts i sank. Inför de inga eller för mjuka restriktioner är det deras fel att smittspridningen ökar. Det är verkligen en fail-fail-situation. Det jag blir mest irriterad på är när de lägger sitt fokus på att kritisera varandra, samtidigt som jag förstår att ett visst mått av kritik måste till för att säkra demokratin. Det har varit en hel del politiskt tjafs under coronakrisen, absolut, men jag måste säga att de förvånar med att trots allt vara mer fokuserade på sakfrågorna, än på att tjafsa sinsemellan om vem som har rätt och vem som har fel. Och att makten och besluten nu ligger regionalt – som alltså är den normala situationen – gör att det blir än tydligare. Det finns bara en fiende här och det är inte oppositionen.