Spanskt ledarskap i kristider

Ungefär samtidigt som coronakrisen startade i Spanien började jag ju extraknäcka som journalist på Sydkusten. Det innebär att jag följer spanska nyheter betydligt noggrannare än tidigare vilket naturligtvis har påverkat i hög grad min upplevelse av ämnet jag tänkte ta upp idag, nämligen mina reflektioner kring det politiska ledarskapet i Spanien den senaste tiden. Jag har tidigare haft ett ganska lågt intresse för spanska politiker och har upplevt att de allra flesta är extremt okarismatiska och tjafsiga med en obefintlig känsla för ledarskap i bemärkelsen att på riktigt föra en konversation med sina väljare. Det känns som att de mest tjafsar med varandra. Detta är på inget vis en sanning, men har alltså varit min egen upplevelse fram till Covid-19 kom in i våra liv.

Att larmsituationen ”estado de alarma” utropades 14 mars innebar att makten centraliserades i tvåveckorsperioder (riksparlamentet röstade om en förlängning av larmsituationen för två veckor i taget) och regeringschefen Pedro Sánchez var den som syntes och hördes i alla medier, det var han som personligen kommunicerade många av besluten. Detta gjorde att jag på ett helt nytt sätt kände att jag fick en mycket närmare relation till honom som ledare. Han fanns där i tid och otid och kändes ödmjuk men kapabel att fatta beslut och det kändes tryggt helt enkelt. Alla beslut var säkert inte rätt men närvaron och exponeringen av politikerna gjorde att det kändes som att det hela tiden fanns en pågående process som vi var inbjudna att delta i. Kanske blev upplevelsen av att de faktiskt också lyssnade utåt ännu starkare när de ändrade och korrigerade vissa av de mest kontroversiella besluten, efter att opinionen rasat. Det gällde kanske framför allt när det först hade preliminärt utlovats att som en första lättnad av karantänen låta barn upp till en viss ålder, få lov att komma ut och ”promenera”. När beslutet offentliggjordes fick vi veta att barnen endast skulle få lov att följa med på de tillåtna ärenden, dvs till mataffär och apotek. Inga promenader i friska luften. Folk blev som galna. Vi hade suttit instängda i sex veckor, såg ljuset i tunneln och hade redan hunnit prata med våra barn om att nu skulle de få komma ut. Och så blev det platt fall. Beslutet korrigerades på några timmar och vi fick våra promenader.

När larmsituationen tog slut 21 juni återgick så makten till regionerna och jag hade nog inte insett hur tydligt det skulle bli att Spanien styrs regionalt. Pedro Sánchez försvann mer eller mindre från scenen för att istället ersättas av 17 olika regionala ledare, i vårt fall Juanma Moreno i Andalusien. Men jag tycker att han har axlat denna rollen ganska bra. Han känns lika närvarande och ansvarstagande. Överhuvud taget märks mycket lite av de politiska färgerna i coronabesluten. Sánchez är socialist, Moreno tillhör Partido Popular. Jag har sett en del svenskar kommentera olika åtgärder på Facebook och jobbade mig dessutom igenom hundratals enkäter som Sydkusten gjorde bland svenskar som suttit i karantän i Spanien och såg en hel del kommentarer både gällande diktaturfasoner och kommunism. En del okunniga har efter 21 juni fortsatt att skylla olika beslut på socialisterna, trots att det nu alltså i vårt fall i Andalusien är den andra sidan som fattar de regionala besluten. Jag kan inte se någon skillnad i hur olika politiska partier försöker hantera pandemin. Jag känner ärligt väldigt stor ödmjukhet inför att de försöker göra det bästa möjliga utan att ha särskilt mycket erfarenhet att luta sig mot och med vetskapen om att de kommer kritiseras oavsett vad de gör. Inför de för hårda restriktioner blir folk arga för att de förlorar sin frihet och för att ekonomin skjuts i sank. Inför de inga eller för mjuka restriktioner är det deras fel att smittspridningen ökar. Det är verkligen en fail-fail-situation. Det jag blir mest irriterad på är när de lägger sitt fokus på att kritisera varandra, samtidigt som jag förstår att ett visst mått av kritik måste till för att säkra demokratin. Det har varit en hel del politiskt tjafs under coronakrisen, absolut, men jag måste säga att de förvånar med att trots allt vara mer fokuserade på sakfrågorna, än på att tjafsa sinsemellan om vem som har rätt och vem som har fel. Och att makten och besluten nu ligger regionalt – som alltså är den normala situationen – gör att det blir än tydligare. Det finns bara en fiende här och det är inte oppositionen.

2 tankar på “Spanskt ledarskap i kristider

  1. Det ska bli intressant att se hur det går för politikerna/ partierna som fick vara ansiktet utåt under denna tid, i Sverige verkar ju inte förtroende sjunka trots höga dödssiffror medan i mitt spanska FB-flöde har det kommit fler VOX-inlägg och kritik mot socialismen… även kritik mot Sverige då.

    Gilla

    • Jo kritiker finns det ju men känns ändå som att många respekterar politikernas agerande. Jag upplever att det är mindre gnäll än normalt. Spanjorerna har ju inte mycket till övers för sina politiker. Jag vet inte. Mest känns det väl just som att åtgärderna inte är politiskt färgade. Nu ligger besluten regionalt och de flesta vidtar ungefär samma åtgärder, oavsett vem som har ledningen i regionen.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s