Semester…

Nu befinner vi oss i de två sista veckorna av augusti. De två veckorna Iván är ledig mellan ”summer camp” och vanlig skola. De två veckorna som från allra första början var en liten öppning för oss att eventuellt åka till Sverige. Som sedan skalades ned till att vi i alla fall skulle åka några dagar till I´s farfar och fru i deras sommarlägenhet i Huelva. Som ställdes in. Och som nu helt enkelt består av två veckors jobb utan barnomsorg. Sorgligt men sant. Iván hade velat fortsätta sin ”summer camp” men eftersom jag inte anmält honom till den sista veckan så fanns det ingen plats ledig längre. Han längtar som en galning efter sina kompisar, framför allt två som han inte sett sedan i mars förutom tre korta tillfällen i juni när de fick 45-minutersträffar i mindre grupper från klassen. Och jag kan inte ta semester, varken från det ena eller andra jobbet. Men lika glad är jag för det. Haha. På riktigt. Det känns faktiskt helt okej. Jag känner extremt mycket Sverigelängt. Min kropp skriker efter svensk augusti. Men jag tvivlar inte ett dugg på att mitt beslut att stanna här, är rätt. För oss. Jag tror faktiskt inte jag hade kunnat njuta om vi åkt. Och även om jag måste jobba så hinner vi faktiskt med en del sommaraktiviteter ändå. Inget storslaget men det behövs ju inte. Och jag känner mig inte slut på det där viset att jag absolut behöver ledighet för att orka. Jag känner att jag behöver mina helger, att jag vaktar dem mer än vanligt, för att liksom kompensera. Men annars känner jag mest en slags harmoni i de rutiner vi har och försiktig glädje över att hur det än blir, så verkar det som att det kommer prioriteras att barnen får gå i skolan. Och för mig är det nästan det viktigaste av allt just nu. Jag känner att jag fixar allt om jag bara får jobba ostört, utan att samtidigt vara lärare och fritidsledare (och städerska och kock och diverse annat). Idag läste jag att till och med om det skulle bli karantän igen vill myndigheterna prioritera så att barn upp till 14 år slipper distansundervisning. Och även om ingen naturligtvis kan garantera någonting så kändes det väldigt hoppfullt.

Parallellt med det så känner jag en viss ökad inre beredskap för att siffrorna fortsätter att gå kraftigt uppåt. En beredskap för vad vet jag inte riktigt. Jag tänkte först skriva rädsla men det är inte det jag känner. Men det är en slags verklighet som kommer över en då och då, en verklighet som inte känns verklig och jag undrar vartåt det barkar. Det som händer är både bra och dåligt och inte helt lätt att analysera. För å ena sidan så ökar smittspridningen väldigt mycket. Å andra sidan minskar ju dödligheten tack vare att medelåldern bland de smittade ständigt går nedåt. En väldigt hög andel, ca 60 procent, av de som testas positivt är asymtomatiska, det vill säga de är inte sjuka. Så hotet består väl mest just nu i om det kommer en ny våg bland de äldre som en effekt av alla unga smittade… Vi får se om några veckor.

Samtidigt tillåter jag mig att förlora mig i nostalgiska tankar om augusti-Sverige. Om mörkare kvällar, svalare väder, mörkgrön natur, blåbär, kantareller, kräftor, iskalla bad i Vättern, familj, familj, familj…. Ibland gör det ont att tänka på att vi missar en sommar tillsammans. Särskilt som mina syskonbarn är så små och vi bara ses två gånger per år så blir det ett väldigt stort glapp och i alla fall den minste kommer ju inte veta vem hans moster är. Men det går att ta igen. Och jag försöker verkligen att inte tänka för mycket på detta. För det är som det är. Och det kommer att passera.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s