En vecka med Zingo

Nu har Zingo varit hos oss i en vecka och vi börjar sakta men säkert vänja oss vid varandra allihop. Kring vem som står över vem i rang, råder dock fortfarande viss förvirring. Jag står absolut högst i rang, det är ganska klart. Men därefter beror nog svaret på vem man frågar.

Zingo har slutat morra på katten men vill inte gärna gå förbi på nära håll. Katten beter sig nästan likadant men är liiite mer cool. Han ropar dock på mig ibland för att jag ska komma och stå bredvid när han går förbi hunden. De ligger på 1-2 meters avstånd och vilar så de är absolut inte rädda att den andra ska attackera. De har även mötts i terrassdörren en gång och passerade utan problem, fast ibland blir det fortfarande lite tumult när en av dem blir skrämd av den andres plötsliga närvaro på fel plats. Jag tror Zingo har fattat att katten står högre i rang än honom, men katten utnyttjar inte detta utan är lite osäker på om det faktiskt är han som bestämmer var skåpet ska stå.

Sedan har vi Iván som Zingo började morra och även skälla på (efter han slutat göra det med katten), utan att han gjort något mer än att vara lite allmänt stirrig och högljudd. Jag flyttade Zingos säng, som hade hamnat ganska mitt i vardagsrummet, till ett hörn och sedan dess har han inte morrat mer. Troligen behöver han bara kunna gå undan och känna lite lugn och ro. När vi var ute på promenad satte sig Iván plötsligt ned på marken för att vila och då gick Zingo tillbaka och satte sig bredvid för att vänta på honom. Zingo tycker nog att han står högre i rang än Iván, medan Iván har klart för sig att det är han som bestämmer över hunden.

Fredagens hundträning blev tyvärr inställd så jag väntar fortfarande med spänning på hur det ska gå. Jag tror det kommer hjälpa oss att reda ut rollerna.

Zingo har lärt sig sitt namn, kom, gå och lägg dig och nästan sitt. Även om han inte alltid känner för att bry sig om att han faktiskt förstår vad jag menar. Han har lärt sig kissa och bajsa på promenaderna, men gör det bara på ställen han varit på tidigare, aldrig på nya promenadstråk. Han äter upp kattens mat så fort ingen tittar. När vi möter andra hundar blir han rädd för de som är större än honom, fast han vill ändå hälsa. Han är väldigt ambivalent. Nyfiken men skiträdd. Vilket ju är det modigaste av allt faktiskt. Han låter liksom inte rädslan styra honom utan tvingar sig fram fast svansen är långt in mellan benen.

Vi har gått minst 7 km varje dag hela veckan, vilket gör mig väldigt gott. Iván har valt att stanna hemma några gånger och har därmed tränat lite på sin självständighet, även om det kanske inte var på det sättet jag hade trott.

Det känns fortfarande konstigt och jag har insett att skaffa hund inte är som att skaffa andra saker. Hundar har en egen personlighet. Man går ju inte ut och skaffar sig en människa utan inväntar att man klickar med någon. Riktigt så fungerar det kanske inte med hundar för de är mycket mer anpassningsbara än människor och det är nog lättare att växa samman med en hund, men det är inte självklart att man klickar första dagen. Jag har förmodligen lärt mig mer än Zingo den här senaste veckan.

Jag tänkte på igår när alla tre hade somnat framför Ronja Rövardotter, att vi plötsligt är mer av en familj och inte så mycket ”ensamstående med barn”. Det låter kanske konstigt men det är påtagligt att det finns en levande varelse till i vår flock. 

Zingo

Zingo och Iván på skogspromenad i söndags.

Jag har länge tänkt att det vore mysigt med hund, samtidigt har jag de senaste åren varit hemifrån i upp till tio timmar varje dag. Så det har ju inte varit aktuellt. Sedan karantänen i våras och omställningen med nytt jobb, har jag funderat allt mer. Iván och jag började prata om det och till slut kom jag så långt att jag började följa flera härbärgen för övergivna hundar för att se om ”vår” hund skulle dyka upp. Så en dag för snart två veckor sedan såg jag Elwood, en rödbrun podenco, född 2018, van vid katter, snäll och passande för att bo i ett mindre hem. Jag visade honom för Iván, skickade iväg ett mail och sa att vi var intresserade och gärna ville träffa honom och känna efter om vi kunde passa.

I lördags begav vi oss så till Adana i Estepona, väldigt peppade och lite nervösa. Jag trodde väl aldrig att han skulle följa med oss hem samma dag. Vi fick gå på promenad, det kändes bra och sen plötsligt var det liksom bara bestämt och papperna skrevs under och så satt han där i vår bil och vi fick åka direkt till djuraffären och köpa mat, säng och leksaker.

Han är väldigt lugn och snäll. Han är inte rädd för mig eller Iván, tvärtom, men i övrigt är han oerhört blyg och försynt. Går knappt ur sin säng mer än för våra promenader. Han har börjat gå ut i köket på eget initiativ för att äta eller dricka vatten, men rör sig inte mycket i huset. Han ligger bredvid mig hela dagarna när jag jobbar. Å ena sidan har det gått över förväntan, det har inte varit några problem alls med honom. Lite gruff med katten som jag tycker synd om, men på det stora hela går de mindre omvägar utan att göra mycket väsen av sig. De håller social distans kan man säga, 1,5-2 meter, men värre än så är det inte. Å andra sidan är jag lite överväldigad över hur själva förändringen påverkat mig och skrämmer mig lite, dvs inte hunden i sig, bara det faktum att allt känns annorlunda. Vi är fyra. Dynamiken och rutinerna är annorlunda. Egentligen bara på ett positivt sätt. Vi har gått massor bara sedan i lördags och det är ju fantastiskt.

Jag tror att jag kanske inte direkt är en hundmänniska, i den bemärkelsen att jag inte har det i blodet. Jag är mer en kattmänniska. Den finns där i sitt parallella universum, existerar och håller en sällskap med tar liksom ingen plats, begär inget av mig, bara mat och att jag finns. Med hunden är det ju annorlunda. På gott och ont. Den gör vad jag säger (well ibland i alla fall), svarar och visar tillgivenhet. Det är ju fantastiskt men också mer kravfyllt. Jag känner att jag måste leverera och är rädd att göra fel och inte vara tillräcklig. Jag har bokat in oss på en timmes privatlektion med en hundtränare på fredag och nästa helg ska jag ta med Iván också. Det kommer att bli super, så vi får lära oss hur vi ska träna honom på rätt sätt och bygga vår relation.

Missförstå mig inte, jag är så glad att han är här, Elwood, som blev omdöpt till Zingo på vägen hem (efter trollkarlens hund i Alfons). Han är så fin. Men jag känner mig lite skraj helt enkelt, lite overwhelmed. Samtidigt kände jag starkt att vi var redo för en medlem till i familjen, att det fanns plats för det och jag sökte nog utmaningen därför att vi hade behov just av att dynamiken förändrades. Ibland måste man våga röra om lite i grytan, eller? Och samtidigt gav vi en övergiven hund ett hem. Jag kan faktiskt inte fatta att han är vår.

Verklighetscheck

Vi åkte om Aldi och veckohandlade efter skolan. Stressad dels av att Iván behövde bajsa (varje dag samma tid, varför lär jag mig aldrig??) och de flesta mataffärer har stängt sina kundtoaletter pga Covid-19, dels för att det är obefintlig yta för varorna i spanska butiker så man känner att man måste kasta ned grejerna i påsar för att komma därifrån asap, registrerade jag att kunden efter inte hade tillräckligt med pengar. Hon hade en 5€-sedel och fick lägga bort två grejer. Inget konstigt med det kanske, men sen sade hon till kassören att de skulle betala hyran på måndag och de hade inte mer. Det tog någon minut innan jag reagerade men jag gjorde det i alla fall och sade ”jag betalar det”. Hon blev så enormt tacksam. Hon hade en pojke i Iváns ålder såg jag sedan ute på parkeringen och hade valt bort äggplantor och mozarella, inte killens fredagsglass. Den kunde hon inte lägga bort.

Hon tackade mig säkert tio gånger i affären och på parkeringen och fortsatte sedan vinka. Först kändes det så bra, att jag hade reagerat, för det är så typiskt mig att befinna mig i min egen bubbla och missa vad som pågår runt omkring. Men sedan kände jag mig bara ledsen. Det känns så futtigt. Jag betalade 1,51€ åt henne. I bilen väntade hennes man och barn. De hade 5€ att handla inför helgen för. Och Gud vet när det kommer in pengar nästa gång. Själv hade jag veckohandlat till mig och Iván för nästan 100€. Jag önskar jag hade gjort mer. Samtidigt vet jag inte hur jag skulle ha gjort det, vet inte riktigt var gränsen går mellan att hjälpa och att trampa på någons integritet. Men ändå, jag önskar jag hade gått fram till dem i bilen efteråt och frågat om jag kunde köpa något mer eller bara ge dem 20€ så att de kan äta. Pandemins Spanien är inte bara karantän och munskyddspåbud och politiker som tjafsar så att man snart kräks på dem. Det är miljoner människor som måste välja mellan fredagsglass till sonen och en påse äggplantor.

En perfekt helg

Ja, det var faktiskt en så gott som perfekt helg. I fredags hittade jag kräftor på Mercadona, som såg ut precis som svenska kräftor! Jag blev så glad! Jag köpte bläckfisk till Iván. Tyvärr smakade kräftorna ingenting, men i alla fall, innan jag satt tänderna i dem, livade de upp fredagskänslan! Dessutom hade vi varit i svenskaffären på torsdagen och laddat upp med massor av lösgodis! Och som pricken över i:et, hittade vi samma dag filmen Ronja Rövardotter som jag hade beställt, i postboxen! Så vi käkade godis tills det sprutade ur öronen (mest mina), tittade på film och spelade sedan både Super Mario och Memory.

Lördag och söndag var Iván hos sin pappa och jag fick egentid. Ack så värdefullt. Älskar när jag får fredagsmys och lördagsfrukost i sängen med honom men sedan städa och tvätta i lugn och ro och världens längsta promenad med påföljande kvällsdopp i havet!! Kände mig vansinnigt harmonisk. Eller ja, i huvudet i alla fall, samtidigt fick jag känningar av vad jag insåg var panikångest. Den bröt inte ut men fick mig att inse hur jäkla stressad jag varit över vissa saker och ting de senaste månaderna. Och det är inte mängden arbete det handlat om utan andra bekymmer i kombination med att jag som sagt, inte är den som skakar av mig olustigheter i första taget.

Söndagen ägnade jag åt att sova länge, ett litet läsuppdrag samt att äntligen ta tag i min tavelvägg i vardagsrummet. Den har varit ok men något har stört mig och nu är jag på god väg att fixa till det som skavde. Så nöjd. Jag gjorde också gryta, med gräddsås, potatis och kokt broccoli. Sedan sprack jag nästan av präktighet. Iván kom hem precis när jag sett sista sekunden i andra avsnittet av Young Wallander (blev så glad att hitta en svensk serie på Netflix!! Och så paff och lite besviken av att den är på engelska?!).

Eftersom jag bestämt mig för att göra gryta och ville göra ett riktigt långkok, hann jag mellan allt mitt pysslande, aldrig ut på någon promenad. Så vad gör man? Jo har man suttit 8 veckor i karantän så vet man hur man springer 5 km i sitt eget hem. Så det gjorde jag. Och det gjorde jag faktiskt igår också. Så tokigt, men så härligt att man lärt sig nya saker.

Den väldigt perfekta och harmoniska helgen som innehöll allt jag gillar i lagom mängd, slutade givetvis med att jag låg vaken och inte kunde somna, vilket händer extremt sällan. Men jag tror mest det är efterdyningar. Livet är bra nu.

Fredagskräftor.
Frukost i sängen, Iváns bästa.
Lördagsprommis.
Kvällsdopp!
Lördagsmiddag när jag själv får välja; tomatsoppa med chiliflakes, vitkålssallad med mer chiliflakes (och massa olivolja, vinäger och salt), queso curado, knäckebröd och Bregott (har precis upptäckt hur jädrans gott det är haha).
Utsikt från söndagens ”karantänträning”. Inte så pjåkigt.

Mitt nya liv?

Under förra året gick jag i snitt 4,5 km varje dag. Det fick jag så att säga gratis via jobbet där jag ofta kom upp i mellan 5 000 och 10 000 steg under en dag. I år har det hittills blivit 2,8 km i snitt. En stor dipp i mars och april såklart men fortfarande ligger snittet lågt. Inte bra alls och bättre blir det ju inte av att jag numera jobbar hemifrån på heltid. En av få nackdelar. Fördelen är ju å andra sidan att jag sparar ganska mycket tid på att inte pendla. Just nu kommer jag inte heller riktigt upp i heltid på mina uppdrag. Så det finns inga som helst ursäkter att inte ta vara på detta. Idag bestämde jag mig att sluta stressa av ren vana, parkera bilen efter lämning på skolan och gå en rask promenad på 30 min längs med havet. Så skönt! Igårkväll var det 26 grader fortfarande klockan 22, men idag är det bara 20 grader, dessutom molnigt. Underbart. Tar jag med mig badkläder nästa gång?!

Vi fick nya restriktioner i Andalusien häromdagen men den enda generella nyheten är att maxgräns för hur många man får samlas privat nu är sex personer mot tidigare tio. Det är dock en rekommendation även om regionalmyndigheten studerar om det rent juridiskt går att göra till ett påbud. Problemet här är ju att de flesta smittas just vid privata sammankomster mellan familj och vänner, dvs när munskydd och andra försiktighetsåtgärder inte används. Detta påverkar inte mitt liv i någon större utsträckning då vi redan sedan tidigare håller umgänget litet. I kommuner med en incidens på mer än 500 fall per 100 000 invånare under två veckor, kommer fler åtgärder att införas med bland annat masstester och hårdare restriktioner. 500 är ju väldigt mycket, jag tror incidensen i Sverige är 36. Snittet i Spanien är 284 och i Andalusien 161.