Zingo

Zingo och Iván på skogspromenad i söndags.

Jag har länge tänkt att det vore mysigt med hund, samtidigt har jag de senaste åren varit hemifrån i upp till tio timmar varje dag. Så det har ju inte varit aktuellt. Sedan karantänen i våras och omställningen med nytt jobb, har jag funderat allt mer. Iván och jag började prata om det och till slut kom jag så långt att jag började följa flera härbärgen för övergivna hundar för att se om ”vår” hund skulle dyka upp. Så en dag för snart två veckor sedan såg jag Elwood, en rödbrun podenco, född 2018, van vid katter, snäll och passande för att bo i ett mindre hem. Jag visade honom för Iván, skickade iväg ett mail och sa att vi var intresserade och gärna ville träffa honom och känna efter om vi kunde passa.

I lördags begav vi oss så till Adana i Estepona, väldigt peppade och lite nervösa. Jag trodde väl aldrig att han skulle följa med oss hem samma dag. Vi fick gå på promenad, det kändes bra och sen plötsligt var det liksom bara bestämt och papperna skrevs under och så satt han där i vår bil och vi fick åka direkt till djuraffären och köpa mat, säng och leksaker.

Han är väldigt lugn och snäll. Han är inte rädd för mig eller Iván, tvärtom, men i övrigt är han oerhört blyg och försynt. Går knappt ur sin säng mer än för våra promenader. Han har börjat gå ut i köket på eget initiativ för att äta eller dricka vatten, men rör sig inte mycket i huset. Han ligger bredvid mig hela dagarna när jag jobbar. Å ena sidan har det gått över förväntan, det har inte varit några problem alls med honom. Lite gruff med katten som jag tycker synd om, men på det stora hela går de mindre omvägar utan att göra mycket väsen av sig. De håller social distans kan man säga, 1,5-2 meter, men värre än så är det inte. Å andra sidan är jag lite överväldigad över hur själva förändringen påverkat mig och skrämmer mig lite, dvs inte hunden i sig, bara det faktum att allt känns annorlunda. Vi är fyra. Dynamiken och rutinerna är annorlunda. Egentligen bara på ett positivt sätt. Vi har gått massor bara sedan i lördags och det är ju fantastiskt.

Jag tror att jag kanske inte direkt är en hundmänniska, i den bemärkelsen att jag inte har det i blodet. Jag är mer en kattmänniska. Den finns där i sitt parallella universum, existerar och håller en sällskap med tar liksom ingen plats, begär inget av mig, bara mat och att jag finns. Med hunden är det ju annorlunda. På gott och ont. Den gör vad jag säger (well ibland i alla fall), svarar och visar tillgivenhet. Det är ju fantastiskt men också mer kravfyllt. Jag känner att jag måste leverera och är rädd att göra fel och inte vara tillräcklig. Jag har bokat in oss på en timmes privatlektion med en hundtränare på fredag och nästa helg ska jag ta med Iván också. Det kommer att bli super, så vi får lära oss hur vi ska träna honom på rätt sätt och bygga vår relation.

Missförstå mig inte, jag är så glad att han är här, Elwood, som blev omdöpt till Zingo på vägen hem (efter trollkarlens hund i Alfons). Han är så fin. Men jag känner mig lite skraj helt enkelt, lite overwhelmed. Samtidigt kände jag starkt att vi var redo för en medlem till i familjen, att det fanns plats för det och jag sökte nog utmaningen därför att vi hade behov just av att dynamiken förändrades. Ibland måste man våga röra om lite i grytan, eller? Och samtidigt gav vi en övergiven hund ett hem. Jag kan faktiskt inte fatta att han är vår.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s