Om sänkta krav och att bryta mot lagen

Jag trodde ju att jag skulle ha tid att blogga dagligen och hade stora ambitioner att göra något fint och kreativt av den här platsen, nu känns det lite som ni får mina resttankar sådär lite i förbifarten… sorry för det. Vi får väl se om det kan bli bättre med tiden.

I alla fall. Iváns födelsedag. Skrev en hel veckokolumn i Sydkusten om spanska kalas för ett tag sedan. Det är en institution. Herregud, man kan känna sig jagad för mindre. Men jag har också tvingats bonda med de andra föräldrarna som jag aldrig annars hade gjort. För ett år sedan gick vi på kalas nästan en gång i veckan, 15-20 barn, minst lika många föräldrar, lekland, entertainment, vuxenmingel, etc, etc. Denna veckan var det världens happening att vi träffade två kompisar i parken och de fick leka och fika på en parkbänk. Kalas i corona times. Och barnen är lika lyckliga som alltid.

Vi har som sagt perimeterkarantän sedan nästan en vecka tillbaka vilket innebär att vi inte får lämna Benalmádena mer än i undantagsfall (ex skola, jobb, vård). som mina kompisar sa på vår digitala fedags-AW så är jag typ den lagligaste av oss alla, men just nu bryter jag mot reglerna fler gånger om dagen. Vi bor på en kommungräns och det räcker att jag går ut med hunden (och tar höger istället för vänster) så riskerar jag att få böter. Vill verkligen inte beklaga mig över ologiska normer för jag har så stor förståelse för att myndigheterna kämpar med att få ned framför allt beläggningen på sjukhusen utan att sätta oss i hemkarantän och inte kan införa en miljon undantag för varje restriktion, men kan ändå bli lite trött av att jag inte får gå ut ensam med min hund åt ena hållet (det jag brukar gå på kortrundorna). Munskyddet har jag på hur ensam jag än är. Om utifall polisen kommer så tänker jag det är bättre med ett rätt än två fel. Eller tre… för vi har även utegångsförbud från klockan 22 och det har hänt att jag glömt gå ut med hunden innan 22 och smyger ut och försöker göra mig osynlig i vår lilla park mitt över gatan. Där hundar givetvis även är förbjudna.

Tiden

Vart tar den vägen, tiden? Förra året lade jag två timmar dagligen på att pendla och jag jobbade minst 100%. Under våren jobbade jag 100% och lade 4-5 timmar dagligen på Iváns hemskola. Sedan 1 oktober jobbar jag 75% på tidningen och har ett litet extra projekt utöver det, på några timmar i veckan. Jag pendlar ingenstans. Ändå hinner jag inte med. Jag går upp 1-2 timmar tidigare än jag gjort de senaste åren, jag jobbar utan paus de timmar Iván är i skolan och ibland ytterligare en stund. Vi har inte mycket av socialt liv. Jag går visserligen ut med hunden fyra gånger per dag, tre korta och en längre promenad. Men ändå. Jag förstår inte vart tiden blir av?? Jag har aldrig varit så effektiv och inrutad i hela mitt liv känns det som, ändå jagas jag av klockan som går och känner aldrig när dagen är slut att jag har hunnit med det jag ska. Jag saknar tid att tänka, tid då jag inte producerar. Antagligen måste jag fundera lite kring det för att organisera mig lite bättre. Inte för att bli mer effektiv, utan kanske för att bli lite mindre effektiv. Om ni förstår hur jag menar?

Jag känner mig väldigt nöjd dock med mitt inrutade liv. Möjligen gör hela den här märkliga situationen mig mer stresskänslig också. Jag känner inte att jag är så påverkad, känner mig inte rädd eller nedstämd. Däremot har jag behov av kontroll över det lilla och så fort jag inte riktigt har det, blir jag väldigt stressad. Jag är van vid att ha många bollar i luften, inkommande mail, visningar, andra möten, telefonen som ringer oavbrutet, affärer som blir eller inte blir av. Numera blir jag stressad över sånt som att jag var tvungen att fixa en sistaminuten present till Iván som fyllde år igår samt till hans kompis (en av de två vi firade med i parken) som nyligen fyllt.

Dels att jag måste få in en sak som egentligen inte får plats i mitt schema, dels att vi ju sedan i tisdags lever med kommunperimeterkarantän och jag inte får lämna Benalmádena. Så jag kunde inte åka till någon av de stora varuhusen utan fick leta upp en liten leksaksaffär på byn med allt vad det innebär av parkering, etc. Hunden skulle till veterinären också. Och födelsedagen skulle firas med frukost på sängen och paket innan skolan. Parken med fler paket och lite enkel fika. Hemlagad pizza och tårta med bild på som beställts. Telefonen som ringde med familj som ville gratta. Antagligen är det bra att det ändå händer sådana saker så jag inte får total fobi mot det vanliga livet.

Jag känner mig väldigt stressad över vintertiden också. gör ni det med? Är det så varje år? Hur kan jag inte minnas? Men klockan 18 får jag panik över att dagen är slut och jag inte hunnit med det jag ska. Dagen är inte slut, vi går ju inte och lägger oss förrän mellan 22-23. Och jag vet att det är mycket värre mörker i Sverige. Men det är inte själva mörkret utan den inbyggda klockan i kroppen som just nu är helt rubbad och ger mig stresspåslag varje dag.

Sju år blev han igår, min bebis. Helt galet. Och alldeles alldeles underbart..!

Kan inte alla bara sitta stilla i båten och hålla sig lite lugna?

Den senaste veckan har varit ganska turbulent på flera sätt. Spanien har infört nationellt nödläge igen, denna gång har de redan röstat i kongressen om att det ska pågå till 9 maj. Dock ligger beslutsfattandet fortfarande på regional nivå. Nödläget är tydligen den enda nu fungerande juridiska ramen för att kunna införa restriktioner som begränsar människors fria rörlighet. Men det innebär alltså att själva åtgärderna sedan införs lokalt och regionalt utifrån den rådande smittsituationen. Så långt är ju allt bra, det var ju vad många efterfrågade i våras när samma regler gällde över hela landet, trots att smittläget var extremt brokigt. Dock innebär det att vi nu har restriktioner som centralregeringen infört (i dialog med regionerna), vi har 17 regioner med olika restriktioner och vi har ytterligare restriktioner som enbart gäller i vissa kommuner eller till och med specifika vårddistrikt. Det är onekligen en del att hålla reda på. I mitt jobb på Sydkusten försöker vi informera så detaljerat det går, dels vad som händer nationellt, dels lokalt framför allt med fokus på de mest svensktäta områdena. Det är några stycken restriktioner att hålla reda på… Till det kommer att informationen inte alltid är komplett. För även om saker och ting inte sker med samma panik som i våras, så tas besluten ändå relativt snabbt och alla scenarios övervägs inte och det finns många luckor och frågor som saknar svar. Ytterligare en dimension är att det rör sig om impopulära åtgärder. En kan vara för eller emot restriktioner, men för alla som drabbas så är det ju jobbigt även om en i sak kan vara för tuffare åtgärder för att stoppa smittan.

Så till saken. Varje liten notis om smittsituationen, statistik över nya smittade, antal döda och inte minst nya restriktioner, får folk att gå helt bananas framför allt på Facebook. Människor blir som förbytta och öser ur sig skit och förbannar än den ena, än den andra, inte sällan skjuter de budbäraren och anklagar Sydkusten alltifrån att ljuga till att vilja skrämma upp människor och skapa clickbaits. Trollen har verkligen vaknat till liv och krupit fram ur sina hålor. Och trots att vi vet att de är just troll och inte representerar våra läsare i något enda avseende, så suger de energi. Så mycket att vi nu bestämt att det får vara nog. Personligen kommer jag inte läsa en enda Facebooktråd till. Dialogen med våra läsare sker på andra håll. Jag har varit stressad och okoncentrerad och ibland direkt ledsen över hur folk beter sig. Och det är ju såklart precis vad de vill. De vill inte åstadkomma något annat än just att störa. Men sorry, jag måste lägga min energi på mitt jobb, hänga med, belysa och rapportera.

Normalt sett bryr jag mig inte så mycket om trollen men den senaste veckan har de blandats upp med väldigt många frågor och kommentarer från mer ”vanliga” människor som är upprörda och inte förstår vad som gäller. Framför allt handlar det om att Andalusien (liksom en majoritet av Spaniens regioner) infört så kallad perimeterkarantän, dvs det är inte tillåtet att resa in eller ut ur regionen utan särskilda skäl. Regionalmyndigheten informerade utan att med ett enda ord nämna turisterna vilket ju såklart är både märkligt i en turistregion som Andalusien och under all kritik. Rent formellt gäller att ingen får ta sig in i regionen utan giltigt skäl och bland dem finns inte turismen nämnt. Men gränserna är öppna och flygen går. Så ni kan ju bara tänka er folks förvirring och paniken för dem som hade resor bokade under helgen. Jag tycker det är dåligt och brist på kommunikation från myndighetens sida.

Samtidigt har jag också väldigt svårt att förstå att folk blir så upprörda och förvirrade. Vi har nu befunnit oss mitt i en pandemi i sju månader. Smittsiffrorna har gått upp i Spanien sedan juli/augusti och det blir bara värre. Redan innan vårens restriktioner lättades upp talade alla om att det skulle komma att pågå en dans av restriktioner och lättnader, upp- och nedtrappningar, under långt tid framöver. Den senaste dygnssiffran för antal nya smittade i Spanien var 25.000. Det dör omkring 200 personer varje dag. Vården har det besvärligt, på vissa håll extremt besvärligt. I vissa kommuner är intensivvårdsavdelningar överbelagda. Hur kan folk bli förvånade över att restriktionerna skärps?

Och så svär de över att de inte vet om de kan eller ej, åka till sin semesterlägenhet. Många hävdar på fullt allvar att restriktionerna i Spanien bara gäller spanjorer, att alla är fria att resa som de vill inom Schengen och att ingen kan hindra dem från att resa in i Andalusien. Det är spanjorerna själva som är problemet. Jag blir mörkrädd. Smittar svenskar inte?

Och det må vara hänt att det går att resa, att folk har rätt att förflytta sig. Men måste man? Om man bokat en resa till Spanien i början av november, är man då inte lite förberedd på att den skulle kunna brinna inne för att situationen börjar bli mer än måttligt komplicerad?

Jag har verkligen förståelse för att en del reser, var och en vet sin egen situation och jag dömer ingen. Alla fattar sina egna beslut. Men jag tycker man bör vara medveten om situationen och öppen för förändringar. På flera håll i Sverige, bland annat Skåne, rekommenderas folk att undvika kollektivtrafik och köpcentrum, att inte umgås mer än med de närmaste, inte gå på fest, att undvika idrottsverksamhet, osv. Detta i Covid-liberala Sverige. Sverige hade en incidens per 100 000 invånare de senaste två veckorna på 143 (vecka 43). Spanien ligger på 485. Sjukvården börjar gå på knäna. Om inte kurvan bryts inom två veckor, kan vi troligen vänta oss lockdown. Det är på sin plats att visa lite respekt.