Skolstart med skräckblandad förtjusning

I veckan var det dags för den både extremt efterlängtade men samtidigt skrämmande skolstarten. Min sons skola erbjöd en mjukstart och öppnade för eleverna redan 1 september, men den officiella skolstarten var torsdag 10 september. Det innebär lite längre dagar och skollunch!

Efter precis sex månader utan riktig skola, fanns det inga gränser för pirret. Den stora dagen föregicks av veckor med återkommande frågor om hur många dagar, timmar och sekunder det var kvar…

När jag skriver skrämmande refererar jag på inget vis till min sons känslor, utan till den allmänna bilden i spansk media som får det att verka som att vi nu kastar oss ut ifrån ett stup. Nej, Iván är odelat positiv. Möjligen med viss tveksamhet en dag då han tvingats ”arbeta”. Han går till skolan för att leka, inget annat.

Men i vilket fall, glädje är den övervägande känslan. Munskyddstvång till trots. De första nio dagarna gick han till klockan 14, från i torsdags till klockan 16, men då får de lunch och därmed en munskyddspaus. Så det ska nog gå bra. Han gillade verkligen inte munskydd tidigare, men tycks ha vant sig och framför allt ligger fokus på helt andra saker.

Apropå munskydd så har en spansk skolflickas uttalande om detta blivit viralt. Hon intervjuas av den regionala TV-kanalen i Valencia och säger till reportern; ”Es un poco peor porque no puedes respirar del todo. Pero no pasa nada, es mejor eso que morirse.” Det vill säga ungefär “Det är lite sämre för du kan inte andas ordentligt. Men det gör inget, det är bättre det än att dö.” Flickan är kanske i sjuårsåldern och rycker ganska optimistiskt på axlarna samtidigt, som att det inte har så stor betydelse.

Jag har sett en hel del kommentarer om hur förfärligt det är att barnen hjärntvättas att tro att de ska dö om de inte använder munskydd. Jag håller med om att det är tragikomiskt, samtidigt vet alla vi som har barn i den åldern att de inte bara gör sin egen tolkning av saker och ting utan även uttrycker sig lite som det blir. Varför i hela friden dra så stora växlar?

Myndigheterna har infört allmänt munskyddspåbud i ett försök att minska smittspridningen. Det gäller att anpassa sig helt enkelt. Det är inte för resten av våra liv. Jag tror inte några föräldrar hotar sina barn med att de kommer att dö om de inte bär munskydd. Däremot förklarar att vi gör det för att mor- och farföräldrar inte ska behöva dö. Jag kan verkligen bli trött på alla ”drama queens” och konspirationsteoretiker som vill få varenda åtgärd och restriktion att framstå som ett sätt för myndigheterna att styra befolkningen, i deras hemliga plan att förvandla Spanien till en diktatur.

Därmed inte sagt att en ska svälja allt utan att ifrågasätta. Den stora debatten på vår skola handlar om att ledningen bestämt att det ska göras regelbundna snabbtester på alla barn och lärare. Lärarna varje vecka och barnen minst varannan vecka. Diskussionen i vår föräldragrupp på WhatsApp drog snabbt igång. De som hördes var kritikerna och bland dem fanns bland annat en barnläkare. En del rådfrågade sina husläkare som avrådde från snabbtester i detta sammanhang.

Många skrev till skolledningen, men den vek sig inte en tum och nästa vecka drar laboratoriet igång. Testet i sig är ett stick i fingret och knappast traumatiskt. Jag har mest oroat mig för vad det ska få för konsekvenser. Problemen uppstår när antikroppstester används för att hitta pågående infektioner, inte antikroppar. Varje positivt snabbtest måste ju följas av ett PCR-test för att bekräfta eller utesluta ett aktivt virus. Ska barn med positiva tester isoleras under tiden? Och deras klasskompisar?

I torsdags läste jag en artikel i El Diario att 95 000 lärare i Madrid gjort snabbtester inför skolstarten. Av dem gav 3 000 positivt utslag. I nästa steg, PCR-testet, fick endast 18 positivt resultat (av de första 1 500 som testades). Jag skickade artikeln till skolan och blev samma eftermiddag uppringd av rektorn. Han berättade att skolans test är ett slags ”2-in-1” som visar både aktivt virus och antikroppar. Detta var en god nyhet. Skolan kommer inte att agera utifrån resultatet av snabbtesterna, enbart hänvisa till att PCR-test måste göras på vårdcentralen. Därefter tar hälsovårdsmyndigheten över och beslutar om eventuell spårning eller karantän. För närvarande är dock väntetiderna långa både för att göra ett PCR-test och för att få resultatet, och i mellantiden står föräldrarna där med ett barn som kanske har Covid-19, kanske inte.

En annan av mina frågor var om ett barn med antikroppar måste ta ett PCR-test varannan vecka, då det rimliga är att testresultatet fortsätter att vara positivt. Rektorn tyckte det var en bra fråga och skulle konsultera hälsovårdsmyndigheten. Vi kunde tillsammans konstatera att frågorna onekligen är fler än svaren i dessa tider. Och det blir inte enklare av alla icke-experter som har fler åsikter än en politiker under en valkampanj.

Veckokolumn SK Premium 2020-09-12

https://www.sydkusten.es/sk/384/a/29760/-i-skolstart-med-skrackblandad-fortjusning-i-/

Det går upp och det går ned…

Hej. Det var länge sedan..! Förlåt för att jag är så usel på att uppdatera. Men mina dagar är så otroligt fullsmockade. Det känns löjligt att säga det. Folk jag pratar med tycker jag låter så lugn och harmonisk (till skillnad från tidigare, när jag altid var på språng och med andan i halsen), och jag kan riktigt känna deras bild av hur jag myser här hemma, skrotar runt i mjukisbyxor, skriver lite, dricker en kopp kaffe, går ut med hunden, skriver lite till. Och så är det ju faktiskt! Haha! Bara det att från det att klockan ringer 6.30 tills jag lagar middag vid 19-20-tiden och mer eller mindre kopplar bort andra måsten, så är varje halvtimme öronmärkt. Så till den grad att jag kan få stresspåslag om någon ringer oanmäld och hela mitt dagsprogram vänds på ända. När mina rutiner fungerar, kan livet dock vara ganska harmoniskt. Även om jag förundras över att jag, trots att jag skalat bort så himla många saker i livet (pendling, möten, kompisträffar, etc), ändå känner att dagarna inte räcker till. Inte på långa vägar. Hur är det möjligt?

Julen var bra. Jag var halvtidsledig i två veckor vilket var väldigt välkommet efter att inte ha haft semester sedan förra julen. Eller egentligen var jag ju mer ledig. Jag jobbade tre timmar om dagen och helgdagarna kunde jag i princip koppla bort helt (förutom några när jag hade jour).

Trots ensamheten, kändes det faktiskt riktigt bra och jag är stolt över mig själv som lyckades få till en bra julkänsla på egen hand. Av mys och traditioner. Jag hoppas jag slipper göra om det nästa år, men kommer ändå minnas den gångna julen med värme. Den blev ett speciellt och fint minne. Förhoppningsvis unikt.

Lugn och ro. Promenader. Serier. Böcker. Mat och vin. Arne Weise. Många brasor i kaminen. Jultomte. Riktig julgran. Många stora julklappar till Iván (jag måste ju alltid anpassa mig till en resväska i vanliga fall så jag gick lite överstyr). Utomhusteater i Málaga. Några Facetimes med vänner (bland annat ett fyra timmar långt samtal med en av mina bästa vänner i Sverige. Som inleddes klockan 01 på nyårsafton… jag firade själv för Iván var med sin pappa men lyckades alltså starta 2021 både extremt trött och bakis… bisarrt var att hon en bit in i samtalet fick besked via sms att hon var covidpositiv… Hon mår dock bra tack och lov!).

Idag sa den andalusiska regionalmyndigheten att om vi tidigare gått igenom vågor, så står vi nu inför en tsunami. Så ja, läget är inte bra alls här… högsta smittfrekvensen under hela pandemin. Beläggningen på sjukhusen är mycket hög och varje dag rapporteras nya rekordsiffror. Vi är satta i kommunperimeterkarantän igen, utegångsförbud 22-07 (fast den andalusiska regionalmyndigheten ber att folk ska hålla sig hemma från kl 20), max 4 personer får träffas (fast rekommendationen är att inte träffas alls om det inte behövs). Många regioner, inklusive Andalusien, har bett centralregeringen om större befogenheter att utöka utegångsförbudet och beordra hemkarantän. Det sista i kommuner med en smittfrekvens på över 1.000 per 100.000 invånare. Men de fick bestämt nej igår.

Nog om smittan.

Nytt för i år är att Iván ska vara mer hos sin pappa och under planerade former. Till att börja med fyra nätter varannan vecka. Första gången gick bra men jag saknade honom från dag ett. Vem behöver egentid i pandemitider liksom? Men jag blir säkert bättre på att vara ensam, vad det lider. Det öppnas ju vissa dörrar. Jag ska bara träna lite. Och så ska ett viss pandemi gärna ta slut också för att det ska gå att njuta på riktigt av det…

Hur mår ni?

Lillejulafton. Peppen.
Julafton med Arne Weise. Peppen..?
Tomten kom!!!
Alla dessa promenader.
Dessa två alltså. Detta var innan Zingo några dagar senare rymde och det fick vara slut på koppellösa promenader på stranden för ett tag.
I januari kom regnet, men julen var bara en enda stor sol. Dock kallt. Bästa kombon.
Nyårsafton. En kan ha det sämre trots allt.
Och helt ensam var jag ju faktiskt inte..!