Spanskt ledarskap i kristider

Ungefär samtidigt som coronakrisen startade i Spanien började jag ju extraknäcka som journalist på Sydkusten. Det innebär att jag följer spanska nyheter betydligt noggrannare än tidigare vilket naturligtvis har påverkat i hög grad min upplevelse av ämnet jag tänkte ta upp idag, nämligen mina reflektioner kring det politiska ledarskapet i Spanien den senaste tiden. Jag har tidigare haft ett ganska lågt intresse för spanska politiker och har upplevt att de allra flesta är extremt okarismatiska och tjafsiga med en obefintlig känsla för ledarskap i bemärkelsen att på riktigt föra en konversation med sina väljare. Det känns som att de mest tjafsar med varandra. Detta är på inget vis en sanning, men har alltså varit min egen upplevelse fram till Covid-19 kom in i våra liv.

Att larmsituationen ”estado de alarma” utropades 14 mars innebar att makten centraliserades i tvåveckorsperioder (riksparlamentet röstade om en förlängning av larmsituationen för två veckor i taget) och regeringschefen Pedro Sánchez var den som syntes och hördes i alla medier, det var han som personligen kommunicerade många av besluten. Detta gjorde att jag på ett helt nytt sätt kände att jag fick en mycket närmare relation till honom som ledare. Han fanns där i tid och otid och kändes ödmjuk men kapabel att fatta beslut och det kändes tryggt helt enkelt. Alla beslut var säkert inte rätt men närvaron och exponeringen av politikerna gjorde att det kändes som att det hela tiden fanns en pågående process som vi var inbjudna att delta i. Kanske blev upplevelsen av att de faktiskt också lyssnade utåt ännu starkare när de ändrade och korrigerade vissa av de mest kontroversiella besluten, efter att opinionen rasat. Det gällde kanske framför allt när det först hade preliminärt utlovats att som en första lättnad av karantänen låta barn upp till en viss ålder, få lov att komma ut och ”promenera”. När beslutet offentliggjordes fick vi veta att barnen endast skulle få lov att följa med på de tillåtna ärenden, dvs till mataffär och apotek. Inga promenader i friska luften. Folk blev som galna. Vi hade suttit instängda i sex veckor, såg ljuset i tunneln och hade redan hunnit prata med våra barn om att nu skulle de få komma ut. Och så blev det platt fall. Beslutet korrigerades på några timmar och vi fick våra promenader.

När larmsituationen tog slut 21 juni återgick så makten till regionerna och jag hade nog inte insett hur tydligt det skulle bli att Spanien styrs regionalt. Pedro Sánchez försvann mer eller mindre från scenen för att istället ersättas av 17 olika regionala ledare, i vårt fall Juanma Moreno i Andalusien. Men jag tycker att han har axlat denna rollen ganska bra. Han känns lika närvarande och ansvarstagande. Överhuvud taget märks mycket lite av de politiska färgerna i coronabesluten. Sánchez är socialist, Moreno tillhör Partido Popular. Jag har sett en del svenskar kommentera olika åtgärder på Facebook och jobbade mig dessutom igenom hundratals enkäter som Sydkusten gjorde bland svenskar som suttit i karantän i Spanien och såg en hel del kommentarer både gällande diktaturfasoner och kommunism. En del okunniga har efter 21 juni fortsatt att skylla olika beslut på socialisterna, trots att det nu alltså i vårt fall i Andalusien är den andra sidan som fattar de regionala besluten. Jag kan inte se någon skillnad i hur olika politiska partier försöker hantera pandemin. Jag känner ärligt väldigt stor ödmjukhet inför att de försöker göra det bästa möjliga utan att ha särskilt mycket erfarenhet att luta sig mot och med vetskapen om att de kommer kritiseras oavsett vad de gör. Inför de för hårda restriktioner blir folk arga för att de förlorar sin frihet och för att ekonomin skjuts i sank. Inför de inga eller för mjuka restriktioner är det deras fel att smittspridningen ökar. Det är verkligen en fail-fail-situation. Det jag blir mest irriterad på är när de lägger sitt fokus på att kritisera varandra, samtidigt som jag förstår att ett visst mått av kritik måste till för att säkra demokratin. Det har varit en hel del politiskt tjafs under coronakrisen, absolut, men jag måste säga att de förvånar med att trots allt vara mer fokuserade på sakfrågorna, än på att tjafsa sinsemellan om vem som har rätt och vem som har fel. Och att makten och besluten nu ligger regionalt – som alltså är den normala situationen – gör att det blir än tydligare. Det finns bara en fiende här och det är inte oppositionen.

Karantänens guldkant

Innan det blir dags för en ny karantän (nä vi får väl hoppas att vi slipper..) tänkte jag minnas de fina grejerna men vårens lockdown. Vad som kom ut av det, vad vi lärde oss och hur saker förändrats till det bättre. Stort och smått. Till att börja med har det som jag nämnt tidigare, hänt en del på det personliga planet. Jag har börjar träna, även om jag just nu har svårt att hinna med men små stunder här och var får jag ändå till. Det är första gången sedan jag blev gravid som jag tränat regelbundet och känt mig lite mer fit och stark i kroppen. Jag har blivit bättre på rutiner och märker hur mycket jag gillar det. Jag planerar vår mat bättre och har veckohandlat sedan mitten av mars. Innan handlade jag var och varannan dag. Nu gör jag listor och handlar en gång i veckan. Känns toppen. Jag har fått otroligt mycket bättre koll på min ekonomi, hur märkligt det än kan låta, mycket tack vare att jag nästan inte har några småutgifter längre. Under karantänen var det en grym känsla att de enda pengarna som försvann var de för maten när jag veckohandlade en gång i veckan (bortsett från de fast utgifterna förstås). Ingen bensin, inga luncher ute eller onödiga mellanmål i farten. Eller kaffe på Starbucks. Jag har lärt känna mig själv och mitt barn och hur vi interagerar mycket bättre, en del har som sagt varit jobbigt men vi har också kommit närmare varandra på ett nytt sätt. Jag lider mycket av konflikterna som uppstått på grund av skoluppgifterna men vi har också bakat massor, spelat spel, pysslat, gjort experiment, gått äventyrspromenader i vårt eget område, sett film, haft myskvällar oavsett dag i veckan med extra allt, grillat och klätt ut oss till påskkärringar. Den starka känslan av att naturen återhämtade sig, det var unikt. Allt stod stilla. Inga bilar, inga avgaser, inga fabriker eller industrier. Inga oljud, inga utsläpp. En del upplevde nog detta som spöklikt men jag tyckte det var en sådan lättnad. Min granne och jag handlade åt varandra under flera veckor. Det var fint. Varje fredag hade jag digital-AW med tre kompisar och vilken livboj det var, den avstämningspunkten varje vecka var ovärderlig. Jag har rensat hemma, inte under karantänen men efter. Över huvudtaget känns det som att jag lever lite mer medvetet så som jag vill. Jag låter inte saker och ting bara flyta på, att liksom livet pågår och jag bara hänger med. Det kan låta konstigt att jag känner mig mer i kontroll över mitt liv samtidigt som möjligheterna att göra saker är mycket mer begränsade, men det är alltså min känsla. Och ur det kan jag ju utläsa att jag behöver rätt lite för att vara nöjd vilket också känns väldigt positivt. Karantänen har hjälpt mig att se att jag vill skala ned, inte jaga efter mer. Jag ska knappast skryta med att jag lever på lite för jag har rätt dyra omkostnader redan i grunden, men att då kunna ta bort ytterligare överflöd ger en större känsla av balans. Fint var det också när Iván vid några tillfällen pratade med en av sina bästa kompisar på whatsapp, eller pratade gjorde de inte, de lekte. Helt underbart var det. Två små 6-åringar i var sitt hem, lekte i flera timmar i sträck via mobilen. Så gulligt och härligt. Överlag känner jag en så stor ömhet för mänskligheten ibland bara av att gå ut och se alla i ansiktsmask. Det får mig att känna gemenskap. Och kärlek. Den där känslan pendlar mellan glädje och sorg ganska snabbt. Men känslan av att vi alla sitter i samma båt har aldrig varit större och blickarna talar mer än någonsin. Det är som om folk anstränger sig att säga med ögonen vad de inte kan säga med munnen i ett leende. Överlag upplever jag att folk har blivit vänligare, tar sig tid att fråga hur det är, på ett annat sätt än tidigare. Servicen är bättre, eller det är som om folk i affärer och på restauranger utstrålar tacksamhet och glädje när man kommer. Ingen tar liksom något för givet, allt är så skört och uppskattningen är större än någonsin. Undrar ibland om man förändras för evigt av det här, eller om det försvinner med ett knäpp så fort det finns ett vaccin.

Fokus inåt och på vår lilla värld

Det är verkligen konstiga tider nu. Jag går omkring och liksom väntar på något. Känner mig lugn, inte rädd, men ändå i väntan på… och inte direkt på något bra. Personligen är jag mest orolig för att det trots allt inte ska bli någon vanlig skola till hösten. Ibland är jag verkligen helt övertygad om det, samtidigt hoppas en del av mig att de låter de små barnen få gå till skolan och låter de stora barnen onlinestudera, vilket skulle ge större möjligheter att dela upp de små i mindre grupper i stora lokaler för avståndshållande, etc. Men att det ska bli som vanligt har jag svårt att tro. Det går verkligen på fel håll i Spanien nu. Det är fyra regioner som står för mer än 60% av de nya smittfallen; Aragonien, Barcelona, Navarra och Baskien, så på det viset är det fortfarande långt bort ifrån oss rent geografiskt. I Andalusien är smittspridningen låg och under kontroll. Men den ökar. Och folk reser och rör ju på sig så det finns inga garantier. Dessutom införs många restriktioner här i förebyggande syfte, vilket jag tycker är bra. Munskyddspåbudet kom ju i vår region ganska tidigt, nu gäller det i alla regioner utom Madrid, men det var inte på grund av en dålig situation utan för att undvika att hämna där. Det samma gäller nya restriktioner som nu införs för barer och diskotek (begränsade öppettider, ingen servering vid bardisk bara vid bord och för max grupper om 12), förbud mot botellones (stora grupper av ungdomar som samlas för att dricka alkohol i parker och på ödetomter), etc. Det känns bättre att de är lite hårdare än situationen kräver istället för att vänta tills det går överstyr. Men som sagt, min intuition säger mig att det kommer mer… och att skolan är hotad. Vi klarar förstås det också om vi måste.

Storbritannien har infört två veckors karantän för resande från Spanien och avråder från icke nödvändiga resor till hit, liksom Norge och Belgien. Detta baseras på smittostatistiken i de fyra norra regionerna, men britterna reser ju inte dit utan till Kanarieöarna, Balearerna, Costa del Sol och Costa Blanca, där situationen är en helt annan – bättre än i Storbritannien. Inte rättvist alls. Mängder med avbokningar och inställda flyg och någon turism att tala om blir det ju inte denna sommar. Skönt kan man ju tycka men det är så oändligt många människor som lever på detta så det knyter sig faktiskt lite i magen när man kör på gatorna i slutet av juli och det finns lediga parkeringsplatser vid stranden…

Känslan påminner lite om den i mars, men då var allting så nytt och mer dramatiskt, alting hände så snabbt, från timme till timme kom nya bud. Men en långsammare version, och vi är alla mer garvade och vet vad som väntar. Fast ändå inte. Det är en märklig tid vi lever i. Jag blickar inåt, med fokus på vårt hem och vår trygga bubbla, att vi alla mår bra, är friska, har mat på bordet och en meningsfull vardag med livskvalitet. En dag i taget. Utan planer. Ibland slår det mig med full kraft, att det blir ett år på undantag, men oftast tänker jag inte så utan koncentrerar mig på det lilla.

Språkförbistringar, ändrade planer och livskvalitet

”Jag är så orolig för att citronträdet ska dö”, sa jag när Iván och jag gick förbi grannarnas trädgård där jag ansvarar för att vattna medan de befinner sig i Sverige. ”Oroa dig inte, jag ska minnas dig”, svarade Iván utan att låta särskilt berörd. Trodde han att jag var orolig för att JAG ska dö, tänkte jag och undrade i så fall över hans neutrala reaktion. Men nej, han menade att han skulle påminna mig att vattna, förstod jag efter en liten stund. Tokigt blir det ibland. Han är väldigt verbal och hans svenska har utvecklats väldigt mycket de här månaderna vi har varit hemma, mycket tack vare SVT Barn faktiskt. Han vågar prova sig fram och slänger sig med uttryck som ibland låter så lillgamla, och ofta kan jag känna igen saker jag hört strömma ut från paddan. Som när han säger ”i dessa Coronatider”.

Helgen har varit väldigt skön. Just precis nu är det färre konflikter och jag njuter varje dag. Vi har spelat spel, badat flera gånger i poolen, legat skavföttes i soffan och kollat på serier, bakat kardemummakaka och grillat. Dessutom fick jag till en nästan tre timmar lång vindate med en av mina bästa vänner i Sverige. En mycket bra balans, bortsett från att jag var ganska så trött i söndags… Psykologen frågade ju mig när jag känner mig som en bra mamma och svaret är faktiskt ”när det inte är några konflikter”. Ingen bra utgångspunkt med tanke på att det är omöjligt att uppnå. Det viktigaste är väl att konflikterna inte spårar ur. Jag anstränger mig för att vara mindre fyrkantig, att vara ”calm and firm”, att bjuda till, ge mer kvalitetstid och försöka anpassa mig bättre när vi jobbar med skoluppgifter. Kanske har det gett resultat. Eller så är det bara en lugnare tid på månaden/färre hormoner i omlopp.

Jag har tagit beslutet att vi inte ska åka till Huelva i augusti för att hälsa på Iváns farfar med fru i deras sommarlägenhet. Det var inte helt lätt eftersom de vanligtvis bor i Madrid, farfarn är 91 år och vi ses väldigt sällan. Men det är inte försvarbart. Jag skulle inte kunna leva med om vi smittade honom utan att veta om det. De föreslog att vi skulle testa oss men jag läser ju varje dag om hur opålitliga snabbtesten är. Det känns meningslöst om vi ändå inte vet säkert. Bokade ett hotell (med gratis avbokning) innan jag läste om en smitthärd i Málaga som startat just på ett hotell i Huelva och kände att nej, det blir ingen resa i år (Sverige har vi redan avfärdat). Så nu funderar jag på vad vi ska göra för att i alla fall hitta på någonting mellan sommarskola och vanlig skola. Har fått tips om en camping med äventyrsaktiviteter där man kan hyra en liten stuga mitt ute i vildmarken. Annars har vi ju det bra hemma, men något litet sommarminne som sticker ut skulle jag vilja ge honom.

Munskydd i sommarhettan

Idag var jag tvungen att åka in till Málaga för några kundmöten. Trevligt kan man ju tycka när man jobbar hemifrån att få komma ut och röra lite på sig, se folk, sätta på sig klänning, mascara och fingå lite i stora staden. Verkligheten var dock långt ifrån ifrån den känslan. Med nära 30 grader varmt och 75 procents luftfuktighet i kombination med munskydd… Det enda positiva är väl möjligen att halva ansiktet inte syns så man kommer undan med en del. Sedan det blev 100% obligatoriskt med munskydd oavsett avstånd i Andalusien för några veckor sedan har jag tyckt när jag hört folk som klagat (alltid svenskar, aldrig spanjorer), att herregud så farligt är det väl inte. Mig stör det inte. Och vi gör det för allas vårt bästa. Etc. Lätt att säga när man jobbar hemifrån och bara behöver sätta på sig det korta stunder då och då. Kan erkänna att jag idag hade ganska nära till paniken den sista stunden innan jag till slut kastade mig in i min egen bil, satte på AC:n på 17 grader och slet av munskyddet… Ikväll har Iván och jag haft playdate vid poolen med en av hans klasskompisar och mamman som är sjuksköterska. När hon jobbar har hon dubbla munskydd, visir och plastkläder utanpå de vanliga… Det gäller att ha lite perspektiv. För övrigt såg jag under fyra timmar i Málaga och 6 km promenerande genom gamla stan fram och tillbaka två gånger, inte en enda person utan munskydd. Inte en. Så jag sväljer mitt gnäll. Låter det bara pysa ut lite här. Men jag är jäkligt glad att jag imorgon får lov att jobba hemifrån.

Politikerbeundran

Jag googlade precis motsatsen till politikerförakt. Det finns inget sådant ord. Kanske säger det en del. Och jag må vara naiv eller en struts men just idag känner jag faktiskt beundran för de 27 EU-ledare som efter fyra dagar och två nätters förhandlingar faktiskt lyckades enas om ett räddningspaket. Just idag ger det mig en känsla av hopp och trygghet, inte för pengarnas skull, utan för att de nådde en överenskommelse. För att de inte gav upp när förhandlingarna tycktes dömda att stranda. För att de fortsatte, i dagar och nätter. De var skyldiga oss det. Men jag trodde inte att de skulle göra det. Jag trodde att de skulle åka hem, skjuta beslutet på ett nytt möte i september.

EU känns viktigare än någonsin och dealen må vara en kompromiss, men det är väl vad demokrati handlar om? Och vi klarar inte av en pandemi själva. Ingen av oss. Och även om pandemin pågår, finns det även ett vanligt liv och en framtid som inte kan skjutas upp i all oändlighet. Det känns som en revansch att de kom i mål. EU är inte dött.

Tänk att de 27 satt där, svettiga, trötta, i skrynkliga skjortor efter timmar i samma stol, kavajer som hängts över ryggstödet, och pratade och pratade. Det måste bli ganska intimt på något vis. Jag hade gett mycket för att få vara en fluga på väggen. Men jag nöjer mig med att jag idag starkare än på mycket länge känner ett EU fortfarande är ett fredsprojekt. Jag tror inte att någon av dessa 27 någonsin kommer starta ett krig mot de andra. Vad tror ni?

Svenska strategin i spanska medier

Nu har det möjligen lagt sig lite, men de senaste månaderna har det publicerats en stor mängd reportage om den svenska coronastrategin i spanska medier. I början, när jag läste de lite kortare artiklarna, som väl figurerade i de flesta internationella medier, kände jag möjligen mest att jag fick bekräftat vad jag själv redan tänkte. Att det var en våghalsig och märklig väg att gå. Efter ett tag kom det alltfler längre reportage. Alltid baserade på intervjuer med en spanjor boende i Sverige som fick ge sin bild av hur det såg ut, inifrån. Alla följde samma linje. Den första intervjun jag läste var ganska chockerande. Eller, det var egentligen inget nytt under solen, men när jag läste allting samlat på ett ställe (enbart negativt) och verkligen förstod att detta är den enda bilden av Sverige i Spanien just nu, började det kännas väldigt sorgligt. Sverige offrade sina äldre för ekonomin. Förbjöd sjukhuspersonal att använda skyddsutrustning. Hotade föräldrar i riskgrupper som inte ville skicka barnen till skolan av rädsla för att smittas. Rasismen, hur allt skylldes på invandrarna. Etc. Etc. Det knöt sig i hjärtat. Vad är detta? Är det ens sant? Jag hade en dialog med några vänner i Sverige som talar spanska och som läste några av artiklarna och i stort bekräftade att de inte innehöll några direkta sakfel. Bortsett från det där om att det skulle ha varit förbjudit att använda munskydd. Det vet jag inte. Men det var alltså en spansk läkare bosatt i Sverige som sade det.

Så började några spanska bekanta publicera dessa artiklar på Facebook, och plötsligt så kände jag att nej, nu får det faktiskt räcka. Eller ja, jag kanske inte direkt gick ut och höjde rösten, men jag kommenterade i alla fall hos en ganska inflytelserik person (advokat och politiskt aktiv) om att jag visserligen inte är förespråkare för den svenska strategin men att det inte heller är så svart eller vitt som spansk media vill göra gällande. Det finns ju en mängd förklaringar till de åtgärder Sverige valt att genomföra eller ej. Du kan hålla med eller ej men ett liv i Sverige är inte mindre värt än i andra länder. Och framför allt började jag tröttna rejält på bristen på kontraster i dessa spanska reportage. Inte i ett enda fall (av de jag sett) hade journalisten försökt ta reda på bakgrunden till strategin. Exempelvis att den ska vara långsiktigt hållbar, värnar om folkhälsan i ett bredare perspektiv i samhället och att det dessutom inte finns samma juridiska ramar varken att införa väldigt restriktiva åtgärder eller polis att följa upp dem. Här tar jag en stor risk att ens ge mig in och räkna upp skälen då jag ju är långt ifrån någon expert på den svenska strategin… häng mig inte snälla. Som journalist störde jag mig enormt på vad jag tyckte var en total avsaknad av lust att skriva något annorlunda, något som stack ut, av kritiska eller nyfikna frågeställningar. Nej. Alla skrev samma sak, på samma sätt. De hade ju säkert redan bestämt sig vad de ville skriva och letade upp en person som de kunde citera som sa just det. Och i början förstår jag grejen. Perfekta Sverige var plötsligt hela världens hackkyckling. Det måste ha känts uppfriskande på något vis. Men sedan. När alla redan skrivit om detta. Så tråkigt att ingen bemödade sig om att gräva i vad som ligger bakom.