Munskydd i sommarhettan

Idag var jag tvungen att åka in till Málaga för några kundmöten. Trevligt kan man ju tycka när man jobbar hemifrån att få komma ut och röra lite på sig, se folk, sätta på sig klänning, mascara och fingå lite i stora staden. Verkligheten var dock långt ifrån ifrån den känslan. Med nära 30 grader varmt och 75 procents luftfuktighet i kombination med munskydd… Det enda positiva är väl möjligen att halva ansiktet inte syns så man kommer undan med en del. Sedan det blev 100% obligatoriskt med munskydd oavsett avstånd i Andalusien för några veckor sedan har jag tyckt när jag hört folk som klagat (alltid svenskar, aldrig spanjorer), att herregud så farligt är det väl inte. Mig stör det inte. Och vi gör det för allas vårt bästa. Etc. Lätt att säga när man jobbar hemifrån och bara behöver sätta på sig det korta stunder då och då. Kan erkänna att jag idag hade ganska nära till paniken den sista stunden innan jag till slut kastade mig in i min egen bil, satte på AC:n på 17 grader och slet av munskyddet… Ikväll har Iván och jag haft playdate vid poolen med en av hans klasskompisar och mamman som är sjuksköterska. När hon jobbar har hon dubbla munskydd, visir och plastkläder utanpå de vanliga… Det gäller att ha lite perspektiv. För övrigt såg jag under fyra timmar i Málaga och 6 km promenerande genom gamla stan fram och tillbaka två gånger, inte en enda person utan munskydd. Inte en. Så jag sväljer mitt gnäll. Låter det bara pysa ut lite här. Men jag är jäkligt glad att jag imorgon får lov att jobba hemifrån.

Politikerbeundran

Jag googlade precis motsatsen till politikerförakt. Det finns inget sådant ord. Kanske säger det en del. Och jag må vara naiv eller en struts men just idag känner jag faktiskt beundran för de 27 EU-ledare som efter fyra dagar och två nätters förhandlingar faktiskt lyckades enas om ett räddningspaket. Just idag ger det mig en känsla av hopp och trygghet, inte för pengarnas skull, utan för att de nådde en överenskommelse. För att de inte gav upp när förhandlingarna tycktes dömda att stranda. För att de fortsatte, i dagar och nätter. De var skyldiga oss det. Men jag trodde inte att de skulle göra det. Jag trodde att de skulle åka hem, skjuta beslutet på ett nytt möte i september.

EU känns viktigare än någonsin och dealen må vara en kompromiss, men det är väl vad demokrati handlar om? Och vi klarar inte av en pandemi själva. Ingen av oss. Och även om pandemin pågår, finns det även ett vanligt liv och en framtid som inte kan skjutas upp i all oändlighet. Det känns som en revansch att de kom i mål. EU är inte dött.

Tänk att de 27 satt där, svettiga, trötta, i skrynkliga skjortor efter timmar i samma stol, kavajer som hängts över ryggstödet, och pratade och pratade. Det måste bli ganska intimt på något vis. Jag hade gett mycket för att få vara en fluga på väggen. Men jag nöjer mig med att jag idag starkare än på mycket länge känner ett EU fortfarande är ett fredsprojekt. Jag tror inte att någon av dessa 27 någonsin kommer starta ett krig mot de andra. Vad tror ni?

Svenska strategin i spanska medier

Nu har det möjligen lagt sig lite, men de senaste månaderna har det publicerats en stor mängd reportage om den svenska coronastrategin i spanska medier. I början, när jag läste de lite kortare artiklarna, som väl figurerade i de flesta internationella medier, kände jag möjligen mest att jag fick bekräftat vad jag själv redan tänkte. Att det var en våghalsig och märklig väg att gå. Efter ett tag kom det alltfler längre reportage. Alltid baserade på intervjuer med en spanjor boende i Sverige som fick ge sin bild av hur det såg ut, inifrån. Alla följde samma linje. Den första intervjun jag läste var ganska chockerande. Eller, det var egentligen inget nytt under solen, men när jag läste allting samlat på ett ställe (enbart negativt) och verkligen förstod att detta är den enda bilden av Sverige i Spanien just nu, började det kännas väldigt sorgligt. Sverige offrade sina äldre för ekonomin. Förbjöd sjukhuspersonal att använda skyddsutrustning. Hotade föräldrar i riskgrupper som inte ville skicka barnen till skolan av rädsla för att smittas. Rasismen, hur allt skylldes på invandrarna. Etc. Etc. Det knöt sig i hjärtat. Vad är detta? Är det ens sant? Jag hade en dialog med några vänner i Sverige som talar spanska och som läste några av artiklarna och i stort bekräftade att de inte innehöll några direkta sakfel. Bortsett från det där om att det skulle ha varit förbjudit att använda munskydd. Det vet jag inte. Men det var alltså en spansk läkare bosatt i Sverige som sade det.

Så började några spanska bekanta publicera dessa artiklar på Facebook, och plötsligt så kände jag att nej, nu får det faktiskt räcka. Eller ja, jag kanske inte direkt gick ut och höjde rösten, men jag kommenterade i alla fall hos en ganska inflytelserik person (advokat och politiskt aktiv) om att jag visserligen inte är förespråkare för den svenska strategin men att det inte heller är så svart eller vitt som spansk media vill göra gällande. Det finns ju en mängd förklaringar till de åtgärder Sverige valt att genomföra eller ej. Du kan hålla med eller ej men ett liv i Sverige är inte mindre värt än i andra länder. Och framför allt började jag tröttna rejält på bristen på kontraster i dessa spanska reportage. Inte i ett enda fall (av de jag sett) hade journalisten försökt ta reda på bakgrunden till strategin. Exempelvis att den ska vara långsiktigt hållbar, värnar om folkhälsan i ett bredare perspektiv i samhället och att det dessutom inte finns samma juridiska ramar varken att införa väldigt restriktiva åtgärder eller polis att följa upp dem. Här tar jag en stor risk att ens ge mig in och räkna upp skälen då jag ju är långt ifrån någon expert på den svenska strategin… häng mig inte snälla. Som journalist störde jag mig enormt på vad jag tyckte var en total avsaknad av lust att skriva något annorlunda, något som stack ut, av kritiska eller nyfikna frågeställningar. Nej. Alla skrev samma sak, på samma sätt. De hade ju säkert redan bestämt sig vad de ville skriva och letade upp en person som de kunde citera som sa just det. Och i början förstår jag grejen. Perfekta Sverige var plötsligt hela världens hackkyckling. Det måste ha känts uppfriskande på något vis. Men sedan. När alla redan skrivit om detta. Så tråkigt att ingen bemödade sig om att gräva i vad som ligger bakom.