Skolstarten

Det var fredag kväll, sent, tror klockan var 21.30 när mailet från skolan äntligen kom. En smidig pdf på ynka 30 sidor med information angående den förestående skolstarten… Jag har både läst noggrant och skummat igenom den ett flertal gånger och känner mig ändå väldigt osäker på om jag har uppfattat allt viktigt. Mycket handlade om Covid-19, men långt ifrån allt. Det mesta som handlade om Covid-19 leder till fler nya frågor än vad informationen besvarar. Jag ska inte gå in på detaljerna. Tack och lov är jag ganska garvad efter fyra år i skolan. Första året var jag skitnervös för det är så mycket regler och saker att komma ihåg och förbereda. Efterhand har jag märkt att det oftast inte händer något alls om man missar en liten detalj. Det är alltifrån formulär om hur lämning och hämtning ska ske (till fots eller med bil – då kör man in på skolgården och barnen hoppar typ in och ut i farten), tusen olika delar av uniformer, kepsar, ryggsäckar, etc, som ska beställas, datum med olika start och sluttider, information om luncher (serveras) och mellanmål (medtas), dokument som ska signeras och lämnas in. Och så i år då, Covid-19. Den absolut största grejen är att snabbtester kommer göras på personalen varje vecka och alla barn minst varannan vecka. Föräldrar kan också välja att testa sig varje eller varannan vecka. Proven kostar 15 euro/st. Efter att ha konsulterat två olika sjuksköterskor valde vi att anmäla alla tre för test varannan vecka. Dock är det ändå väldigt oklart vad detta kommer att ge då det är antikroppstester och om någon är smittad men asymtomatisk ger det enligt uppgift inte utslag förrän efter en vecka tydligen. Föräldrawhatsappgruppen har gått het angående detta (och annat). En mamma som är barnläkare säger att det är fullständigt meningslöst. Några funderar på att ta barnen ur skolan om de ska tvingas stickas i fingret varannan vecka… andra tycker att vi måste stötta skolan som i denna märkliga situation försöker göra så gott de kan… Fortsättning följer antagligen. Skolan börjar normalt 10-14 dagar in i september men Iváns skola tjuvstartar redan på tisdag och barnen går halvdag till och med 9 september. Jag saknar fortfarande information om hur stora grupperna blir och de exakta rutinerna. Jag hoppas att de slipper munskydd under dagen, annars blir det förfärligt… På det stora hela litar jag på skolan och kommer försöka ”go with the flow”. Det känns lite som att blunda och hoppa. Eller inte riktigt så illa. Jag hoppas bara att skolan får hålla öppet hela terminen. Och att vi inte blir sjuka såklart. Jag är normalt sett inte hypokondrisk, eller lite är jag kanske men vi är väldigt sällan sjuka (peppar, peppar…) så det är i alla fall inte något som upptar min tankekraft särskilt mycket. Men denna situationen är inte normal.

Covid-19-blogg?

Ja, man börjar ju undra, men medan jag tror att svenskar i Sverige just nu lever ett någotsånär vanligt liv (berätta gärna!!), så kretsar våra liv i Spanien just nu, fortfarande/igen, helt kring pandemin. Det går inte att prata med folk utan att komma in på situationen och det märks att många pendlar mellan hopp och förtvivlan. Spanjorer har en otrolig förmåga att ”compartmentalize” (finns något bra ord på svenska?) Detta kan driva mig till vansinne ibland men det är också underbart och ett hälsosamt sätt att överleva och ta sig igenom kriser med den mentala hälsan i behåll. Men det betyder ju inte att de inte oroar sig. Det betyder bara att de inte ägnar oron all sin vakna tid. Har vi någonsin i modern tid varit bättre på att leva i nuet? Inte jag i alla fall.

Egentligen var det inte detta jag kom in för att säga utan för att berätta en ganska stor nyhet som liksom försvunnit i bruset och för att den kanske inte verkar så himla världsomvälvande, men som jag tror kan komma att bli lite av ett paradigmskifte. Rökning har förbjudits på allmänna platser, även uteserveringar, när avstånd på två meter inte kan hållas och det är nog ganska sällan det går just på just en uteservering. Det är ju en åtgärd för att begränsa smittspridningen men jag tror ändå att det kan vara något som är här för att stanna. När jag kom till Spanien röktes det precis överallt, i kön på posten, på restauranger såklart, hemma hos folk, på flygplatsen… när de första begränsningarna infördes trodde jag inte att folk skulle bry sig om reglerna alls, men spanjorerna är visserligen envisa som åsnor men också väldigt anpassningsbara. De tycker inte om att någon bestämmer vad de får och inte får göra, men när det väl är ett faktum är det inte mycket att bråka om och så tänker man på något annat. Så förhoppningsvis har de rökfria zonerna utökats ganska rejält tack vare Covid-19.

Semester…

Nu befinner vi oss i de två sista veckorna av augusti. De två veckorna Iván är ledig mellan ”summer camp” och vanlig skola. De två veckorna som från allra första början var en liten öppning för oss att eventuellt åka till Sverige. Som sedan skalades ned till att vi i alla fall skulle åka några dagar till I´s farfar och fru i deras sommarlägenhet i Huelva. Som ställdes in. Och som nu helt enkelt består av två veckors jobb utan barnomsorg. Sorgligt men sant. Iván hade velat fortsätta sin ”summer camp” men eftersom jag inte anmält honom till den sista veckan så fanns det ingen plats ledig längre. Han längtar som en galning efter sina kompisar, framför allt två som han inte sett sedan i mars förutom tre korta tillfällen i juni när de fick 45-minutersträffar i mindre grupper från klassen. Och jag kan inte ta semester, varken från det ena eller andra jobbet. Men lika glad är jag för det. Haha. På riktigt. Det känns faktiskt helt okej. Jag känner extremt mycket Sverigelängt. Min kropp skriker efter svensk augusti. Men jag tvivlar inte ett dugg på att mitt beslut att stanna här, är rätt. För oss. Jag tror faktiskt inte jag hade kunnat njuta om vi åkt. Och även om jag måste jobba så hinner vi faktiskt med en del sommaraktiviteter ändå. Inget storslaget men det behövs ju inte. Och jag känner mig inte slut på det där viset att jag absolut behöver ledighet för att orka. Jag känner att jag behöver mina helger, att jag vaktar dem mer än vanligt, för att liksom kompensera. Men annars känner jag mest en slags harmoni i de rutiner vi har och försiktig glädje över att hur det än blir, så verkar det som att det kommer prioriteras att barnen får gå i skolan. Och för mig är det nästan det viktigaste av allt just nu. Jag känner att jag fixar allt om jag bara får jobba ostört, utan att samtidigt vara lärare och fritidsledare (och städerska och kock och diverse annat). Idag läste jag att till och med om det skulle bli karantän igen vill myndigheterna prioritera så att barn upp till 14 år slipper distansundervisning. Och även om ingen naturligtvis kan garantera någonting så kändes det väldigt hoppfullt.

Parallellt med det så känner jag en viss ökad inre beredskap för att siffrorna fortsätter att gå kraftigt uppåt. En beredskap för vad vet jag inte riktigt. Jag tänkte först skriva rädsla men det är inte det jag känner. Men det är en slags verklighet som kommer över en då och då, en verklighet som inte känns verklig och jag undrar vartåt det barkar. Det som händer är både bra och dåligt och inte helt lätt att analysera. För å ena sidan så ökar smittspridningen väldigt mycket. Å andra sidan minskar ju dödligheten tack vare att medelåldern bland de smittade ständigt går nedåt. En väldigt hög andel, ca 60 procent, av de som testas positivt är asymtomatiska, det vill säga de är inte sjuka. Så hotet består väl mest just nu i om det kommer en ny våg bland de äldre som en effekt av alla unga smittade… Vi får se om några veckor.

Samtidigt tillåter jag mig att förlora mig i nostalgiska tankar om augusti-Sverige. Om mörkare kvällar, svalare väder, mörkgrön natur, blåbär, kantareller, kräftor, iskalla bad i Vättern, familj, familj, familj…. Ibland gör det ont att tänka på att vi missar en sommar tillsammans. Särskilt som mina syskonbarn är så små och vi bara ses två gånger per år så blir det ett väldigt stort glapp och i alla fall den minste kommer ju inte veta vem hans moster är. Men det går att ta igen. Och jag försöker verkligen att inte tänka för mycket på detta. För det är som det är. Och det kommer att passera.

Funderingar kring Covid-19

Oj, det blev visst en lång paus här! Men jag har faktiskt haft sommarens (årets?) enda besök från Sverige och har ägnat mig åt att snicksnacka och dricka vin på min terrass, bada i poolen, åka till Tarifa, grilla och äta tapas ute på byn. Det har varit så härligt! Verkligen sommarens och årets happening. Tänk vad lite som behövs i dessa tider.

Natten till torsdagen (när min kompis skulle anlända) blev Iván förkyld. Han lät lite tjock i halsen på torsdagkvällen och började snora på natten. Jag är absolut inte någon hönsmamma och hade aldrig funderat så mycket över detta om det inte vore pandemitider. Men hjälp vad tankarna malde hela natten. Efter flera månader av Covid-19 hade jag ändå ingen aning om hur jag skulle agera vid någon form av symptom. Skulle jag ringa skolan? Borde vi testa oss? Skulle jag avråda min kompis från att komma? Skulle jag avboka mitt eget möte jag hade dagen efter på förmiddagen? Han hade ingen feber och var alltså inte sjuk, men ändå. Jag mailade skolan och frågade vad protokollet var samt meddelade att Iván skulle stanna hemma. De svarade bara att han skulle krya på sig… Jag meddelade min kompis som satt på flygbussen och hon svarade att hon inte var orolig och skulle komma ändå. Jag avbokade mitt möte.

I söndags fick jag själv ont i halsen och ställde in ett kundmöte jag skulle ha på måndagen.

Jag blev inte heller sjuk, kände mig lite hängig i några timmar men det passerade väldigt fort och berodde nog mer på värmen. Dock har jag funderat ganska mycket på hur folk i min omgivning reagerat. Min kompis från Sverige tyckte ju det var helt normalt att Iván inte fick gå tillskolan, så gör man i Sverige, har gjort hela våren. Har man minsta lilla symptom på vad som helst så stannar man hemma. Men här känner jag inte att folk tänker så över huvudtaget. Jag har fått en total icke-reaktion och jag förstår verkligen ingenting. Skolan svarade inte på frågan om vad de har för protokoll. Möjligen kommer det inför skolstarten, nu är det ju bara ”summer camp”, men man tycker att de ändå borde vara förberedda. Hur ska föräldrarna agera när barnen blir förkylda? På måndagen skulle jag träffa en mäklare med en kund från England som skulle tillbaka dit dagen efter. När jag ganska ingående förklarade för henne att jag inte var sjuk och inte ställde in (bad dem träffa en kollega istället) för att jag mådde dåligt utan för att jag inte ville ta några risker och för att smitta någon med en förkylning skapar problem i dessa tider. Då plötsligt trillade polletten ned…

Känner så för att skrika ut till alla spanjorer som kritiserat svenskarna i flera månader för att ”inte bry sig om att folk dör”, men som faktiskt varit väldigt restriktiva i sitt beteende på individplan hela tiden och fortfarande beter sig likadant även om situationen är bättre i Sverige, att det för sjutton gubbar inte behöver vara svart eller vitt. Stenhård karantän eller leva på som vanligt. Man kan tänka själv. Och en tanke borde helt klart vara att inte smitta varandra med vanliga förkylningar heller. Särskilt som en inte alltid vet vad som är vad…

Spanskt ledarskap i kristider

Ungefär samtidigt som coronakrisen startade i Spanien började jag ju extraknäcka som journalist på Sydkusten. Det innebär att jag följer spanska nyheter betydligt noggrannare än tidigare vilket naturligtvis har påverkat i hög grad min upplevelse av ämnet jag tänkte ta upp idag, nämligen mina reflektioner kring det politiska ledarskapet i Spanien den senaste tiden. Jag har tidigare haft ett ganska lågt intresse för spanska politiker och har upplevt att de allra flesta är extremt okarismatiska och tjafsiga med en obefintlig känsla för ledarskap i bemärkelsen att på riktigt föra en konversation med sina väljare. Det känns som att de mest tjafsar med varandra. Detta är på inget vis en sanning, men har alltså varit min egen upplevelse fram till Covid-19 kom in i våra liv.

Att larmsituationen ”estado de alarma” utropades 14 mars innebar att makten centraliserades i tvåveckorsperioder (riksparlamentet röstade om en förlängning av larmsituationen för två veckor i taget) och regeringschefen Pedro Sánchez var den som syntes och hördes i alla medier, det var han som personligen kommunicerade många av besluten. Detta gjorde att jag på ett helt nytt sätt kände att jag fick en mycket närmare relation till honom som ledare. Han fanns där i tid och otid och kändes ödmjuk men kapabel att fatta beslut och det kändes tryggt helt enkelt. Alla beslut var säkert inte rätt men närvaron och exponeringen av politikerna gjorde att det kändes som att det hela tiden fanns en pågående process som vi var inbjudna att delta i. Kanske blev upplevelsen av att de faktiskt också lyssnade utåt ännu starkare när de ändrade och korrigerade vissa av de mest kontroversiella besluten, efter att opinionen rasat. Det gällde kanske framför allt när det först hade preliminärt utlovats att som en första lättnad av karantänen låta barn upp till en viss ålder, få lov att komma ut och ”promenera”. När beslutet offentliggjordes fick vi veta att barnen endast skulle få lov att följa med på de tillåtna ärenden, dvs till mataffär och apotek. Inga promenader i friska luften. Folk blev som galna. Vi hade suttit instängda i sex veckor, såg ljuset i tunneln och hade redan hunnit prata med våra barn om att nu skulle de få komma ut. Och så blev det platt fall. Beslutet korrigerades på några timmar och vi fick våra promenader.

När larmsituationen tog slut 21 juni återgick så makten till regionerna och jag hade nog inte insett hur tydligt det skulle bli att Spanien styrs regionalt. Pedro Sánchez försvann mer eller mindre från scenen för att istället ersättas av 17 olika regionala ledare, i vårt fall Juanma Moreno i Andalusien. Men jag tycker att han har axlat denna rollen ganska bra. Han känns lika närvarande och ansvarstagande. Överhuvud taget märks mycket lite av de politiska färgerna i coronabesluten. Sánchez är socialist, Moreno tillhör Partido Popular. Jag har sett en del svenskar kommentera olika åtgärder på Facebook och jobbade mig dessutom igenom hundratals enkäter som Sydkusten gjorde bland svenskar som suttit i karantän i Spanien och såg en hel del kommentarer både gällande diktaturfasoner och kommunism. En del okunniga har efter 21 juni fortsatt att skylla olika beslut på socialisterna, trots att det nu alltså i vårt fall i Andalusien är den andra sidan som fattar de regionala besluten. Jag kan inte se någon skillnad i hur olika politiska partier försöker hantera pandemin. Jag känner ärligt väldigt stor ödmjukhet inför att de försöker göra det bästa möjliga utan att ha särskilt mycket erfarenhet att luta sig mot och med vetskapen om att de kommer kritiseras oavsett vad de gör. Inför de för hårda restriktioner blir folk arga för att de förlorar sin frihet och för att ekonomin skjuts i sank. Inför de inga eller för mjuka restriktioner är det deras fel att smittspridningen ökar. Det är verkligen en fail-fail-situation. Det jag blir mest irriterad på är när de lägger sitt fokus på att kritisera varandra, samtidigt som jag förstår att ett visst mått av kritik måste till för att säkra demokratin. Det har varit en hel del politiskt tjafs under coronakrisen, absolut, men jag måste säga att de förvånar med att trots allt vara mer fokuserade på sakfrågorna, än på att tjafsa sinsemellan om vem som har rätt och vem som har fel. Och att makten och besluten nu ligger regionalt – som alltså är den normala situationen – gör att det blir än tydligare. Det finns bara en fiende här och det är inte oppositionen.

Karantänens guldkant

Innan det blir dags för en ny karantän (nä vi får väl hoppas att vi slipper..) tänkte jag minnas de fina grejerna men vårens lockdown. Vad som kom ut av det, vad vi lärde oss och hur saker förändrats till det bättre. Stort och smått. Till att börja med har det som jag nämnt tidigare, hänt en del på det personliga planet. Jag har börjar träna, även om jag just nu har svårt att hinna med men små stunder här och var får jag ändå till. Det är första gången sedan jag blev gravid som jag tränat regelbundet och känt mig lite mer fit och stark i kroppen. Jag har blivit bättre på rutiner och märker hur mycket jag gillar det. Jag planerar vår mat bättre och har veckohandlat sedan mitten av mars. Innan handlade jag var och varannan dag. Nu gör jag listor och handlar en gång i veckan. Känns toppen. Jag har fått otroligt mycket bättre koll på min ekonomi, hur märkligt det än kan låta, mycket tack vare att jag nästan inte har några småutgifter längre. Under karantänen var det en grym känsla att de enda pengarna som försvann var de för maten när jag veckohandlade en gång i veckan (bortsett från de fast utgifterna förstås). Ingen bensin, inga luncher ute eller onödiga mellanmål i farten. Eller kaffe på Starbucks. Jag har lärt känna mig själv och mitt barn och hur vi interagerar mycket bättre, en del har som sagt varit jobbigt men vi har också kommit närmare varandra på ett nytt sätt. Jag lider mycket av konflikterna som uppstått på grund av skoluppgifterna men vi har också bakat massor, spelat spel, pysslat, gjort experiment, gått äventyrspromenader i vårt eget område, sett film, haft myskvällar oavsett dag i veckan med extra allt, grillat och klätt ut oss till påskkärringar. Den starka känslan av att naturen återhämtade sig, det var unikt. Allt stod stilla. Inga bilar, inga avgaser, inga fabriker eller industrier. Inga oljud, inga utsläpp. En del upplevde nog detta som spöklikt men jag tyckte det var en sådan lättnad. Min granne och jag handlade åt varandra under flera veckor. Det var fint. Varje fredag hade jag digital-AW med tre kompisar och vilken livboj det var, den avstämningspunkten varje vecka var ovärderlig. Jag har rensat hemma, inte under karantänen men efter. Över huvudtaget känns det som att jag lever lite mer medvetet så som jag vill. Jag låter inte saker och ting bara flyta på, att liksom livet pågår och jag bara hänger med. Det kan låta konstigt att jag känner mig mer i kontroll över mitt liv samtidigt som möjligheterna att göra saker är mycket mer begränsade, men det är alltså min känsla. Och ur det kan jag ju utläsa att jag behöver rätt lite för att vara nöjd vilket också känns väldigt positivt. Karantänen har hjälpt mig att se att jag vill skala ned, inte jaga efter mer. Jag ska knappast skryta med att jag lever på lite för jag har rätt dyra omkostnader redan i grunden, men att då kunna ta bort ytterligare överflöd ger en större känsla av balans. Fint var det också när Iván vid några tillfällen pratade med en av sina bästa kompisar på whatsapp, eller pratade gjorde de inte, de lekte. Helt underbart var det. Två små 6-åringar i var sitt hem, lekte i flera timmar i sträck via mobilen. Så gulligt och härligt. Överlag känner jag en så stor ömhet för mänskligheten ibland bara av att gå ut och se alla i ansiktsmask. Det får mig att känna gemenskap. Och kärlek. Den där känslan pendlar mellan glädje och sorg ganska snabbt. Men känslan av att vi alla sitter i samma båt har aldrig varit större och blickarna talar mer än någonsin. Det är som om folk anstränger sig att säga med ögonen vad de inte kan säga med munnen i ett leende. Överlag upplever jag att folk har blivit vänligare, tar sig tid att fråga hur det är, på ett annat sätt än tidigare. Servicen är bättre, eller det är som om folk i affärer och på restauranger utstrålar tacksamhet och glädje när man kommer. Ingen tar liksom något för givet, allt är så skört och uppskattningen är större än någonsin. Undrar ibland om man förändras för evigt av det här, eller om det försvinner med ett knäpp så fort det finns ett vaccin.

Fokus inåt och på vår lilla värld

Det är verkligen konstiga tider nu. Jag går omkring och liksom väntar på något. Känner mig lugn, inte rädd, men ändå i väntan på… och inte direkt på något bra. Personligen är jag mest orolig för att det trots allt inte ska bli någon vanlig skola till hösten. Ibland är jag verkligen helt övertygad om det, samtidigt hoppas en del av mig att de låter de små barnen få gå till skolan och låter de stora barnen onlinestudera, vilket skulle ge större möjligheter att dela upp de små i mindre grupper i stora lokaler för avståndshållande, etc. Men att det ska bli som vanligt har jag svårt att tro. Det går verkligen på fel håll i Spanien nu. Det är fyra regioner som står för mer än 60% av de nya smittfallen; Aragonien, Barcelona, Navarra och Baskien, så på det viset är det fortfarande långt bort ifrån oss rent geografiskt. I Andalusien är smittspridningen låg och under kontroll. Men den ökar. Och folk reser och rör ju på sig så det finns inga garantier. Dessutom införs många restriktioner här i förebyggande syfte, vilket jag tycker är bra. Munskyddspåbudet kom ju i vår region ganska tidigt, nu gäller det i alla regioner utom Madrid, men det var inte på grund av en dålig situation utan för att undvika att hämna där. Det samma gäller nya restriktioner som nu införs för barer och diskotek (begränsade öppettider, ingen servering vid bardisk bara vid bord och för max grupper om 12), förbud mot botellones (stora grupper av ungdomar som samlas för att dricka alkohol i parker och på ödetomter), etc. Det känns bättre att de är lite hårdare än situationen kräver istället för att vänta tills det går överstyr. Men som sagt, min intuition säger mig att det kommer mer… och att skolan är hotad. Vi klarar förstås det också om vi måste.

Storbritannien har infört två veckors karantän för resande från Spanien och avråder från icke nödvändiga resor till hit, liksom Norge och Belgien. Detta baseras på smittostatistiken i de fyra norra regionerna, men britterna reser ju inte dit utan till Kanarieöarna, Balearerna, Costa del Sol och Costa Blanca, där situationen är en helt annan – bättre än i Storbritannien. Inte rättvist alls. Mängder med avbokningar och inställda flyg och någon turism att tala om blir det ju inte denna sommar. Skönt kan man ju tycka men det är så oändligt många människor som lever på detta så det knyter sig faktiskt lite i magen när man kör på gatorna i slutet av juli och det finns lediga parkeringsplatser vid stranden…

Känslan påminner lite om den i mars, men då var allting så nytt och mer dramatiskt, alting hände så snabbt, från timme till timme kom nya bud. Men en långsammare version, och vi är alla mer garvade och vet vad som väntar. Fast ändå inte. Det är en märklig tid vi lever i. Jag blickar inåt, med fokus på vårt hem och vår trygga bubbla, att vi alla mår bra, är friska, har mat på bordet och en meningsfull vardag med livskvalitet. En dag i taget. Utan planer. Ibland slår det mig med full kraft, att det blir ett år på undantag, men oftast tänker jag inte så utan koncentrerar mig på det lilla.

Språkförbistringar, ändrade planer och livskvalitet

”Jag är så orolig för att citronträdet ska dö”, sa jag när Iván och jag gick förbi grannarnas trädgård där jag ansvarar för att vattna medan de befinner sig i Sverige. ”Oroa dig inte, jag ska minnas dig”, svarade Iván utan att låta särskilt berörd. Trodde han att jag var orolig för att JAG ska dö, tänkte jag och undrade i så fall över hans neutrala reaktion. Men nej, han menade att han skulle påminna mig att vattna, förstod jag efter en liten stund. Tokigt blir det ibland. Han är väldigt verbal och hans svenska har utvecklats väldigt mycket de här månaderna vi har varit hemma, mycket tack vare SVT Barn faktiskt. Han vågar prova sig fram och slänger sig med uttryck som ibland låter så lillgamla, och ofta kan jag känna igen saker jag hört strömma ut från paddan. Som när han säger ”i dessa Coronatider”.

Helgen har varit väldigt skön. Just precis nu är det färre konflikter och jag njuter varje dag. Vi har spelat spel, badat flera gånger i poolen, legat skavföttes i soffan och kollat på serier, bakat kardemummakaka och grillat. Dessutom fick jag till en nästan tre timmar lång vindate med en av mina bästa vänner i Sverige. En mycket bra balans, bortsett från att jag var ganska så trött i söndags… Psykologen frågade ju mig när jag känner mig som en bra mamma och svaret är faktiskt ”när det inte är några konflikter”. Ingen bra utgångspunkt med tanke på att det är omöjligt att uppnå. Det viktigaste är väl att konflikterna inte spårar ur. Jag anstränger mig för att vara mindre fyrkantig, att vara ”calm and firm”, att bjuda till, ge mer kvalitetstid och försöka anpassa mig bättre när vi jobbar med skoluppgifter. Kanske har det gett resultat. Eller så är det bara en lugnare tid på månaden/färre hormoner i omlopp.

Jag har tagit beslutet att vi inte ska åka till Huelva i augusti för att hälsa på Iváns farfar med fru i deras sommarlägenhet. Det var inte helt lätt eftersom de vanligtvis bor i Madrid, farfarn är 91 år och vi ses väldigt sällan. Men det är inte försvarbart. Jag skulle inte kunna leva med om vi smittade honom utan att veta om det. De föreslog att vi skulle testa oss men jag läser ju varje dag om hur opålitliga snabbtesten är. Det känns meningslöst om vi ändå inte vet säkert. Bokade ett hotell (med gratis avbokning) innan jag läste om en smitthärd i Málaga som startat just på ett hotell i Huelva och kände att nej, det blir ingen resa i år (Sverige har vi redan avfärdat). Så nu funderar jag på vad vi ska göra för att i alla fall hitta på någonting mellan sommarskola och vanlig skola. Har fått tips om en camping med äventyrsaktiviteter där man kan hyra en liten stuga mitt ute i vildmarken. Annars har vi ju det bra hemma, men något litet sommarminne som sticker ut skulle jag vilja ge honom.

Munskydd i sommarhettan

Idag var jag tvungen att åka in till Málaga för några kundmöten. Trevligt kan man ju tycka när man jobbar hemifrån att få komma ut och röra lite på sig, se folk, sätta på sig klänning, mascara och fingå lite i stora staden. Verkligheten var dock långt ifrån ifrån den känslan. Med nära 30 grader varmt och 75 procents luftfuktighet i kombination med munskydd… Det enda positiva är väl möjligen att halva ansiktet inte syns så man kommer undan med en del. Sedan det blev 100% obligatoriskt med munskydd oavsett avstånd i Andalusien för några veckor sedan har jag tyckt när jag hört folk som klagat (alltid svenskar, aldrig spanjorer), att herregud så farligt är det väl inte. Mig stör det inte. Och vi gör det för allas vårt bästa. Etc. Lätt att säga när man jobbar hemifrån och bara behöver sätta på sig det korta stunder då och då. Kan erkänna att jag idag hade ganska nära till paniken den sista stunden innan jag till slut kastade mig in i min egen bil, satte på AC:n på 17 grader och slet av munskyddet… Ikväll har Iván och jag haft playdate vid poolen med en av hans klasskompisar och mamman som är sjuksköterska. När hon jobbar har hon dubbla munskydd, visir och plastkläder utanpå de vanliga… Det gäller att ha lite perspektiv. För övrigt såg jag under fyra timmar i Málaga och 6 km promenerande genom gamla stan fram och tillbaka två gånger, inte en enda person utan munskydd. Inte en. Så jag sväljer mitt gnäll. Låter det bara pysa ut lite här. Men jag är jäkligt glad att jag imorgon får lov att jobba hemifrån.

Politikerbeundran

Jag googlade precis motsatsen till politikerförakt. Det finns inget sådant ord. Kanske säger det en del. Och jag må vara naiv eller en struts men just idag känner jag faktiskt beundran för de 27 EU-ledare som efter fyra dagar och två nätters förhandlingar faktiskt lyckades enas om ett räddningspaket. Just idag ger det mig en känsla av hopp och trygghet, inte för pengarnas skull, utan för att de nådde en överenskommelse. För att de inte gav upp när förhandlingarna tycktes dömda att stranda. För att de fortsatte, i dagar och nätter. De var skyldiga oss det. Men jag trodde inte att de skulle göra det. Jag trodde att de skulle åka hem, skjuta beslutet på ett nytt möte i september.

EU känns viktigare än någonsin och dealen må vara en kompromiss, men det är väl vad demokrati handlar om? Och vi klarar inte av en pandemi själva. Ingen av oss. Och även om pandemin pågår, finns det även ett vanligt liv och en framtid som inte kan skjutas upp i all oändlighet. Det känns som en revansch att de kom i mål. EU är inte dött.

Tänk att de 27 satt där, svettiga, trötta, i skrynkliga skjortor efter timmar i samma stol, kavajer som hängts över ryggstödet, och pratade och pratade. Det måste bli ganska intimt på något vis. Jag hade gett mycket för att få vara en fluga på väggen. Men jag nöjer mig med att jag idag starkare än på mycket länge känner ett EU fortfarande är ett fredsprojekt. Jag tror inte att någon av dessa 27 någonsin kommer starta ett krig mot de andra. Vad tror ni?