Tiden

Vart tar den vägen, tiden? Förra året lade jag två timmar dagligen på att pendla och jag jobbade minst 100%. Under våren jobbade jag 100% och lade 4-5 timmar dagligen på Iváns hemskola. Sedan 1 oktober jobbar jag 75% på tidningen och har ett litet extra projekt utöver det, på några timmar i veckan. Jag pendlar ingenstans. Ändå hinner jag inte med. Jag går upp 1-2 timmar tidigare än jag gjort de senaste åren, jag jobbar utan paus de timmar Iván är i skolan och ibland ytterligare en stund. Vi har inte mycket av socialt liv. Jag går visserligen ut med hunden fyra gånger per dag, tre korta och en längre promenad. Men ändå. Jag förstår inte vart tiden blir av?? Jag har aldrig varit så effektiv och inrutad i hela mitt liv känns det som, ändå jagas jag av klockan som går och känner aldrig när dagen är slut att jag har hunnit med det jag ska. Jag saknar tid att tänka, tid då jag inte producerar. Antagligen måste jag fundera lite kring det för att organisera mig lite bättre. Inte för att bli mer effektiv, utan kanske för att bli lite mindre effektiv. Om ni förstår hur jag menar?

Jag känner mig väldigt nöjd dock med mitt inrutade liv. Möjligen gör hela den här märkliga situationen mig mer stresskänslig också. Jag känner inte att jag är så påverkad, känner mig inte rädd eller nedstämd. Däremot har jag behov av kontroll över det lilla och så fort jag inte riktigt har det, blir jag väldigt stressad. Jag är van vid att ha många bollar i luften, inkommande mail, visningar, andra möten, telefonen som ringer oavbrutet, affärer som blir eller inte blir av. Numera blir jag stressad över sånt som att jag var tvungen att fixa en sistaminuten present till Iván som fyllde år igår samt till hans kompis (en av de två vi firade med i parken) som nyligen fyllt.

Dels att jag måste få in en sak som egentligen inte får plats i mitt schema, dels att vi ju sedan i tisdags lever med kommunperimeterkarantän och jag inte får lämna Benalmádena. Så jag kunde inte åka till någon av de stora varuhusen utan fick leta upp en liten leksaksaffär på byn med allt vad det innebär av parkering, etc. Hunden skulle till veterinären också. Och födelsedagen skulle firas med frukost på sängen och paket innan skolan. Parken med fler paket och lite enkel fika. Hemlagad pizza och tårta med bild på som beställts. Telefonen som ringde med familj som ville gratta. Antagligen är det bra att det ändå händer sådana saker så jag inte får total fobi mot det vanliga livet.

Jag känner mig väldigt stressad över vintertiden också. gör ni det med? Är det så varje år? Hur kan jag inte minnas? Men klockan 18 får jag panik över att dagen är slut och jag inte hunnit med det jag ska. Dagen är inte slut, vi går ju inte och lägger oss förrän mellan 22-23. Och jag vet att det är mycket värre mörker i Sverige. Men det är inte själva mörkret utan den inbyggda klockan i kroppen som just nu är helt rubbad och ger mig stresspåslag varje dag.

Sju år blev han igår, min bebis. Helt galet. Och alldeles alldeles underbart..!

En perfekt helg

Ja, det var faktiskt en så gott som perfekt helg. I fredags hittade jag kräftor på Mercadona, som såg ut precis som svenska kräftor! Jag blev så glad! Jag köpte bläckfisk till Iván. Tyvärr smakade kräftorna ingenting, men i alla fall, innan jag satt tänderna i dem, livade de upp fredagskänslan! Dessutom hade vi varit i svenskaffären på torsdagen och laddat upp med massor av lösgodis! Och som pricken över i:et, hittade vi samma dag filmen Ronja Rövardotter som jag hade beställt, i postboxen! Så vi käkade godis tills det sprutade ur öronen (mest mina), tittade på film och spelade sedan både Super Mario och Memory.

Lördag och söndag var Iván hos sin pappa och jag fick egentid. Ack så värdefullt. Älskar när jag får fredagsmys och lördagsfrukost i sängen med honom men sedan städa och tvätta i lugn och ro och världens längsta promenad med påföljande kvällsdopp i havet!! Kände mig vansinnigt harmonisk. Eller ja, i huvudet i alla fall, samtidigt fick jag känningar av vad jag insåg var panikångest. Den bröt inte ut men fick mig att inse hur jäkla stressad jag varit över vissa saker och ting de senaste månaderna. Och det är inte mängden arbete det handlat om utan andra bekymmer i kombination med att jag som sagt, inte är den som skakar av mig olustigheter i första taget.

Söndagen ägnade jag åt att sova länge, ett litet läsuppdrag samt att äntligen ta tag i min tavelvägg i vardagsrummet. Den har varit ok men något har stört mig och nu är jag på god väg att fixa till det som skavde. Så nöjd. Jag gjorde också gryta, med gräddsås, potatis och kokt broccoli. Sedan sprack jag nästan av präktighet. Iván kom hem precis när jag sett sista sekunden i andra avsnittet av Young Wallander (blev så glad att hitta en svensk serie på Netflix!! Och så paff och lite besviken av att den är på engelska?!).

Eftersom jag bestämt mig för att göra gryta och ville göra ett riktigt långkok, hann jag mellan allt mitt pysslande, aldrig ut på någon promenad. Så vad gör man? Jo har man suttit 8 veckor i karantän så vet man hur man springer 5 km i sitt eget hem. Så det gjorde jag. Och det gjorde jag faktiskt igår också. Så tokigt, men så härligt att man lärt sig nya saker.

Den väldigt perfekta och harmoniska helgen som innehöll allt jag gillar i lagom mängd, slutade givetvis med att jag låg vaken och inte kunde somna, vilket händer extremt sällan. Men jag tror mest det är efterdyningar. Livet är bra nu.

Fredagskräftor.
Frukost i sängen, Iváns bästa.
Lördagsprommis.
Kvällsdopp!
Lördagsmiddag när jag själv får välja; tomatsoppa med chiliflakes, vitkålssallad med mer chiliflakes (och massa olivolja, vinäger och salt), queso curado, knäckebröd och Bregott (har precis upptäckt hur jädrans gott det är haha).
Utsikt från söndagens ”karantänträning”. Inte så pjåkigt.

När det skaver

Idag är en dag när saker och ting skaver lite – det gäller varken Covid-19 eller mitt privatliv – och min första tanke när jag går igenom det i huvudet är ”Varför bryr jag mig så mycket? Varför maler det om och om igen i huvudet när jag ändå mer eller mindre bestämt hur jag ska hantera situationen?”. Så googlar jag än en gång på högkänslighet och jag förstår svaret på mina frågor.

Några exempel på hur det kan vara att leva som HSP (highly sensitive person):

– Man lägger märke till sådant som går andra förbi. Man tar in många intryck i hjärnan och reflekterar mycket över det man upplever.

– Man blir lätt stressad och överbelastad. Eftersom man lägger märke till allting får man så mycket intryck att man av naturliga skäl lättare blir överstimulerad i miljöer och sammanhang som är intensiva, komplexa, röriga eller obekanta.

– Som HSP är man mycket medveten om andras känslor och stämningar.

– Personer med HSP är ofta samvetsgranna, noggranna och försöker undvika kritik.

– HSP har ofta mycket tankar och känslor och därmed ett rikt inre liv.

– Man har ofta behov av att dra sig tillbaka i ensamhet, i ett lugnt och tyst rum, där man själv kan kontrollera vilka sinnesintryck som drabbar ens hjärna (ljud, ljus osv). Ensamhet, stillhet och tystnad är livsviktigt.

– HSP innebär ofta låg självkänsla eftersom känslighet ofta föraktas och kritiseras i vårt samhälle. Om man hela tiden höra att det ”är något fel på en” och att man ”är överkänslig” är det svårt att tillägna sig en god självkänsla.

Listan kan göras mycket längre men just idag förklarar ovanstående varför jag känner mig som jag gör. Många gånger har jag, för att liksom ligga steget före, själv ursäktat mig med att jag är ”lite känslig”. Ofta får en ju lida för det, för det betalar sig inte att vara känslig – i alla fall inte för en kvinna – även om det oftast är en stor tillgång. Eftersom det betyder att jag alltid bryr mig. I alla bemärkelser. Men jag lär mig. Det framstår allt tydligare vilken typ av människor jag vill omge mig med. Sedan kan man ju inte alltid välja, men kanske kan man välja hur mycket energi man ägnar dem som dränerar snarare än fyller på. Så att balansen upprätthålls.

En positiv sak med att bli äldre tycker jag är att en orkar med mindre bullshit. Tiden är för värdefull. Det betyder inte att de som inte är som jag är fel. Bullshit för mig behöver inte vara det för någon annan och vi har alla ett existensberättigande. Skillnaden nu är att jag ser mitt eget och att jag inte är beredd att anpassa mig hur mycket som helst utan att bli sedd och accepterad och känna att det finns en kompromiss där två parter strävar efter att ses på mitten.