En perfekt helg

Ja, det var faktiskt en så gott som perfekt helg. I fredags hittade jag kräftor på Mercadona, som såg ut precis som svenska kräftor! Jag blev så glad! Jag köpte bläckfisk till Iván. Tyvärr smakade kräftorna ingenting, men i alla fall, innan jag satt tänderna i dem, livade de upp fredagskänslan! Dessutom hade vi varit i svenskaffären på torsdagen och laddat upp med massor av lösgodis! Och som pricken över i:et, hittade vi samma dag filmen Ronja Rövardotter som jag hade beställt, i postboxen! Så vi käkade godis tills det sprutade ur öronen (mest mina), tittade på film och spelade sedan både Super Mario och Memory.

Lördag och söndag var Iván hos sin pappa och jag fick egentid. Ack så värdefullt. Älskar när jag får fredagsmys och lördagsfrukost i sängen med honom men sedan städa och tvätta i lugn och ro och världens längsta promenad med påföljande kvällsdopp i havet!! Kände mig vansinnigt harmonisk. Eller ja, i huvudet i alla fall, samtidigt fick jag känningar av vad jag insåg var panikångest. Den bröt inte ut men fick mig att inse hur jäkla stressad jag varit över vissa saker och ting de senaste månaderna. Och det är inte mängden arbete det handlat om utan andra bekymmer i kombination med att jag som sagt, inte är den som skakar av mig olustigheter i första taget.

Söndagen ägnade jag åt att sova länge, ett litet läsuppdrag samt att äntligen ta tag i min tavelvägg i vardagsrummet. Den har varit ok men något har stört mig och nu är jag på god väg att fixa till det som skavde. Så nöjd. Jag gjorde också gryta, med gräddsås, potatis och kokt broccoli. Sedan sprack jag nästan av präktighet. Iván kom hem precis när jag sett sista sekunden i andra avsnittet av Young Wallander (blev så glad att hitta en svensk serie på Netflix!! Och så paff och lite besviken av att den är på engelska?!).

Eftersom jag bestämt mig för att göra gryta och ville göra ett riktigt långkok, hann jag mellan allt mitt pysslande, aldrig ut på någon promenad. Så vad gör man? Jo har man suttit 8 veckor i karantän så vet man hur man springer 5 km i sitt eget hem. Så det gjorde jag. Och det gjorde jag faktiskt igår också. Så tokigt, men så härligt att man lärt sig nya saker.

Den väldigt perfekta och harmoniska helgen som innehöll allt jag gillar i lagom mängd, slutade givetvis med att jag låg vaken och inte kunde somna, vilket händer extremt sällan. Men jag tror mest det är efterdyningar. Livet är bra nu.

Fredagskräftor.
Frukost i sängen, Iváns bästa.
Lördagsprommis.
Kvällsdopp!
Lördagsmiddag när jag själv får välja; tomatsoppa med chiliflakes, vitkålssallad med mer chiliflakes (och massa olivolja, vinäger och salt), queso curado, knäckebröd och Bregott (har precis upptäckt hur jädrans gott det är haha).
Utsikt från söndagens ”karantänträning”. Inte så pjåkigt.

När det skaver

Idag är en dag när saker och ting skaver lite – det gäller varken Covid-19 eller mitt privatliv – och min första tanke när jag går igenom det i huvudet är ”Varför bryr jag mig så mycket? Varför maler det om och om igen i huvudet när jag ändå mer eller mindre bestämt hur jag ska hantera situationen?”. Så googlar jag än en gång på högkänslighet och jag förstår svaret på mina frågor.

Några exempel på hur det kan vara att leva som HSP (highly sensitive person):

– Man lägger märke till sådant som går andra förbi. Man tar in många intryck i hjärnan och reflekterar mycket över det man upplever.

– Man blir lätt stressad och överbelastad. Eftersom man lägger märke till allting får man så mycket intryck att man av naturliga skäl lättare blir överstimulerad i miljöer och sammanhang som är intensiva, komplexa, röriga eller obekanta.

– Som HSP är man mycket medveten om andras känslor och stämningar.

– Personer med HSP är ofta samvetsgranna, noggranna och försöker undvika kritik.

– HSP har ofta mycket tankar och känslor och därmed ett rikt inre liv.

– Man har ofta behov av att dra sig tillbaka i ensamhet, i ett lugnt och tyst rum, där man själv kan kontrollera vilka sinnesintryck som drabbar ens hjärna (ljud, ljus osv). Ensamhet, stillhet och tystnad är livsviktigt.

– HSP innebär ofta låg självkänsla eftersom känslighet ofta föraktas och kritiseras i vårt samhälle. Om man hela tiden höra att det ”är något fel på en” och att man ”är överkänslig” är det svårt att tillägna sig en god självkänsla.

Listan kan göras mycket längre men just idag förklarar ovanstående varför jag känner mig som jag gör. Många gånger har jag, för att liksom ligga steget före, själv ursäktat mig med att jag är ”lite känslig”. Ofta får en ju lida för det, för det betalar sig inte att vara känslig – i alla fall inte för en kvinna – även om det oftast är en stor tillgång. Eftersom det betyder att jag alltid bryr mig. I alla bemärkelser. Men jag lär mig. Det framstår allt tydligare vilken typ av människor jag vill omge mig med. Sedan kan man ju inte alltid välja, men kanske kan man välja hur mycket energi man ägnar dem som dränerar snarare än fyller på. Så att balansen upprätthålls.

En positiv sak med att bli äldre tycker jag är att en orkar med mindre bullshit. Tiden är för värdefull. Det betyder inte att de som inte är som jag är fel. Bullshit för mig behöver inte vara det för någon annan och vi har alla ett existensberättigande. Skillnaden nu är att jag ser mitt eget och att jag inte är beredd att anpassa mig hur mycket som helst utan att bli sedd och accepterad och känna att det finns en kompromiss där två parter strävar efter att ses på mitten.