Nytt nummer av SK ute!

Idag har jag varit ute på tidningsdistribution med min kollega Richard på tidningen! En mycket trevlig förmiddag med frukost på café och bil runt Torremolinos, Benalmádena, Fuengirola och sedan fick jag själv köra och lämna på turistbyrån i vackra Mijas Pueblo och på sportklubben i mitt eget område. Ombyte förnöjer.

Här kan ni läsa det rykande färska nya numret https://issuu.com/sydkusten/docs/sk_20_3

Vill slå ett extra slag för några av mina egna artiklar (bara ett axplock, det finns mycket mer!)

Puerto Banús: Halvt sekel i guldbokstäver

Spanska ultrahögern särskilt extrem

Och så min egen kolumn såklart: Vad då #yomequedoencasa?

Önskar er en fin måndagkväll!

Funderingar kring Covid-19

Oj, det blev visst en lång paus här! Men jag har faktiskt haft sommarens (årets?) enda besök från Sverige och har ägnat mig åt att snicksnacka och dricka vin på min terrass, bada i poolen, åka till Tarifa, grilla och äta tapas ute på byn. Det har varit så härligt! Verkligen sommarens och årets happening. Tänk vad lite som behövs i dessa tider.

Natten till torsdagen (när min kompis skulle anlända) blev Iván förkyld. Han lät lite tjock i halsen på torsdagkvällen och började snora på natten. Jag är absolut inte någon hönsmamma och hade aldrig funderat så mycket över detta om det inte vore pandemitider. Men hjälp vad tankarna malde hela natten. Efter flera månader av Covid-19 hade jag ändå ingen aning om hur jag skulle agera vid någon form av symptom. Skulle jag ringa skolan? Borde vi testa oss? Skulle jag avråda min kompis från att komma? Skulle jag avboka mitt eget möte jag hade dagen efter på förmiddagen? Han hade ingen feber och var alltså inte sjuk, men ändå. Jag mailade skolan och frågade vad protokollet var samt meddelade att Iván skulle stanna hemma. De svarade bara att han skulle krya på sig… Jag meddelade min kompis som satt på flygbussen och hon svarade att hon inte var orolig och skulle komma ändå. Jag avbokade mitt möte.

I söndags fick jag själv ont i halsen och ställde in ett kundmöte jag skulle ha på måndagen.

Jag blev inte heller sjuk, kände mig lite hängig i några timmar men det passerade väldigt fort och berodde nog mer på värmen. Dock har jag funderat ganska mycket på hur folk i min omgivning reagerat. Min kompis från Sverige tyckte ju det var helt normalt att Iván inte fick gå tillskolan, så gör man i Sverige, har gjort hela våren. Har man minsta lilla symptom på vad som helst så stannar man hemma. Men här känner jag inte att folk tänker så över huvudtaget. Jag har fått en total icke-reaktion och jag förstår verkligen ingenting. Skolan svarade inte på frågan om vad de har för protokoll. Möjligen kommer det inför skolstarten, nu är det ju bara ”summer camp”, men man tycker att de ändå borde vara förberedda. Hur ska föräldrarna agera när barnen blir förkylda? På måndagen skulle jag träffa en mäklare med en kund från England som skulle tillbaka dit dagen efter. När jag ganska ingående förklarade för henne att jag inte var sjuk och inte ställde in (bad dem träffa en kollega istället) för att jag mådde dåligt utan för att jag inte ville ta några risker och för att smitta någon med en förkylning skapar problem i dessa tider. Då plötsligt trillade polletten ned…

Känner så för att skrika ut till alla spanjorer som kritiserat svenskarna i flera månader för att ”inte bry sig om att folk dör”, men som faktiskt varit väldigt restriktiva i sitt beteende på individplan hela tiden och fortfarande beter sig likadant även om situationen är bättre i Sverige, att det för sjutton gubbar inte behöver vara svart eller vitt. Stenhård karantän eller leva på som vanligt. Man kan tänka själv. Och en tanke borde helt klart vara att inte smitta varandra med vanliga förkylningar heller. Särskilt som en inte alltid vet vad som är vad…

Svenska strategin i spanska medier

Nu har det möjligen lagt sig lite, men de senaste månaderna har det publicerats en stor mängd reportage om den svenska coronastrategin i spanska medier. I början, när jag läste de lite kortare artiklarna, som väl figurerade i de flesta internationella medier, kände jag möjligen mest att jag fick bekräftat vad jag själv redan tänkte. Att det var en våghalsig och märklig väg att gå. Efter ett tag kom det alltfler längre reportage. Alltid baserade på intervjuer med en spanjor boende i Sverige som fick ge sin bild av hur det såg ut, inifrån. Alla följde samma linje. Den första intervjun jag läste var ganska chockerande. Eller, det var egentligen inget nytt under solen, men när jag läste allting samlat på ett ställe (enbart negativt) och verkligen förstod att detta är den enda bilden av Sverige i Spanien just nu, började det kännas väldigt sorgligt. Sverige offrade sina äldre för ekonomin. Förbjöd sjukhuspersonal att använda skyddsutrustning. Hotade föräldrar i riskgrupper som inte ville skicka barnen till skolan av rädsla för att smittas. Rasismen, hur allt skylldes på invandrarna. Etc. Etc. Det knöt sig i hjärtat. Vad är detta? Är det ens sant? Jag hade en dialog med några vänner i Sverige som talar spanska och som läste några av artiklarna och i stort bekräftade att de inte innehöll några direkta sakfel. Bortsett från det där om att det skulle ha varit förbjudit att använda munskydd. Det vet jag inte. Men det var alltså en spansk läkare bosatt i Sverige som sade det.

Så började några spanska bekanta publicera dessa artiklar på Facebook, och plötsligt så kände jag att nej, nu får det faktiskt räcka. Eller ja, jag kanske inte direkt gick ut och höjde rösten, men jag kommenterade i alla fall hos en ganska inflytelserik person (advokat och politiskt aktiv) om att jag visserligen inte är förespråkare för den svenska strategin men att det inte heller är så svart eller vitt som spansk media vill göra gällande. Det finns ju en mängd förklaringar till de åtgärder Sverige valt att genomföra eller ej. Du kan hålla med eller ej men ett liv i Sverige är inte mindre värt än i andra länder. Och framför allt började jag tröttna rejält på bristen på kontraster i dessa spanska reportage. Inte i ett enda fall (av de jag sett) hade journalisten försökt ta reda på bakgrunden till strategin. Exempelvis att den ska vara långsiktigt hållbar, värnar om folkhälsan i ett bredare perspektiv i samhället och att det dessutom inte finns samma juridiska ramar varken att införa väldigt restriktiva åtgärder eller polis att följa upp dem. Här tar jag en stor risk att ens ge mig in och räkna upp skälen då jag ju är långt ifrån någon expert på den svenska strategin… häng mig inte snälla. Som journalist störde jag mig enormt på vad jag tyckte var en total avsaknad av lust att skriva något annorlunda, något som stack ut, av kritiska eller nyfikna frågeställningar. Nej. Alla skrev samma sak, på samma sätt. De hade ju säkert redan bestämt sig vad de ville skriva och letade upp en person som de kunde citera som sa just det. Och i början förstår jag grejen. Perfekta Sverige var plötsligt hela världens hackkyckling. Det måste ha känts uppfriskande på något vis. Men sedan. När alla redan skrivit om detta. Så tråkigt att ingen bemödade sig om att gräva i vad som ligger bakom.