Spanskt ledarskap i kristider

Ungefär samtidigt som coronakrisen startade i Spanien började jag ju extraknäcka som journalist på Sydkusten. Det innebär att jag följer spanska nyheter betydligt noggrannare än tidigare vilket naturligtvis har påverkat i hög grad min upplevelse av ämnet jag tänkte ta upp idag, nämligen mina reflektioner kring det politiska ledarskapet i Spanien den senaste tiden. Jag har tidigare haft ett ganska lågt intresse för spanska politiker och har upplevt att de allra flesta är extremt okarismatiska och tjafsiga med en obefintlig känsla för ledarskap i bemärkelsen att på riktigt föra en konversation med sina väljare. Det känns som att de mest tjafsar med varandra. Detta är på inget vis en sanning, men har alltså varit min egen upplevelse fram till Covid-19 kom in i våra liv.

Att larmsituationen ”estado de alarma” utropades 14 mars innebar att makten centraliserades i tvåveckorsperioder (riksparlamentet röstade om en förlängning av larmsituationen för två veckor i taget) och regeringschefen Pedro Sánchez var den som syntes och hördes i alla medier, det var han som personligen kommunicerade många av besluten. Detta gjorde att jag på ett helt nytt sätt kände att jag fick en mycket närmare relation till honom som ledare. Han fanns där i tid och otid och kändes ödmjuk men kapabel att fatta beslut och det kändes tryggt helt enkelt. Alla beslut var säkert inte rätt men närvaron och exponeringen av politikerna gjorde att det kändes som att det hela tiden fanns en pågående process som vi var inbjudna att delta i. Kanske blev upplevelsen av att de faktiskt också lyssnade utåt ännu starkare när de ändrade och korrigerade vissa av de mest kontroversiella besluten, efter att opinionen rasat. Det gällde kanske framför allt när det först hade preliminärt utlovats att som en första lättnad av karantänen låta barn upp till en viss ålder, få lov att komma ut och ”promenera”. När beslutet offentliggjordes fick vi veta att barnen endast skulle få lov att följa med på de tillåtna ärenden, dvs till mataffär och apotek. Inga promenader i friska luften. Folk blev som galna. Vi hade suttit instängda i sex veckor, såg ljuset i tunneln och hade redan hunnit prata med våra barn om att nu skulle de få komma ut. Och så blev det platt fall. Beslutet korrigerades på några timmar och vi fick våra promenader.

När larmsituationen tog slut 21 juni återgick så makten till regionerna och jag hade nog inte insett hur tydligt det skulle bli att Spanien styrs regionalt. Pedro Sánchez försvann mer eller mindre från scenen för att istället ersättas av 17 olika regionala ledare, i vårt fall Juanma Moreno i Andalusien. Men jag tycker att han har axlat denna rollen ganska bra. Han känns lika närvarande och ansvarstagande. Överhuvud taget märks mycket lite av de politiska färgerna i coronabesluten. Sánchez är socialist, Moreno tillhör Partido Popular. Jag har sett en del svenskar kommentera olika åtgärder på Facebook och jobbade mig dessutom igenom hundratals enkäter som Sydkusten gjorde bland svenskar som suttit i karantän i Spanien och såg en hel del kommentarer både gällande diktaturfasoner och kommunism. En del okunniga har efter 21 juni fortsatt att skylla olika beslut på socialisterna, trots att det nu alltså i vårt fall i Andalusien är den andra sidan som fattar de regionala besluten. Jag kan inte se någon skillnad i hur olika politiska partier försöker hantera pandemin. Jag känner ärligt väldigt stor ödmjukhet inför att de försöker göra det bästa möjliga utan att ha särskilt mycket erfarenhet att luta sig mot och med vetskapen om att de kommer kritiseras oavsett vad de gör. Inför de för hårda restriktioner blir folk arga för att de förlorar sin frihet och för att ekonomin skjuts i sank. Inför de inga eller för mjuka restriktioner är det deras fel att smittspridningen ökar. Det är verkligen en fail-fail-situation. Det jag blir mest irriterad på är när de lägger sitt fokus på att kritisera varandra, samtidigt som jag förstår att ett visst mått av kritik måste till för att säkra demokratin. Det har varit en hel del politiskt tjafs under coronakrisen, absolut, men jag måste säga att de förvånar med att trots allt vara mer fokuserade på sakfrågorna, än på att tjafsa sinsemellan om vem som har rätt och vem som har fel. Och att makten och besluten nu ligger regionalt – som alltså är den normala situationen – gör att det blir än tydligare. Det finns bara en fiende här och det är inte oppositionen.

Karantänens guldkant

Innan det blir dags för en ny karantän (nä vi får väl hoppas att vi slipper..) tänkte jag minnas de fina grejerna men vårens lockdown. Vad som kom ut av det, vad vi lärde oss och hur saker förändrats till det bättre. Stort och smått. Till att börja med har det som jag nämnt tidigare, hänt en del på det personliga planet. Jag har börjar träna, även om jag just nu har svårt att hinna med men små stunder här och var får jag ändå till. Det är första gången sedan jag blev gravid som jag tränat regelbundet och känt mig lite mer fit och stark i kroppen. Jag har blivit bättre på rutiner och märker hur mycket jag gillar det. Jag planerar vår mat bättre och har veckohandlat sedan mitten av mars. Innan handlade jag var och varannan dag. Nu gör jag listor och handlar en gång i veckan. Känns toppen. Jag har fått otroligt mycket bättre koll på min ekonomi, hur märkligt det än kan låta, mycket tack vare att jag nästan inte har några småutgifter längre. Under karantänen var det en grym känsla att de enda pengarna som försvann var de för maten när jag veckohandlade en gång i veckan (bortsett från de fast utgifterna förstås). Ingen bensin, inga luncher ute eller onödiga mellanmål i farten. Eller kaffe på Starbucks. Jag har lärt känna mig själv och mitt barn och hur vi interagerar mycket bättre, en del har som sagt varit jobbigt men vi har också kommit närmare varandra på ett nytt sätt. Jag lider mycket av konflikterna som uppstått på grund av skoluppgifterna men vi har också bakat massor, spelat spel, pysslat, gjort experiment, gått äventyrspromenader i vårt eget område, sett film, haft myskvällar oavsett dag i veckan med extra allt, grillat och klätt ut oss till påskkärringar. Den starka känslan av att naturen återhämtade sig, det var unikt. Allt stod stilla. Inga bilar, inga avgaser, inga fabriker eller industrier. Inga oljud, inga utsläpp. En del upplevde nog detta som spöklikt men jag tyckte det var en sådan lättnad. Min granne och jag handlade åt varandra under flera veckor. Det var fint. Varje fredag hade jag digital-AW med tre kompisar och vilken livboj det var, den avstämningspunkten varje vecka var ovärderlig. Jag har rensat hemma, inte under karantänen men efter. Över huvudtaget känns det som att jag lever lite mer medvetet så som jag vill. Jag låter inte saker och ting bara flyta på, att liksom livet pågår och jag bara hänger med. Det kan låta konstigt att jag känner mig mer i kontroll över mitt liv samtidigt som möjligheterna att göra saker är mycket mer begränsade, men det är alltså min känsla. Och ur det kan jag ju utläsa att jag behöver rätt lite för att vara nöjd vilket också känns väldigt positivt. Karantänen har hjälpt mig att se att jag vill skala ned, inte jaga efter mer. Jag ska knappast skryta med att jag lever på lite för jag har rätt dyra omkostnader redan i grunden, men att då kunna ta bort ytterligare överflöd ger en större känsla av balans. Fint var det också när Iván vid några tillfällen pratade med en av sina bästa kompisar på whatsapp, eller pratade gjorde de inte, de lekte. Helt underbart var det. Två små 6-åringar i var sitt hem, lekte i flera timmar i sträck via mobilen. Så gulligt och härligt. Överlag känner jag en så stor ömhet för mänskligheten ibland bara av att gå ut och se alla i ansiktsmask. Det får mig att känna gemenskap. Och kärlek. Den där känslan pendlar mellan glädje och sorg ganska snabbt. Men känslan av att vi alla sitter i samma båt har aldrig varit större och blickarna talar mer än någonsin. Det är som om folk anstränger sig att säga med ögonen vad de inte kan säga med munnen i ett leende. Överlag upplever jag att folk har blivit vänligare, tar sig tid att fråga hur det är, på ett annat sätt än tidigare. Servicen är bättre, eller det är som om folk i affärer och på restauranger utstrålar tacksamhet och glädje när man kommer. Ingen tar liksom något för givet, allt är så skört och uppskattningen är större än någonsin. Undrar ibland om man förändras för evigt av det här, eller om det försvinner med ett knäpp så fort det finns ett vaccin.

Fokus inåt och på vår lilla värld

Det är verkligen konstiga tider nu. Jag går omkring och liksom väntar på något. Känner mig lugn, inte rädd, men ändå i väntan på… och inte direkt på något bra. Personligen är jag mest orolig för att det trots allt inte ska bli någon vanlig skola till hösten. Ibland är jag verkligen helt övertygad om det, samtidigt hoppas en del av mig att de låter de små barnen få gå till skolan och låter de stora barnen onlinestudera, vilket skulle ge större möjligheter att dela upp de små i mindre grupper i stora lokaler för avståndshållande, etc. Men att det ska bli som vanligt har jag svårt att tro. Det går verkligen på fel håll i Spanien nu. Det är fyra regioner som står för mer än 60% av de nya smittfallen; Aragonien, Barcelona, Navarra och Baskien, så på det viset är det fortfarande långt bort ifrån oss rent geografiskt. I Andalusien är smittspridningen låg och under kontroll. Men den ökar. Och folk reser och rör ju på sig så det finns inga garantier. Dessutom införs många restriktioner här i förebyggande syfte, vilket jag tycker är bra. Munskyddspåbudet kom ju i vår region ganska tidigt, nu gäller det i alla regioner utom Madrid, men det var inte på grund av en dålig situation utan för att undvika att hämna där. Det samma gäller nya restriktioner som nu införs för barer och diskotek (begränsade öppettider, ingen servering vid bardisk bara vid bord och för max grupper om 12), förbud mot botellones (stora grupper av ungdomar som samlas för att dricka alkohol i parker och på ödetomter), etc. Det känns bättre att de är lite hårdare än situationen kräver istället för att vänta tills det går överstyr. Men som sagt, min intuition säger mig att det kommer mer… och att skolan är hotad. Vi klarar förstås det också om vi måste.

Storbritannien har infört två veckors karantän för resande från Spanien och avråder från icke nödvändiga resor till hit, liksom Norge och Belgien. Detta baseras på smittostatistiken i de fyra norra regionerna, men britterna reser ju inte dit utan till Kanarieöarna, Balearerna, Costa del Sol och Costa Blanca, där situationen är en helt annan – bättre än i Storbritannien. Inte rättvist alls. Mängder med avbokningar och inställda flyg och någon turism att tala om blir det ju inte denna sommar. Skönt kan man ju tycka men det är så oändligt många människor som lever på detta så det knyter sig faktiskt lite i magen när man kör på gatorna i slutet av juli och det finns lediga parkeringsplatser vid stranden…

Känslan påminner lite om den i mars, men då var allting så nytt och mer dramatiskt, alting hände så snabbt, från timme till timme kom nya bud. Men en långsammare version, och vi är alla mer garvade och vet vad som väntar. Fast ändå inte. Det är en märklig tid vi lever i. Jag blickar inåt, med fokus på vårt hem och vår trygga bubbla, att vi alla mår bra, är friska, har mat på bordet och en meningsfull vardag med livskvalitet. En dag i taget. Utan planer. Ibland slår det mig med full kraft, att det blir ett år på undantag, men oftast tänker jag inte så utan koncentrerar mig på det lilla.

Stress vs effektivitet

Jag skrev häromdagen att jag har en extremt låg stresströskel. Det där malde lite inom mig och jag inser att det faktiskt inte stämmer. Inte alls. Tvärtom har jag nog en ganska hög stresströskel. Vad jag dock är dålig på och orsaken till min känsla av att inte alltid hantera stress så bra, är bristen på sunda prioriteringar när jag är stressad. Min grundinställning är att allt ska göras. Att allt går att göra, bara jag är tillräckligt effektiv. Om jag tvingas prioritera tar jag ofta bort de grundläggande behoven som att äta eller gå och kissa. Har jag mycket jobb stryker jag i det privata för att den totala belastningen inte ska bli för stor. Detta händer när jag jobbar utanför hemmet och skillnaden är ju att dagen innehåller olika sektioner och att varje sektion tar slut och det gör det lite mer lätthanterligt på något vis. Under karantänen blandades alla måsten i en och samma säck; de grundläggande behoven (inte bara mina egna), jobb, skola, nöjen och aktiviteter. Min känsla var hela tiden att allt måste göras och ju mer stressad jag var, desto högre krav på både effektivitet och kvalitet. Mitt yrkesjag blandades med min sons skola och jag ville bara beta av det ena efter det andra för att komma framåt. Det blev ju inte bra. En 6-åring är många saker men effektiv är inte en av dem. Och ju mer tidspress, desto sämre gick det ju med skoluppgifterna och desto snabbare fick jag panik. När jag hade artiklar som skulle skrivas, kunder som skulle kontaktas, mat som skulle lagas, disk som skulle diskas, skoluppgifter som skulle lösas – alltifrån kreativa att bygga en jordglob eller en idrottsstadium i kartong till grammatiska övningar mer passande för högstadiet, telefonen som ringde och Iván som pratade oavbrutet alternativt satt som en zombie vid paddan (vilket genererar en annan typ av stress för mig), så var min konstanta känsla att allt måste lösas samtidigt och så snabbt som möjligt. Och när jag på eget bevåg lade in fler måsten på listan, som att vi skulle träna, promenera dagligen (när vi fick) eller baka för att Iván älskar det, så var det inte med en känsla av att vi tar det som det kommer, om vi hinner, för att det är kul, utan samma maniska känsla spall över även på detta. För allt satt ihop. Snabbt och effektivt skulle allting ske på löpande band.

Till slut blev jag ju tvungen att prioritera. Såklart. Allt kunde självklart inte ske samtidigt. Och oftast prioriterade jag väldigt fel. Inte en enda dag på tre månader kopplade Iván inte upp sig på sina onlinelektioner (2-3 per dag), alla obligatoriska uppgifter (3-5 per dag) skickades in. Jag levererade på mina jobb. Vi åt och vi tränade. Jag hade väldigt högra krav på mig själv (inser jag i efterhand) att Iváns utveckling inte skulle stå stilla, att han skulle äta rätt, röra på sig och bli stimulerad på rätt sätt. Vad jag glömde bort var att se till att vi hade roligt under tiden, att jag skrattade tillsammans med Iván. Den maniska ständiga jakten för att hinna med alla uppgifter på min mentala lista, göra, stryka, göra, stryka, göra, stryka, framåt, effektivt, klart, nästa grej, såså skynda, skynda. Den sitter i fortfarande trots att situationen nu är en helt annan.

Jag har känt mig sammanbiten och arg, har inte sänkt axlarna. Och det värsta (och bästa – kommer till det) är att det har varit så även tidigare men det blev så extremt under karantänen. Det positiva är alltså att det blev tydligt och det är ju först då det går att bryta dåliga mönster.

Psykologen sa tre nyckelkommentarer till mig – vi har talat mycket om mammarollen och att jag känner mig som en usel mamma. Dels ”vad behöver du göra för att känna dig som en bättre mamma?”, dvs inte ”hur kan du bli en bättre mamma för Iván?”, utan hur kan jag ändra på saker så att min upplevelse av mig själv som dålig mamma förändras. Skillnaden är hårfin och gigantisk. Hon sa också åt mig använda mitt fyrkantiga sätt att skapa rutiner och alltid vara ”duktig”, till att även programmera en stunds lek varje dag. 20 minuter som är lika oundvikliga som att vi äter middag. För att den förutsättningslösa uppmärksamheten som ägnas Iván inte ska falla bort eller hamna sist i raden av andra måsten. Och det viktigaste, att inte glömma bort att fjanta oss. Just det pratade vi om kopplat till skoluppgifterna (vi tragglar med en del uppgifter även över sommaren). Och herregud vilken skillnad det är. Att få uppgifterna att bli roliga saker vi gör tillsammans och inte något som bara måste betas av, dvs göras så snabbt som möjligt (=tråkigt), så lätt det är att manipulera en 6-åring om man bara ger lite av sig själv och skojar istället för att försöka få honom att tro att jag är någon slags militär. För när jag är effektiv är jag sällan fjantig och för att få en 6-åring att bli effektiv måste man tönta sig lite. Har jag nu lärt mig.

Ett första trevande steg?

Hej. Jag har funderat så länge nu på att börja blogga igen att det å ena sidan känns oundvikligt. Och å andra sidan så skrämmande, stort och oåterkalleligt. Lite löjligt förstås. Men i alla fall så tänker jag att jag nog bara måste kasta mig ut i det och testa hur det känns. Det har varit ett märkligt år hittills och att sitta i karantän i flera månader som vi gjorde här i Spanien, leder helt klart till att man ifrågasätter mycket. Ser tydligare vilka prioriteringar man vill göra. Vad som är viktigt. Och även vad som kanske är nödvändigt för att kunna anpassa sig bättre till denna nya normalitet som vi får leva med ett tag. För mig innebar det att jag bestämde mig för att lämna mitt liv i fastighetsbranschen för att återgå till ett skrivande liv. Främst kanske för att kunna jobba hemifrån oavsett villkoren vi har att rätta oss efter framöver. Men även generellt blev det så tydligt hur mycket tid och pengar det går åt till att pendla och jobba utanför hemmet. Många delar är så absurda. Bensin, äta ute, barnpassning om barnomsorgen inte kommer fungera… Massor, massor med pengar som jag får lägga ut för att samtidigt vara ifrån mitt barn större delen av tiden. För att inte tala om stressen det innebär för mig själv. Det har hänt så himla mycket inom mig de senaste månaderna. Svårt att förmedla allt på en gång och det behöver jag ju inte heller. Men dels har det blivit väldigt tydligt för mig hur jag egentligen bara vill ha det lugnt och skönt omkring mig. Sitta på min kammare i lugn och ro medan världen pågår därutanför. Alldeles säkert har jag en släng av ”el sindrome de la cueva”, grottsyndromet, dvs att man efter en lång tid i karantän inte vill ge sig ut igen. I mitt fall beror det inte på rädsla utan bara på att jag insett hur skönt jag tycker det är att bara vara hemma.

Att jobba, vara ensam med sitt barn 24 h om dygnet och dessutom ha rollen som lärare, var inget jag var bra på. Vissa saker ja. Andra misslyckades jag grundligt med. Det ledde till att jag har gått några gånger till en psykolog för att försöka få hjälp med hur jag bättre kan hantera mitt dåliga humör, korta stubin, extremt bristfälliga tålamod och låga stresströskel. Genom dessa samtal har det blivit tydligt att jag är en högkänslig person. Jag förstår inte riktigt hur det har kunnat gå mig förbi tidigare. Men jag klickar om inte alla boxar, så en majoritet av dem. Och det är en sådan lättnad att förstå varför så många saker med mig så ofta känns så fel. Jag kommer säkert att återkomma till detta men lämnar det för nu.

Hela poängen med bloggen är att i och med att jag tar klivet ut som frilansare, ha någonstans dit jag kan hänvisa nya uppdragsgivare eller samarbetspartners som är nyfikna på vem jag är. Det kommer dock inte vara en i huvudsak professionellt inriktad blogg utan personlig och privat, en slags livsstilsblogg, jag vet inte ens om den kommer att få en röd tråd. Det återstår att se. Möjligen den att jag är ensamstående, egenföretagare, kvinna och bosatt i Spanien sedan hösten 2003. Om nu detta är en röd tråd. Främst vill jag väl mest ha en plats där jag kan få berätta om precis just det som faller mig in. Ingenting annat. Så välkomna hit. Vi får se hur långt jag vågar driva det. För läskigt känns det. Men det är dags nu.