Om sänkta krav och att bryta mot lagen

Jag trodde ju att jag skulle ha tid att blogga dagligen och hade stora ambitioner att göra något fint och kreativt av den här platsen, nu känns det lite som ni får mina resttankar sådär lite i förbifarten… sorry för det. Vi får väl se om det kan bli bättre med tiden.

I alla fall. Iváns födelsedag. Skrev en hel veckokolumn i Sydkusten om spanska kalas för ett tag sedan. Det är en institution. Herregud, man kan känna sig jagad för mindre. Men jag har också tvingats bonda med de andra föräldrarna som jag aldrig annars hade gjort. För ett år sedan gick vi på kalas nästan en gång i veckan, 15-20 barn, minst lika många föräldrar, lekland, entertainment, vuxenmingel, etc, etc. Denna veckan var det världens happening att vi träffade två kompisar i parken och de fick leka och fika på en parkbänk. Kalas i corona times. Och barnen är lika lyckliga som alltid.

Vi har som sagt perimeterkarantän sedan nästan en vecka tillbaka vilket innebär att vi inte får lämna Benalmádena mer än i undantagsfall (ex skola, jobb, vård). som mina kompisar sa på vår digitala fedags-AW så är jag typ den lagligaste av oss alla, men just nu bryter jag mot reglerna fler gånger om dagen. Vi bor på en kommungräns och det räcker att jag går ut med hunden (och tar höger istället för vänster) så riskerar jag att få böter. Vill verkligen inte beklaga mig över ologiska normer för jag har så stor förståelse för att myndigheterna kämpar med att få ned framför allt beläggningen på sjukhusen utan att sätta oss i hemkarantän och inte kan införa en miljon undantag för varje restriktion, men kan ändå bli lite trött av att jag inte får gå ut ensam med min hund åt ena hållet (det jag brukar gå på kortrundorna). Munskyddet har jag på hur ensam jag än är. Om utifall polisen kommer så tänker jag det är bättre med ett rätt än två fel. Eller tre… för vi har även utegångsförbud från klockan 22 och det har hänt att jag glömt gå ut med hunden innan 22 och smyger ut och försöker göra mig osynlig i vår lilla park mitt över gatan. Där hundar givetvis även är förbjudna.

Tiden

Vart tar den vägen, tiden? Förra året lade jag två timmar dagligen på att pendla och jag jobbade minst 100%. Under våren jobbade jag 100% och lade 4-5 timmar dagligen på Iváns hemskola. Sedan 1 oktober jobbar jag 75% på tidningen och har ett litet extra projekt utöver det, på några timmar i veckan. Jag pendlar ingenstans. Ändå hinner jag inte med. Jag går upp 1-2 timmar tidigare än jag gjort de senaste åren, jag jobbar utan paus de timmar Iván är i skolan och ibland ytterligare en stund. Vi har inte mycket av socialt liv. Jag går visserligen ut med hunden fyra gånger per dag, tre korta och en längre promenad. Men ändå. Jag förstår inte vart tiden blir av?? Jag har aldrig varit så effektiv och inrutad i hela mitt liv känns det som, ändå jagas jag av klockan som går och känner aldrig när dagen är slut att jag har hunnit med det jag ska. Jag saknar tid att tänka, tid då jag inte producerar. Antagligen måste jag fundera lite kring det för att organisera mig lite bättre. Inte för att bli mer effektiv, utan kanske för att bli lite mindre effektiv. Om ni förstår hur jag menar?

Jag känner mig väldigt nöjd dock med mitt inrutade liv. Möjligen gör hela den här märkliga situationen mig mer stresskänslig också. Jag känner inte att jag är så påverkad, känner mig inte rädd eller nedstämd. Däremot har jag behov av kontroll över det lilla och så fort jag inte riktigt har det, blir jag väldigt stressad. Jag är van vid att ha många bollar i luften, inkommande mail, visningar, andra möten, telefonen som ringer oavbrutet, affärer som blir eller inte blir av. Numera blir jag stressad över sånt som att jag var tvungen att fixa en sistaminuten present till Iván som fyllde år igår samt till hans kompis (en av de två vi firade med i parken) som nyligen fyllt.

Dels att jag måste få in en sak som egentligen inte får plats i mitt schema, dels att vi ju sedan i tisdags lever med kommunperimeterkarantän och jag inte får lämna Benalmádena. Så jag kunde inte åka till någon av de stora varuhusen utan fick leta upp en liten leksaksaffär på byn med allt vad det innebär av parkering, etc. Hunden skulle till veterinären också. Och födelsedagen skulle firas med frukost på sängen och paket innan skolan. Parken med fler paket och lite enkel fika. Hemlagad pizza och tårta med bild på som beställts. Telefonen som ringde med familj som ville gratta. Antagligen är det bra att det ändå händer sådana saker så jag inte får total fobi mot det vanliga livet.

Jag känner mig väldigt stressad över vintertiden också. gör ni det med? Är det så varje år? Hur kan jag inte minnas? Men klockan 18 får jag panik över att dagen är slut och jag inte hunnit med det jag ska. Dagen är inte slut, vi går ju inte och lägger oss förrän mellan 22-23. Och jag vet att det är mycket värre mörker i Sverige. Men det är inte själva mörkret utan den inbyggda klockan i kroppen som just nu är helt rubbad och ger mig stresspåslag varje dag.

Sju år blev han igår, min bebis. Helt galet. Och alldeles alldeles underbart..!

Kan inte alla bara sitta stilla i båten och hålla sig lite lugna?

Den senaste veckan har varit ganska turbulent på flera sätt. Spanien har infört nationellt nödläge igen, denna gång har de redan röstat i kongressen om att det ska pågå till 9 maj. Dock ligger beslutsfattandet fortfarande på regional nivå. Nödläget är tydligen den enda nu fungerande juridiska ramen för att kunna införa restriktioner som begränsar människors fria rörlighet. Men det innebär alltså att själva åtgärderna sedan införs lokalt och regionalt utifrån den rådande smittsituationen. Så långt är ju allt bra, det var ju vad många efterfrågade i våras när samma regler gällde över hela landet, trots att smittläget var extremt brokigt. Dock innebär det att vi nu har restriktioner som centralregeringen infört (i dialog med regionerna), vi har 17 regioner med olika restriktioner och vi har ytterligare restriktioner som enbart gäller i vissa kommuner eller till och med specifika vårddistrikt. Det är onekligen en del att hålla reda på. I mitt jobb på Sydkusten försöker vi informera så detaljerat det går, dels vad som händer nationellt, dels lokalt framför allt med fokus på de mest svensktäta områdena. Det är några stycken restriktioner att hålla reda på… Till det kommer att informationen inte alltid är komplett. För även om saker och ting inte sker med samma panik som i våras, så tas besluten ändå relativt snabbt och alla scenarios övervägs inte och det finns många luckor och frågor som saknar svar. Ytterligare en dimension är att det rör sig om impopulära åtgärder. En kan vara för eller emot restriktioner, men för alla som drabbas så är det ju jobbigt även om en i sak kan vara för tuffare åtgärder för att stoppa smittan.

Så till saken. Varje liten notis om smittsituationen, statistik över nya smittade, antal döda och inte minst nya restriktioner, får folk att gå helt bananas framför allt på Facebook. Människor blir som förbytta och öser ur sig skit och förbannar än den ena, än den andra, inte sällan skjuter de budbäraren och anklagar Sydkusten alltifrån att ljuga till att vilja skrämma upp människor och skapa clickbaits. Trollen har verkligen vaknat till liv och krupit fram ur sina hålor. Och trots att vi vet att de är just troll och inte representerar våra läsare i något enda avseende, så suger de energi. Så mycket att vi nu bestämt att det får vara nog. Personligen kommer jag inte läsa en enda Facebooktråd till. Dialogen med våra läsare sker på andra håll. Jag har varit stressad och okoncentrerad och ibland direkt ledsen över hur folk beter sig. Och det är ju såklart precis vad de vill. De vill inte åstadkomma något annat än just att störa. Men sorry, jag måste lägga min energi på mitt jobb, hänga med, belysa och rapportera.

Normalt sett bryr jag mig inte så mycket om trollen men den senaste veckan har de blandats upp med väldigt många frågor och kommentarer från mer ”vanliga” människor som är upprörda och inte förstår vad som gäller. Framför allt handlar det om att Andalusien (liksom en majoritet av Spaniens regioner) infört så kallad perimeterkarantän, dvs det är inte tillåtet att resa in eller ut ur regionen utan särskilda skäl. Regionalmyndigheten informerade utan att med ett enda ord nämna turisterna vilket ju såklart är både märkligt i en turistregion som Andalusien och under all kritik. Rent formellt gäller att ingen får ta sig in i regionen utan giltigt skäl och bland dem finns inte turismen nämnt. Men gränserna är öppna och flygen går. Så ni kan ju bara tänka er folks förvirring och paniken för dem som hade resor bokade under helgen. Jag tycker det är dåligt och brist på kommunikation från myndighetens sida.

Samtidigt har jag också väldigt svårt att förstå att folk blir så upprörda och förvirrade. Vi har nu befunnit oss mitt i en pandemi i sju månader. Smittsiffrorna har gått upp i Spanien sedan juli/augusti och det blir bara värre. Redan innan vårens restriktioner lättades upp talade alla om att det skulle komma att pågå en dans av restriktioner och lättnader, upp- och nedtrappningar, under långt tid framöver. Den senaste dygnssiffran för antal nya smittade i Spanien var 25.000. Det dör omkring 200 personer varje dag. Vården har det besvärligt, på vissa håll extremt besvärligt. I vissa kommuner är intensivvårdsavdelningar överbelagda. Hur kan folk bli förvånade över att restriktionerna skärps?

Och så svär de över att de inte vet om de kan eller ej, åka till sin semesterlägenhet. Många hävdar på fullt allvar att restriktionerna i Spanien bara gäller spanjorer, att alla är fria att resa som de vill inom Schengen och att ingen kan hindra dem från att resa in i Andalusien. Det är spanjorerna själva som är problemet. Jag blir mörkrädd. Smittar svenskar inte?

Och det må vara hänt att det går att resa, att folk har rätt att förflytta sig. Men måste man? Om man bokat en resa till Spanien i början av november, är man då inte lite förberedd på att den skulle kunna brinna inne för att situationen börjar bli mer än måttligt komplicerad?

Jag har verkligen förståelse för att en del reser, var och en vet sin egen situation och jag dömer ingen. Alla fattar sina egna beslut. Men jag tycker man bör vara medveten om situationen och öppen för förändringar. På flera håll i Sverige, bland annat Skåne, rekommenderas folk att undvika kollektivtrafik och köpcentrum, att inte umgås mer än med de närmaste, inte gå på fest, att undvika idrottsverksamhet, osv. Detta i Covid-liberala Sverige. Sverige hade en incidens per 100 000 invånare de senaste två veckorna på 143 (vecka 43). Spanien ligger på 485. Sjukvården börjar gå på knäna. Om inte kurvan bryts inom två veckor, kan vi troligen vänta oss lockdown. Det är på sin plats att visa lite respekt.

En perfekt helg

Ja, det var faktiskt en så gott som perfekt helg. I fredags hittade jag kräftor på Mercadona, som såg ut precis som svenska kräftor! Jag blev så glad! Jag köpte bläckfisk till Iván. Tyvärr smakade kräftorna ingenting, men i alla fall, innan jag satt tänderna i dem, livade de upp fredagskänslan! Dessutom hade vi varit i svenskaffären på torsdagen och laddat upp med massor av lösgodis! Och som pricken över i:et, hittade vi samma dag filmen Ronja Rövardotter som jag hade beställt, i postboxen! Så vi käkade godis tills det sprutade ur öronen (mest mina), tittade på film och spelade sedan både Super Mario och Memory.

Lördag och söndag var Iván hos sin pappa och jag fick egentid. Ack så värdefullt. Älskar när jag får fredagsmys och lördagsfrukost i sängen med honom men sedan städa och tvätta i lugn och ro och världens längsta promenad med påföljande kvällsdopp i havet!! Kände mig vansinnigt harmonisk. Eller ja, i huvudet i alla fall, samtidigt fick jag känningar av vad jag insåg var panikångest. Den bröt inte ut men fick mig att inse hur jäkla stressad jag varit över vissa saker och ting de senaste månaderna. Och det är inte mängden arbete det handlat om utan andra bekymmer i kombination med att jag som sagt, inte är den som skakar av mig olustigheter i första taget.

Söndagen ägnade jag åt att sova länge, ett litet läsuppdrag samt att äntligen ta tag i min tavelvägg i vardagsrummet. Den har varit ok men något har stört mig och nu är jag på god väg att fixa till det som skavde. Så nöjd. Jag gjorde också gryta, med gräddsås, potatis och kokt broccoli. Sedan sprack jag nästan av präktighet. Iván kom hem precis när jag sett sista sekunden i andra avsnittet av Young Wallander (blev så glad att hitta en svensk serie på Netflix!! Och så paff och lite besviken av att den är på engelska?!).

Eftersom jag bestämt mig för att göra gryta och ville göra ett riktigt långkok, hann jag mellan allt mitt pysslande, aldrig ut på någon promenad. Så vad gör man? Jo har man suttit 8 veckor i karantän så vet man hur man springer 5 km i sitt eget hem. Så det gjorde jag. Och det gjorde jag faktiskt igår också. Så tokigt, men så härligt att man lärt sig nya saker.

Den väldigt perfekta och harmoniska helgen som innehöll allt jag gillar i lagom mängd, slutade givetvis med att jag låg vaken och inte kunde somna, vilket händer extremt sällan. Men jag tror mest det är efterdyningar. Livet är bra nu.

Fredagskräftor.
Frukost i sängen, Iváns bästa.
Lördagsprommis.
Kvällsdopp!
Lördagsmiddag när jag själv får välja; tomatsoppa med chiliflakes, vitkålssallad med mer chiliflakes (och massa olivolja, vinäger och salt), queso curado, knäckebröd och Bregott (har precis upptäckt hur jädrans gott det är haha).
Utsikt från söndagens ”karantänträning”. Inte så pjåkigt.

Spanskt ledarskap i kristider

Ungefär samtidigt som coronakrisen startade i Spanien började jag ju extraknäcka som journalist på Sydkusten. Det innebär att jag följer spanska nyheter betydligt noggrannare än tidigare vilket naturligtvis har påverkat i hög grad min upplevelse av ämnet jag tänkte ta upp idag, nämligen mina reflektioner kring det politiska ledarskapet i Spanien den senaste tiden. Jag har tidigare haft ett ganska lågt intresse för spanska politiker och har upplevt att de allra flesta är extremt okarismatiska och tjafsiga med en obefintlig känsla för ledarskap i bemärkelsen att på riktigt föra en konversation med sina väljare. Det känns som att de mest tjafsar med varandra. Detta är på inget vis en sanning, men har alltså varit min egen upplevelse fram till Covid-19 kom in i våra liv.

Att larmsituationen ”estado de alarma” utropades 14 mars innebar att makten centraliserades i tvåveckorsperioder (riksparlamentet röstade om en förlängning av larmsituationen för två veckor i taget) och regeringschefen Pedro Sánchez var den som syntes och hördes i alla medier, det var han som personligen kommunicerade många av besluten. Detta gjorde att jag på ett helt nytt sätt kände att jag fick en mycket närmare relation till honom som ledare. Han fanns där i tid och otid och kändes ödmjuk men kapabel att fatta beslut och det kändes tryggt helt enkelt. Alla beslut var säkert inte rätt men närvaron och exponeringen av politikerna gjorde att det kändes som att det hela tiden fanns en pågående process som vi var inbjudna att delta i. Kanske blev upplevelsen av att de faktiskt också lyssnade utåt ännu starkare när de ändrade och korrigerade vissa av de mest kontroversiella besluten, efter att opinionen rasat. Det gällde kanske framför allt när det först hade preliminärt utlovats att som en första lättnad av karantänen låta barn upp till en viss ålder, få lov att komma ut och ”promenera”. När beslutet offentliggjordes fick vi veta att barnen endast skulle få lov att följa med på de tillåtna ärenden, dvs till mataffär och apotek. Inga promenader i friska luften. Folk blev som galna. Vi hade suttit instängda i sex veckor, såg ljuset i tunneln och hade redan hunnit prata med våra barn om att nu skulle de få komma ut. Och så blev det platt fall. Beslutet korrigerades på några timmar och vi fick våra promenader.

När larmsituationen tog slut 21 juni återgick så makten till regionerna och jag hade nog inte insett hur tydligt det skulle bli att Spanien styrs regionalt. Pedro Sánchez försvann mer eller mindre från scenen för att istället ersättas av 17 olika regionala ledare, i vårt fall Juanma Moreno i Andalusien. Men jag tycker att han har axlat denna rollen ganska bra. Han känns lika närvarande och ansvarstagande. Överhuvud taget märks mycket lite av de politiska färgerna i coronabesluten. Sánchez är socialist, Moreno tillhör Partido Popular. Jag har sett en del svenskar kommentera olika åtgärder på Facebook och jobbade mig dessutom igenom hundratals enkäter som Sydkusten gjorde bland svenskar som suttit i karantän i Spanien och såg en hel del kommentarer både gällande diktaturfasoner och kommunism. En del okunniga har efter 21 juni fortsatt att skylla olika beslut på socialisterna, trots att det nu alltså i vårt fall i Andalusien är den andra sidan som fattar de regionala besluten. Jag kan inte se någon skillnad i hur olika politiska partier försöker hantera pandemin. Jag känner ärligt väldigt stor ödmjukhet inför att de försöker göra det bästa möjliga utan att ha särskilt mycket erfarenhet att luta sig mot och med vetskapen om att de kommer kritiseras oavsett vad de gör. Inför de för hårda restriktioner blir folk arga för att de förlorar sin frihet och för att ekonomin skjuts i sank. Inför de inga eller för mjuka restriktioner är det deras fel att smittspridningen ökar. Det är verkligen en fail-fail-situation. Det jag blir mest irriterad på är när de lägger sitt fokus på att kritisera varandra, samtidigt som jag förstår att ett visst mått av kritik måste till för att säkra demokratin. Det har varit en hel del politiskt tjafs under coronakrisen, absolut, men jag måste säga att de förvånar med att trots allt vara mer fokuserade på sakfrågorna, än på att tjafsa sinsemellan om vem som har rätt och vem som har fel. Och att makten och besluten nu ligger regionalt – som alltså är den normala situationen – gör att det blir än tydligare. Det finns bara en fiende här och det är inte oppositionen.

Karantänens guldkant

Innan det blir dags för en ny karantän (nä vi får väl hoppas att vi slipper..) tänkte jag minnas de fina grejerna men vårens lockdown. Vad som kom ut av det, vad vi lärde oss och hur saker förändrats till det bättre. Stort och smått. Till att börja med har det som jag nämnt tidigare, hänt en del på det personliga planet. Jag har börjar träna, även om jag just nu har svårt att hinna med men små stunder här och var får jag ändå till. Det är första gången sedan jag blev gravid som jag tränat regelbundet och känt mig lite mer fit och stark i kroppen. Jag har blivit bättre på rutiner och märker hur mycket jag gillar det. Jag planerar vår mat bättre och har veckohandlat sedan mitten av mars. Innan handlade jag var och varannan dag. Nu gör jag listor och handlar en gång i veckan. Känns toppen. Jag har fått otroligt mycket bättre koll på min ekonomi, hur märkligt det än kan låta, mycket tack vare att jag nästan inte har några småutgifter längre. Under karantänen var det en grym känsla att de enda pengarna som försvann var de för maten när jag veckohandlade en gång i veckan (bortsett från de fast utgifterna förstås). Ingen bensin, inga luncher ute eller onödiga mellanmål i farten. Eller kaffe på Starbucks. Jag har lärt känna mig själv och mitt barn och hur vi interagerar mycket bättre, en del har som sagt varit jobbigt men vi har också kommit närmare varandra på ett nytt sätt. Jag lider mycket av konflikterna som uppstått på grund av skoluppgifterna men vi har också bakat massor, spelat spel, pysslat, gjort experiment, gått äventyrspromenader i vårt eget område, sett film, haft myskvällar oavsett dag i veckan med extra allt, grillat och klätt ut oss till påskkärringar. Den starka känslan av att naturen återhämtade sig, det var unikt. Allt stod stilla. Inga bilar, inga avgaser, inga fabriker eller industrier. Inga oljud, inga utsläpp. En del upplevde nog detta som spöklikt men jag tyckte det var en sådan lättnad. Min granne och jag handlade åt varandra under flera veckor. Det var fint. Varje fredag hade jag digital-AW med tre kompisar och vilken livboj det var, den avstämningspunkten varje vecka var ovärderlig. Jag har rensat hemma, inte under karantänen men efter. Över huvudtaget känns det som att jag lever lite mer medvetet så som jag vill. Jag låter inte saker och ting bara flyta på, att liksom livet pågår och jag bara hänger med. Det kan låta konstigt att jag känner mig mer i kontroll över mitt liv samtidigt som möjligheterna att göra saker är mycket mer begränsade, men det är alltså min känsla. Och ur det kan jag ju utläsa att jag behöver rätt lite för att vara nöjd vilket också känns väldigt positivt. Karantänen har hjälpt mig att se att jag vill skala ned, inte jaga efter mer. Jag ska knappast skryta med att jag lever på lite för jag har rätt dyra omkostnader redan i grunden, men att då kunna ta bort ytterligare överflöd ger en större känsla av balans. Fint var det också när Iván vid några tillfällen pratade med en av sina bästa kompisar på whatsapp, eller pratade gjorde de inte, de lekte. Helt underbart var det. Två små 6-åringar i var sitt hem, lekte i flera timmar i sträck via mobilen. Så gulligt och härligt. Överlag känner jag en så stor ömhet för mänskligheten ibland bara av att gå ut och se alla i ansiktsmask. Det får mig att känna gemenskap. Och kärlek. Den där känslan pendlar mellan glädje och sorg ganska snabbt. Men känslan av att vi alla sitter i samma båt har aldrig varit större och blickarna talar mer än någonsin. Det är som om folk anstränger sig att säga med ögonen vad de inte kan säga med munnen i ett leende. Överlag upplever jag att folk har blivit vänligare, tar sig tid att fråga hur det är, på ett annat sätt än tidigare. Servicen är bättre, eller det är som om folk i affärer och på restauranger utstrålar tacksamhet och glädje när man kommer. Ingen tar liksom något för givet, allt är så skört och uppskattningen är större än någonsin. Undrar ibland om man förändras för evigt av det här, eller om det försvinner med ett knäpp så fort det finns ett vaccin.

Fokus inåt och på vår lilla värld

Det är verkligen konstiga tider nu. Jag går omkring och liksom väntar på något. Känner mig lugn, inte rädd, men ändå i väntan på… och inte direkt på något bra. Personligen är jag mest orolig för att det trots allt inte ska bli någon vanlig skola till hösten. Ibland är jag verkligen helt övertygad om det, samtidigt hoppas en del av mig att de låter de små barnen få gå till skolan och låter de stora barnen onlinestudera, vilket skulle ge större möjligheter att dela upp de små i mindre grupper i stora lokaler för avståndshållande, etc. Men att det ska bli som vanligt har jag svårt att tro. Det går verkligen på fel håll i Spanien nu. Det är fyra regioner som står för mer än 60% av de nya smittfallen; Aragonien, Barcelona, Navarra och Baskien, så på det viset är det fortfarande långt bort ifrån oss rent geografiskt. I Andalusien är smittspridningen låg och under kontroll. Men den ökar. Och folk reser och rör ju på sig så det finns inga garantier. Dessutom införs många restriktioner här i förebyggande syfte, vilket jag tycker är bra. Munskyddspåbudet kom ju i vår region ganska tidigt, nu gäller det i alla regioner utom Madrid, men det var inte på grund av en dålig situation utan för att undvika att hämna där. Det samma gäller nya restriktioner som nu införs för barer och diskotek (begränsade öppettider, ingen servering vid bardisk bara vid bord och för max grupper om 12), förbud mot botellones (stora grupper av ungdomar som samlas för att dricka alkohol i parker och på ödetomter), etc. Det känns bättre att de är lite hårdare än situationen kräver istället för att vänta tills det går överstyr. Men som sagt, min intuition säger mig att det kommer mer… och att skolan är hotad. Vi klarar förstås det också om vi måste.

Storbritannien har infört två veckors karantän för resande från Spanien och avråder från icke nödvändiga resor till hit, liksom Norge och Belgien. Detta baseras på smittostatistiken i de fyra norra regionerna, men britterna reser ju inte dit utan till Kanarieöarna, Balearerna, Costa del Sol och Costa Blanca, där situationen är en helt annan – bättre än i Storbritannien. Inte rättvist alls. Mängder med avbokningar och inställda flyg och någon turism att tala om blir det ju inte denna sommar. Skönt kan man ju tycka men det är så oändligt många människor som lever på detta så det knyter sig faktiskt lite i magen när man kör på gatorna i slutet av juli och det finns lediga parkeringsplatser vid stranden…

Känslan påminner lite om den i mars, men då var allting så nytt och mer dramatiskt, alting hände så snabbt, från timme till timme kom nya bud. Men en långsammare version, och vi är alla mer garvade och vet vad som väntar. Fast ändå inte. Det är en märklig tid vi lever i. Jag blickar inåt, med fokus på vårt hem och vår trygga bubbla, att vi alla mår bra, är friska, har mat på bordet och en meningsfull vardag med livskvalitet. En dag i taget. Utan planer. Ibland slår det mig med full kraft, att det blir ett år på undantag, men oftast tänker jag inte så utan koncentrerar mig på det lilla.

Stress vs effektivitet

Jag skrev häromdagen att jag har en extremt låg stresströskel. Det där malde lite inom mig och jag inser att det faktiskt inte stämmer. Inte alls. Tvärtom har jag nog en ganska hög stresströskel. Vad jag dock är dålig på och orsaken till min känsla av att inte alltid hantera stress så bra, är bristen på sunda prioriteringar när jag är stressad. Min grundinställning är att allt ska göras. Att allt går att göra, bara jag är tillräckligt effektiv. Om jag tvingas prioritera tar jag ofta bort de grundläggande behoven som att äta eller gå och kissa. Har jag mycket jobb stryker jag i det privata för att den totala belastningen inte ska bli för stor. Detta händer när jag jobbar utanför hemmet och skillnaden är ju att dagen innehåller olika sektioner och att varje sektion tar slut och det gör det lite mer lätthanterligt på något vis. Under karantänen blandades alla måsten i en och samma säck; de grundläggande behoven (inte bara mina egna), jobb, skola, nöjen och aktiviteter. Min känsla var hela tiden att allt måste göras och ju mer stressad jag var, desto högre krav på både effektivitet och kvalitet. Mitt yrkesjag blandades med min sons skola och jag ville bara beta av det ena efter det andra för att komma framåt. Det blev ju inte bra. En 6-åring är många saker men effektiv är inte en av dem. Och ju mer tidspress, desto sämre gick det ju med skoluppgifterna och desto snabbare fick jag panik. När jag hade artiklar som skulle skrivas, kunder som skulle kontaktas, mat som skulle lagas, disk som skulle diskas, skoluppgifter som skulle lösas – alltifrån kreativa att bygga en jordglob eller en idrottsstadium i kartong till grammatiska övningar mer passande för högstadiet, telefonen som ringde och Iván som pratade oavbrutet alternativt satt som en zombie vid paddan (vilket genererar en annan typ av stress för mig), så var min konstanta känsla att allt måste lösas samtidigt och så snabbt som möjligt. Och när jag på eget bevåg lade in fler måsten på listan, som att vi skulle träna, promenera dagligen (när vi fick) eller baka för att Iván älskar det, så var det inte med en känsla av att vi tar det som det kommer, om vi hinner, för att det är kul, utan samma maniska känsla spall över även på detta. För allt satt ihop. Snabbt och effektivt skulle allting ske på löpande band.

Till slut blev jag ju tvungen att prioritera. Såklart. Allt kunde självklart inte ske samtidigt. Och oftast prioriterade jag väldigt fel. Inte en enda dag på tre månader kopplade Iván inte upp sig på sina onlinelektioner (2-3 per dag), alla obligatoriska uppgifter (3-5 per dag) skickades in. Jag levererade på mina jobb. Vi åt och vi tränade. Jag hade väldigt högra krav på mig själv (inser jag i efterhand) att Iváns utveckling inte skulle stå stilla, att han skulle äta rätt, röra på sig och bli stimulerad på rätt sätt. Vad jag glömde bort var att se till att vi hade roligt under tiden, att jag skrattade tillsammans med Iván. Den maniska ständiga jakten för att hinna med alla uppgifter på min mentala lista, göra, stryka, göra, stryka, göra, stryka, framåt, effektivt, klart, nästa grej, såså skynda, skynda. Den sitter i fortfarande trots att situationen nu är en helt annan.

Jag har känt mig sammanbiten och arg, har inte sänkt axlarna. Och det värsta (och bästa – kommer till det) är att det har varit så även tidigare men det blev så extremt under karantänen. Det positiva är alltså att det blev tydligt och det är ju först då det går att bryta dåliga mönster.

Psykologen sa tre nyckelkommentarer till mig – vi har talat mycket om mammarollen och att jag känner mig som en usel mamma. Dels ”vad behöver du göra för att känna dig som en bättre mamma?”, dvs inte ”hur kan du bli en bättre mamma för Iván?”, utan hur kan jag ändra på saker så att min upplevelse av mig själv som dålig mamma förändras. Skillnaden är hårfin och gigantisk. Hon sa också åt mig använda mitt fyrkantiga sätt att skapa rutiner och alltid vara ”duktig”, till att även programmera en stunds lek varje dag. 20 minuter som är lika oundvikliga som att vi äter middag. För att den förutsättningslösa uppmärksamheten som ägnas Iván inte ska falla bort eller hamna sist i raden av andra måsten. Och det viktigaste, att inte glömma bort att fjanta oss. Just det pratade vi om kopplat till skoluppgifterna (vi tragglar med en del uppgifter även över sommaren). Och herregud vilken skillnad det är. Att få uppgifterna att bli roliga saker vi gör tillsammans och inte något som bara måste betas av, dvs göras så snabbt som möjligt (=tråkigt), så lätt det är att manipulera en 6-åring om man bara ger lite av sig själv och skojar istället för att försöka få honom att tro att jag är någon slags militär. För när jag är effektiv är jag sällan fjantig och för att få en 6-åring att bli effektiv måste man tönta sig lite. Har jag nu lärt mig.

Ett första trevande steg?

Hej. Jag har funderat så länge nu på att börja blogga igen att det å ena sidan känns oundvikligt. Och å andra sidan så skrämmande, stort och oåterkalleligt. Lite löjligt förstås. Men i alla fall så tänker jag att jag nog bara måste kasta mig ut i det och testa hur det känns. Det har varit ett märkligt år hittills och att sitta i karantän i flera månader som vi gjorde här i Spanien, leder helt klart till att man ifrågasätter mycket. Ser tydligare vilka prioriteringar man vill göra. Vad som är viktigt. Och även vad som kanske är nödvändigt för att kunna anpassa sig bättre till denna nya normalitet som vi får leva med ett tag. För mig innebar det att jag bestämde mig för att lämna mitt liv i fastighetsbranschen för att återgå till ett skrivande liv. Främst kanske för att kunna jobba hemifrån oavsett villkoren vi har att rätta oss efter framöver. Men även generellt blev det så tydligt hur mycket tid och pengar det går åt till att pendla och jobba utanför hemmet. Många delar är så absurda. Bensin, äta ute, barnpassning om barnomsorgen inte kommer fungera… Massor, massor med pengar som jag får lägga ut för att samtidigt vara ifrån mitt barn större delen av tiden. För att inte tala om stressen det innebär för mig själv. Det har hänt så himla mycket inom mig de senaste månaderna. Svårt att förmedla allt på en gång och det behöver jag ju inte heller. Men dels har det blivit väldigt tydligt för mig hur jag egentligen bara vill ha det lugnt och skönt omkring mig. Sitta på min kammare i lugn och ro medan världen pågår därutanför. Alldeles säkert har jag en släng av ”el sindrome de la cueva”, grottsyndromet, dvs att man efter en lång tid i karantän inte vill ge sig ut igen. I mitt fall beror det inte på rädsla utan bara på att jag insett hur skönt jag tycker det är att bara vara hemma.

Att jobba, vara ensam med sitt barn 24 h om dygnet och dessutom ha rollen som lärare, var inget jag var bra på. Vissa saker ja. Andra misslyckades jag grundligt med. Det ledde till att jag har gått några gånger till en psykolog för att försöka få hjälp med hur jag bättre kan hantera mitt dåliga humör, korta stubin, extremt bristfälliga tålamod och låga stresströskel. Genom dessa samtal har det blivit tydligt att jag är en högkänslig person. Jag förstår inte riktigt hur det har kunnat gå mig förbi tidigare. Men jag klickar om inte alla boxar, så en majoritet av dem. Och det är en sådan lättnad att förstå varför så många saker med mig så ofta känns så fel. Jag kommer säkert att återkomma till detta men lämnar det för nu.

Hela poängen med bloggen är att i och med att jag tar klivet ut som frilansare, ha någonstans dit jag kan hänvisa nya uppdragsgivare eller samarbetspartners som är nyfikna på vem jag är. Det kommer dock inte vara en i huvudsak professionellt inriktad blogg utan personlig och privat, en slags livsstilsblogg, jag vet inte ens om den kommer att få en röd tråd. Det återstår att se. Möjligen den att jag är ensamstående, egenföretagare, kvinna och bosatt i Spanien sedan hösten 2003. Om nu detta är en röd tråd. Främst vill jag väl mest ha en plats där jag kan få berätta om precis just det som faller mig in. Ingenting annat. Så välkomna hit. Vi får se hur långt jag vågar driva det. För läskigt känns det. Men det är dags nu.