Vår skog

Något jag saknat mycket under alla mina år i Spanien är skogen. Inte för att jag var någon skogsmänniska innan jag flyttade hit precis, men till och med i Stockholm är parkerna så stora att vissa av dem faktiskt känns som skogar och naturen är en sån självklar del av ens vardag i Sverige till och med när en bor i storstad,. Tillgängligheten till detta saknar jag här. Samtidigt är det faktiskt så att längs med hela Costa del Sol ligger bergen aldrig mer än 10-15 minuter bort i bil och där finns det också skog. Inte lövskog men Medelhavstallskog, men det är natur och den är vacker så det förslår. Jag ska erkänna att jag först på senare år börjat upptäcka detta på riktigt. Jag har famlat lite i blindo och många gånger begett mig ganska långt bort hemifrån, till vandringsleder jag hört talas om som Refugio de Juanar ovanför Marbella, Tolox en bit inåt landet, eller till och med Serrania de Ronda.

Det är först det här senaste året jag insett att bara några kilometer upp på berget vi bor på, finns ett stort utbud av vandringsleder, vissa lagom för barn, andra lite tuffare, med fantastiska vyer, och skog, riktig skog som man kan försvinna in i. Ja, ni ser ju på kartan. Vi bor strax under A-7 där det står Balcones de Mijas och ovanför Mijas ligger våra berg och vår skog. Dit har vi åkt de senaste två lördagarna. Sommaren är inte så bra för vandringar då det tyvärr är för varmt här för att göra den typen av aktiviteter. Men nu är temperaturen perfekt, det får gärna bli ännu svalare, men det går bra att vandra nu. Idag luktade hela skogen kåda. Vissa ögonblick, när molnen täckte solen och vinden blåste, var det nästan lite kyligt och för en höstälskande Spaniensvensk, är de där sekunderna av frisk hög luft när man känner att sommaren definitivt är över, stunder av lycka.

Vi utgår från Sendero Cerro de la Medialuna och parkerar vid helikopterplattan, sedan är det bara att gå, finns hur många utmärkta leder som helst.

Förra lördagen var jag barnfri och vandrade (och klättrade!) 12 km med en kompis. Det låter kanske inte så mycket men vi var ute i fyra timmar och gick i princip hela tiden. Vi hittade en topp som vi klättrade upp på, så det gick inte alltid så snabbt.

Idag åkte Iván och jag upp, hade med oss picknick och kom upp i halva sträckan, 6 km, vilket jag var väldigt nöjd med. Jag som älskar promenader och vandringar, känner att en helt ny värld öppnas när jag sakta men säkert kan börja dela detta med mitt barn. Den första kilometern är alltid seg, för då är det uppför och en ganska bred grusväg. Då blir det paus var 20:e meter och jag svär och peppar om vartannat. Men när vi väl kommer in i skogen så går det bättre. Så fort det blir lite mer av ett äventyr är det ju mycket roligare. Idag bjuder jag på bildkavalkad från vår skog uppe på berget!

Där nere ligger Fuengriola.
Ett gammalt stenbrott där de planterat träd. Häftigt.

Jag och min kompis Ancha.
Berget vi klättrade upp på med Málaga i bakgrunden.
Ja, faktiskt, klättrade.
Från dagens vandring. Iván klättrade också.
”Det här är den bästa lunchen jag har ätit i hela mit liv”, sade Iván.
Bergets norra sida mot Alhaurin el Grande.
Det är inte skånsk bokskog men pinjeträdens klorofyllgröna kronor mot djupblå himmel är tamejfasen lika vackert.
Där nere i klykan ligger vårt hus.

Nytt nummer av SK ute!

Idag har jag varit ute på tidningsdistribution med min kollega Richard på tidningen! En mycket trevlig förmiddag med frukost på café och bil runt Torremolinos, Benalmádena, Fuengirola och sedan fick jag själv köra och lämna på turistbyrån i vackra Mijas Pueblo och på sportklubben i mitt eget område. Ombyte förnöjer.

Här kan ni läsa det rykande färska nya numret https://issuu.com/sydkusten/docs/sk_20_3

Vill slå ett extra slag för några av mina egna artiklar (bara ett axplock, det finns mycket mer!)

Puerto Banús: Halvt sekel i guldbokstäver

Spanska ultrahögern särskilt extrem

Och så min egen kolumn såklart: Vad då #yomequedoencasa?

Önskar er en fin måndagkväll!

Skolstart

Egentligen börjar skolorna i Spanien 10 september men Iváns skola har erbjudit en mjukstart för dem som vill och drog igång redan 1 september med lektioner 9.30-14. Det är inte obligatorisk närvaro men jag tror de allra flesta valt att lämna sina barn. Iván hade frågat dagligen i flera veckor när det var dags, vaknade ovanligt tidigt denna dag och var pirrig och lycklig över att det äntligen var dags. Det har publicerats flera artiklar dagligen i alla medier, gällande skolstarten; om åtgärderna, de bristfälliga resurserna för att kunna följa direktiven, folks rädsla, hot om protestaktioner och strejker, skolplikten, vad som gäller juridiskt, etc, att det inte var utan att jag kände mig lite lite nervös. Jag har hela tiden varit mest orolig över att det inte skulle bli någon skola, men ibland slår det mig ändå att risken att det ska bryta ut på skolan ju såklart finns och det är svårt att se framför sig vad det kommer innebära. De första fyra dagarna har dock allt gått bra. Obligatoriskt munskydd gäller hela dagen, vilket har gått över förväntan. Iván gillar verkligen inte munskydd men de första dagarna i skolan har i alla fall allt det positiva övervägt och det har överhuvudtaget inte varit en issue. Men det blir såklart lite värre från 10 september när han ska gå till 16, eventuellt ända till 18 om vi anmäler honom till några extra aktiviteter. Men de börjar inte förrän i oktober och vi får se hur läget är då, om det ens känns aktuellt.

Förutom munskydd ska de tvätta händerna minst fem gånger om dagen (under skoltid), har ingen aning om det följs. Barn upp till 7 år ska vara uppdelade i stabila samlevnadsgrupper, ”grupos burbuja”. Dessa ska inte blandas med andra grupper och inom gruppen ska säkerhetsavstånd inte behöva hållas. Det visade sig vara likvärdigt med de normala klasserna vilket innebär omkring 20 barn. Jag hade absolut hoppats och trott att det skulle vara hälften eller ännu mindre. Detta är nog det jag är mest besviken på och det innebär ju dels större exponering, dels större risk att sättas i karantän om någon i klassen testas positiv.

Vi har anmält oss till de obligatoriska snabbtesterna men inte kallats ännu.

Alla skolor måste ha en Covid-19-ansvarig, vem det är har vi inte informerats om.

Olika grupper ska som sagt inte blandas och det verkar som det följs för Iván beklagade sig över att han inte fick gå nära de i 3B, han går i 3A. Dessutom var det koner på skolgården för var de fick leka som tydligen hindrade dem att leka kurragömma på rasten.

I övrigt har inget uppseendeväckande hänt hittills och mest är vi lättade och glada över att kunna återgå till en vardag.

Det jag förundras över mest är föräldrawhatsappgruppen där det framgår väldigt tydligt hur olika vi ser på situationen. Där finns alltifrån en mamma som tackade nej när vi var tre familjer som förra veckan sågs på stranden för lek och middag, med motivet att de undviker folksamlingar (vilket jag verkligen förstår och respekterar! Vi träffar också ett begränsat antal människor, dock inte noll). Till en annan som i gruppen undrade om barnen inte fick kramas, med många frågetecken efter. Jag kunde inte låta bli att undra var hon befunnit sig de senaste månaderna. Det har varit en strid ström av meddelanden de senaste veckorna. Men det är det alltid, likadant varje skolstart. Det är alltid ett antal frågor som upprör och som några föräldrar vill försöka ändra på genom att gå samman i en skrivelse till skolledningen. Det fungerar aldrig och någon gång i oktober har det lagt sig och allt är mer eller mindre frid och fröjd.

Minisemester, SK Premium och veckokolumn

Vår minisemester i Nerja var fantastisk. Vi hade fått låna ett hus men åkte direkt till Burrianastranden på lördagen. Det var tyvärr röd flagg och riktigt rejäla vågor så vi fick bada i strandkanten, men det var ändå underbart att låta sig genomblåsas ordentligt och jösses vad Nerja är vackert! Jag jobbade där i 1,5 år 2012 och 2013, pendlade dit dagligen och då tänkte jag inte på det. Men nu har jag inte varit där på länge och kusten är verkligen spektakulär. Vi hann med paella, grottorna (där vi förutom munskydd även fick bära plasthandskar och ta tempen innan vi släpptes in), poolbad i världens största saltvattenspool, grillning, tur på havet med trampebåt (inga vågor och kristallklart vatten på söndagen) och slutligen en utflykt till Maro innan hemfärd i måndags. Bäst av allt förutom umgänget och miljöombyte var att jag för första gången på många månader kopplade bort jobbet helt (nästan). Tog med datorn men öppnade den inte en enda gång. Det var faktiskt ganska välbehövligt.

På grund av ovanstående blev det ingen stor fanfar här inne när vi drog igång Sydkustens nya premiumtjänst, SK Premium, med chans att prova gratis sista dagarna i augusti.

Om ni har någon koppling till Spanien rekommenderar jag varmt att ni skriver upp er här https://www.sydkusten.es/sk/club-sk/169

De som fick nyhetsbrevet i helgen, fick även läsa min första veckokolumn, som hädanefter är en del av det exklusiva material som bara premiummedlemmar får https://www.sydkusten.es/sk/384/a/29625/-i-ar-costa-del-sol-spanien-i-/

Bara en sån sak! 😉

Vi kommer också publicera exklusiva reportage samt Mats Björkmans mycket omtyckta vlogg som i övrigt endast blir publik på fredagar. Premiummedlemmar kan se hans informativa, djuplodande och varierande inlägg alla vardagar!

Igår började skolan! Men det berättar jag om en annan dag! Kan avslöja redan nu att Iván som är en segväckt typ, studsade upp ur sängen sjungandes, långt innan jag var tvungen att väcka honom. Inte ens munskyddskravet kunde solka glädjen över att äntligen, äntligen få träffa alla kompisar igen.

Veckan som gått

Denna veckan har varit vansinnigt intensiv utan att jag egentligen vet vad det är jag sysslat med. Var tvungen att titta på mina mobilbilder för att se vad jag gjort och det visar sig att jag fotat bullbak i lördags och nästa gång jag tog bilder var igår torsdag när vi mötte upp två familjer med barn i Iváns klass på stranden för kvällsbad och ”espetos” till middag. För mig som fotar i tid och otid betyder det dels att jag förmodligen suttit vid datorn hela tiden, dels att jag inte har något alls att hänga upp minnet på. När jag anstränger mig minns jag att jag var i Málaga för att träffa två olika kunder i måndags. Och att Iván var hos sin pappa måndag till onsdag. I övrigt har jag mest försökt dribbla mellan mina två jobb varav det ena många gånger handlar om att tala med folk på telefon eller svara på mail, personliga möten undantagna. Och det andra till stor del handlar om att producera texter. Så den genomgående känslan är att det ena jobbet stör det andra. Det är verkligen en konst att ha många uppdrag parallellt vilket inte alls är det samma som att ha många bollar i luften för en och samma uppdragsgivare. Från 1 september blir det tydligare fokus på skrivandet och färre turer till Málaga. Dessutom börjar skolan. När jag påminner mig själv om att jag jobbat heltid de senaste två veckorna utan någon barnomsorg alls, känner jag att jag vill vara ganska snäll i min utvärdering av mig själv.

Imorgon åker vi på en liten minisemester till Nerja där vi fått låna ett hus. Vi ska äta Ayos paella på Burrianastranden, jag ska visa Iván grottorna och så ska vi bada, grilla och umgås. Tar med oss ett gäng vänner, både stora och små så vi båda får våra behov tillfredsställda. Vi kommer hem måndag eftermiddag/kväll och skolan börjar på tisdag. Känns som ett utmärkt avslut på sommarlovet. Dessutom ska temperaturen gå ned till några grader under 30 nästa vecka och vad det verkar, strax under 20 på natten. Så nästan höst hörrni! Har inte köpt nytt pennskrin men dock nya skor, och en ny kran till ena badkaret… och lagat min fem år gamla iPad vars skärm förvandlades till mosaik för ett tag sedan, lagom till Iván får lov att ta med sig den till skolan. Ja, det var väl veckans stora inköp. Mina skor är svarta gympadojor som heter Suecos, på rea. Så nöjd. Kommer blir så fin. När det blir höst på riktigt. I januari nån gång…

Och apropå kranen. Mitt hus är 20 år gammalt och det mesta sjunger lite grand på sista versen. Det börjar bli mycket konstgjord andning nu känner jag, för att hålla liv i saker och ting ett tag till… I alla fall så bröts duschslangen i ena badrummen av inuti kranen och vi har inte kunnat duscha där på hela sommaren. Lyxigt ändå såklart att ha två badrum och bara kunna använda det andra istället. Jag har sparat problemet och lagt på den mentala högen för sådant som ska lösas ”sedan”. Nu var det så att mitt kylskåp klickat ett tag och sent i onsdag insåg jag att det inte var särskilt kallt. Att det kanske inte varit det på ett tag? Frysen verkade också lida av klimatförändringar. Så typiskt mig att komma på att kylen/frysen håller på att lägga av vid midnatt och få panik över att maten smälter. Ringde någon slags jour som dock bokade in sig till dagen efter. Det kom en rörmokare, eller vad han nu var, tittade lite på kylskåpet och höll sedan ett långt föredrag om att stackars kylskåpet förmodligen överbelastats och behövde semester. Om det var kompressorn som var trasig skulle det vara bättre att köpa ett nytt. Men troligen behövde det bara lite vila så skulle det återhämta sig. Mycket riktigt. Det verkar ha återhämtat sig. Passade på att låta honom montera ny kran också. Han kom och gick två gånger under samma dag och jag hann tänka en del på hur jag gillar mitt hem och inte lider av några komplex när jag har mina egna vänner på besök. Men varje gång jag har en hantverkare hemma mår jag dåligt över hur mycket jag skäms över att det är trångt, jag har för mycket grejer, har smutsigt, stökigt, gamla grejer som jag förmodligen inte tagit hand om på rätt sätt? Säger förlåt hela tiden. Vad är det om?

Skolstarten

Det var fredag kväll, sent, tror klockan var 21.30 när mailet från skolan äntligen kom. En smidig pdf på ynka 30 sidor med information angående den förestående skolstarten… Jag har både läst noggrant och skummat igenom den ett flertal gånger och känner mig ändå väldigt osäker på om jag har uppfattat allt viktigt. Mycket handlade om Covid-19, men långt ifrån allt. Det mesta som handlade om Covid-19 leder till fler nya frågor än vad informationen besvarar. Jag ska inte gå in på detaljerna. Tack och lov är jag ganska garvad efter fyra år i skolan. Första året var jag skitnervös för det är så mycket regler och saker att komma ihåg och förbereda. Efterhand har jag märkt att det oftast inte händer något alls om man missar en liten detalj. Det är alltifrån formulär om hur lämning och hämtning ska ske (till fots eller med bil – då kör man in på skolgården och barnen hoppar typ in och ut i farten), tusen olika delar av uniformer, kepsar, ryggsäckar, etc, som ska beställas, datum med olika start och sluttider, information om luncher (serveras) och mellanmål (medtas), dokument som ska signeras och lämnas in. Och så i år då, Covid-19. Den absolut största grejen är att snabbtester kommer göras på personalen varje vecka och alla barn minst varannan vecka. Föräldrar kan också välja att testa sig varje eller varannan vecka. Proven kostar 15 euro/st. Efter att ha konsulterat två olika sjuksköterskor valde vi att anmäla alla tre för test varannan vecka. Dock är det ändå väldigt oklart vad detta kommer att ge då det är antikroppstester och om någon är smittad men asymtomatisk ger det enligt uppgift inte utslag förrän efter en vecka tydligen. Föräldrawhatsappgruppen har gått het angående detta (och annat). En mamma som är barnläkare säger att det är fullständigt meningslöst. Några funderar på att ta barnen ur skolan om de ska tvingas stickas i fingret varannan vecka… andra tycker att vi måste stötta skolan som i denna märkliga situation försöker göra så gott de kan… Fortsättning följer antagligen. Skolan börjar normalt 10-14 dagar in i september men Iváns skola tjuvstartar redan på tisdag och barnen går halvdag till och med 9 september. Jag saknar fortfarande information om hur stora grupperna blir och de exakta rutinerna. Jag hoppas att de slipper munskydd under dagen, annars blir det förfärligt… På det stora hela litar jag på skolan och kommer försöka ”go with the flow”. Det känns lite som att blunda och hoppa. Eller inte riktigt så illa. Jag hoppas bara att skolan får hålla öppet hela terminen. Och att vi inte blir sjuka såklart. Jag är normalt sett inte hypokondrisk, eller lite är jag kanske men vi är väldigt sällan sjuka (peppar, peppar…) så det är i alla fall inte något som upptar min tankekraft särskilt mycket. Men denna situationen är inte normal.

Covid-19-blogg?

Ja, man börjar ju undra, men medan jag tror att svenskar i Sverige just nu lever ett någotsånär vanligt liv (berätta gärna!!), så kretsar våra liv i Spanien just nu, fortfarande/igen, helt kring pandemin. Det går inte att prata med folk utan att komma in på situationen och det märks att många pendlar mellan hopp och förtvivlan. Spanjorer har en otrolig förmåga att ”compartmentalize” (finns något bra ord på svenska?) Detta kan driva mig till vansinne ibland men det är också underbart och ett hälsosamt sätt att överleva och ta sig igenom kriser med den mentala hälsan i behåll. Men det betyder ju inte att de inte oroar sig. Det betyder bara att de inte ägnar oron all sin vakna tid. Har vi någonsin i modern tid varit bättre på att leva i nuet? Inte jag i alla fall.

Egentligen var det inte detta jag kom in för att säga utan för att berätta en ganska stor nyhet som liksom försvunnit i bruset och för att den kanske inte verkar så himla världsomvälvande, men som jag tror kan komma att bli lite av ett paradigmskifte. Rökning har förbjudits på allmänna platser, även uteserveringar, när avstånd på två meter inte kan hållas och det är nog ganska sällan det går just på just en uteservering. Det är ju en åtgärd för att begränsa smittspridningen men jag tror ändå att det kan vara något som är här för att stanna. När jag kom till Spanien röktes det precis överallt, i kön på posten, på restauranger såklart, hemma hos folk, på flygplatsen… när de första begränsningarna infördes trodde jag inte att folk skulle bry sig om reglerna alls, men spanjorerna är visserligen envisa som åsnor men också väldigt anpassningsbara. De tycker inte om att någon bestämmer vad de får och inte får göra, men när det väl är ett faktum är det inte mycket att bråka om och så tänker man på något annat. Så förhoppningsvis har de rökfria zonerna utökats ganska rejält tack vare Covid-19.

Semester…

Nu befinner vi oss i de två sista veckorna av augusti. De två veckorna Iván är ledig mellan ”summer camp” och vanlig skola. De två veckorna som från allra första början var en liten öppning för oss att eventuellt åka till Sverige. Som sedan skalades ned till att vi i alla fall skulle åka några dagar till I´s farfar och fru i deras sommarlägenhet i Huelva. Som ställdes in. Och som nu helt enkelt består av två veckors jobb utan barnomsorg. Sorgligt men sant. Iván hade velat fortsätta sin ”summer camp” men eftersom jag inte anmält honom till den sista veckan så fanns det ingen plats ledig längre. Han längtar som en galning efter sina kompisar, framför allt två som han inte sett sedan i mars förutom tre korta tillfällen i juni när de fick 45-minutersträffar i mindre grupper från klassen. Och jag kan inte ta semester, varken från det ena eller andra jobbet. Men lika glad är jag för det. Haha. På riktigt. Det känns faktiskt helt okej. Jag känner extremt mycket Sverigelängt. Min kropp skriker efter svensk augusti. Men jag tvivlar inte ett dugg på att mitt beslut att stanna här, är rätt. För oss. Jag tror faktiskt inte jag hade kunnat njuta om vi åkt. Och även om jag måste jobba så hinner vi faktiskt med en del sommaraktiviteter ändå. Inget storslaget men det behövs ju inte. Och jag känner mig inte slut på det där viset att jag absolut behöver ledighet för att orka. Jag känner att jag behöver mina helger, att jag vaktar dem mer än vanligt, för att liksom kompensera. Men annars känner jag mest en slags harmoni i de rutiner vi har och försiktig glädje över att hur det än blir, så verkar det som att det kommer prioriteras att barnen får gå i skolan. Och för mig är det nästan det viktigaste av allt just nu. Jag känner att jag fixar allt om jag bara får jobba ostört, utan att samtidigt vara lärare och fritidsledare (och städerska och kock och diverse annat). Idag läste jag att till och med om det skulle bli karantän igen vill myndigheterna prioritera så att barn upp till 14 år slipper distansundervisning. Och även om ingen naturligtvis kan garantera någonting så kändes det väldigt hoppfullt.

Parallellt med det så känner jag en viss ökad inre beredskap för att siffrorna fortsätter att gå kraftigt uppåt. En beredskap för vad vet jag inte riktigt. Jag tänkte först skriva rädsla men det är inte det jag känner. Men det är en slags verklighet som kommer över en då och då, en verklighet som inte känns verklig och jag undrar vartåt det barkar. Det som händer är både bra och dåligt och inte helt lätt att analysera. För å ena sidan så ökar smittspridningen väldigt mycket. Å andra sidan minskar ju dödligheten tack vare att medelåldern bland de smittade ständigt går nedåt. En väldigt hög andel, ca 60 procent, av de som testas positivt är asymtomatiska, det vill säga de är inte sjuka. Så hotet består väl mest just nu i om det kommer en ny våg bland de äldre som en effekt av alla unga smittade… Vi får se om några veckor.

Samtidigt tillåter jag mig att förlora mig i nostalgiska tankar om augusti-Sverige. Om mörkare kvällar, svalare väder, mörkgrön natur, blåbär, kantareller, kräftor, iskalla bad i Vättern, familj, familj, familj…. Ibland gör det ont att tänka på att vi missar en sommar tillsammans. Särskilt som mina syskonbarn är så små och vi bara ses två gånger per år så blir det ett väldigt stort glapp och i alla fall den minste kommer ju inte veta vem hans moster är. Men det går att ta igen. Och jag försöker verkligen att inte tänka för mycket på detta. För det är som det är. Och det kommer att passera.

Saker som händer när man jobbar hemifrån

Häromdagen satt jag i ett par gamla trosor och linne och gjorde en telefonintervju. Samtidigt som trädgårdsmästaren kom in i trädgården och började blåsa med lövblåsaren. Jag hatar verkligen lövblåsare oavsett var de befinner sig, tycker att de är ett förfärligt otyg och extremt meningslösa, samtidigt som de i sin totala meningslöshet orsakar ett förfärligt oväsen. Jag tror att vi har en sommarvikarie för det är inte den vanliga trädgårdsmästaren som kommer, den vanliga har i alla fall aldrig använt lövblåsaren i min minimala lilla trädgård. Nåväl.

Inte nog med att han blåste på gräsmattan utan trots att han måste ha sett mig sitta precis innanför terrassdörren (i linne och trosor) och förmodligen märkte när jag diskret stängde den eftersom jag som sagt var mitt i en intervju, så befann han sig plötsligt uppe på själva terrassdelen, en halvmeter från mig. Han blåste och blåste. På vad vet jag inte. Min konstiga reaktion blev att demonstrativt stirra rakt in i skärmen och låtsas som att han inte fanns. Det normala hade kanske varit att be honom sluta eftersom jag jobbade. Men, men.

Jag bor alltså i ett radhusområde där vi har en gemensam trädgårdsmästare som på förmiddagarna går in och ut som han vill i folks trädgårdar. Såklart. Det är ju det vi betalar honom för. Och jag kan faktiskt förstå att lika mycket som jag känner ett visst övertramp in i min privata sfär, så tycker han säkert att jag inkräktar på hans arbete…

Funderingar kring Covid-19

Oj, det blev visst en lång paus här! Men jag har faktiskt haft sommarens (årets?) enda besök från Sverige och har ägnat mig åt att snicksnacka och dricka vin på min terrass, bada i poolen, åka till Tarifa, grilla och äta tapas ute på byn. Det har varit så härligt! Verkligen sommarens och årets happening. Tänk vad lite som behövs i dessa tider.

Natten till torsdagen (när min kompis skulle anlända) blev Iván förkyld. Han lät lite tjock i halsen på torsdagkvällen och började snora på natten. Jag är absolut inte någon hönsmamma och hade aldrig funderat så mycket över detta om det inte vore pandemitider. Men hjälp vad tankarna malde hela natten. Efter flera månader av Covid-19 hade jag ändå ingen aning om hur jag skulle agera vid någon form av symptom. Skulle jag ringa skolan? Borde vi testa oss? Skulle jag avråda min kompis från att komma? Skulle jag avboka mitt eget möte jag hade dagen efter på förmiddagen? Han hade ingen feber och var alltså inte sjuk, men ändå. Jag mailade skolan och frågade vad protokollet var samt meddelade att Iván skulle stanna hemma. De svarade bara att han skulle krya på sig… Jag meddelade min kompis som satt på flygbussen och hon svarade att hon inte var orolig och skulle komma ändå. Jag avbokade mitt möte.

I söndags fick jag själv ont i halsen och ställde in ett kundmöte jag skulle ha på måndagen.

Jag blev inte heller sjuk, kände mig lite hängig i några timmar men det passerade väldigt fort och berodde nog mer på värmen. Dock har jag funderat ganska mycket på hur folk i min omgivning reagerat. Min kompis från Sverige tyckte ju det var helt normalt att Iván inte fick gå tillskolan, så gör man i Sverige, har gjort hela våren. Har man minsta lilla symptom på vad som helst så stannar man hemma. Men här känner jag inte att folk tänker så över huvudtaget. Jag har fått en total icke-reaktion och jag förstår verkligen ingenting. Skolan svarade inte på frågan om vad de har för protokoll. Möjligen kommer det inför skolstarten, nu är det ju bara ”summer camp”, men man tycker att de ändå borde vara förberedda. Hur ska föräldrarna agera när barnen blir förkylda? På måndagen skulle jag träffa en mäklare med en kund från England som skulle tillbaka dit dagen efter. När jag ganska ingående förklarade för henne att jag inte var sjuk och inte ställde in (bad dem träffa en kollega istället) för att jag mådde dåligt utan för att jag inte ville ta några risker och för att smitta någon med en förkylning skapar problem i dessa tider. Då plötsligt trillade polletten ned…

Känner så för att skrika ut till alla spanjorer som kritiserat svenskarna i flera månader för att ”inte bry sig om att folk dör”, men som faktiskt varit väldigt restriktiva i sitt beteende på individplan hela tiden och fortfarande beter sig likadant även om situationen är bättre i Sverige, att det för sjutton gubbar inte behöver vara svart eller vitt. Stenhård karantän eller leva på som vanligt. Man kan tänka själv. Och en tanke borde helt klart vara att inte smitta varandra med vanliga förkylningar heller. Särskilt som en inte alltid vet vad som är vad…