Fokus inåt och på vår lilla värld

Det är verkligen konstiga tider nu. Jag går omkring och liksom väntar på något. Känner mig lugn, inte rädd, men ändå i väntan på… och inte direkt på något bra. Personligen är jag mest orolig för att det trots allt inte ska bli någon vanlig skola till hösten. Ibland är jag verkligen helt övertygad om det, samtidigt hoppas en del av mig att de låter de små barnen få gå till skolan och låter de stora barnen onlinestudera, vilket skulle ge större möjligheter att dela upp de små i mindre grupper i stora lokaler för avståndshållande, etc. Men att det ska bli som vanligt har jag svårt att tro. Det går verkligen på fel håll i Spanien nu. Det är fyra regioner som står för mer än 60% av de nya smittfallen; Aragonien, Barcelona, Navarra och Baskien, så på det viset är det fortfarande långt bort ifrån oss rent geografiskt. I Andalusien är smittspridningen låg och under kontroll. Men den ökar. Och folk reser och rör ju på sig så det finns inga garantier. Dessutom införs många restriktioner här i förebyggande syfte, vilket jag tycker är bra. Munskyddspåbudet kom ju i vår region ganska tidigt, nu gäller det i alla regioner utom Madrid, men det var inte på grund av en dålig situation utan för att undvika att hämna där. Det samma gäller nya restriktioner som nu införs för barer och diskotek (begränsade öppettider, ingen servering vid bardisk bara vid bord och för max grupper om 12), förbud mot botellones (stora grupper av ungdomar som samlas för att dricka alkohol i parker och på ödetomter), etc. Det känns bättre att de är lite hårdare än situationen kräver istället för att vänta tills det går överstyr. Men som sagt, min intuition säger mig att det kommer mer… och att skolan är hotad. Vi klarar förstås det också om vi måste.

Storbritannien har infört två veckors karantän för resande från Spanien och avråder från icke nödvändiga resor till hit, liksom Norge och Belgien. Detta baseras på smittostatistiken i de fyra norra regionerna, men britterna reser ju inte dit utan till Kanarieöarna, Balearerna, Costa del Sol och Costa Blanca, där situationen är en helt annan – bättre än i Storbritannien. Inte rättvist alls. Mängder med avbokningar och inställda flyg och någon turism att tala om blir det ju inte denna sommar. Skönt kan man ju tycka men det är så oändligt många människor som lever på detta så det knyter sig faktiskt lite i magen när man kör på gatorna i slutet av juli och det finns lediga parkeringsplatser vid stranden…

Känslan påminner lite om den i mars, men då var allting så nytt och mer dramatiskt, alting hände så snabbt, från timme till timme kom nya bud. Men en långsammare version, och vi är alla mer garvade och vet vad som väntar. Fast ändå inte. Det är en märklig tid vi lever i. Jag blickar inåt, med fokus på vårt hem och vår trygga bubbla, att vi alla mår bra, är friska, har mat på bordet och en meningsfull vardag med livskvalitet. En dag i taget. Utan planer. Ibland slår det mig med full kraft, att det blir ett år på undantag, men oftast tänker jag inte så utan koncentrerar mig på det lilla.

Språkförbistringar, ändrade planer och livskvalitet

”Jag är så orolig för att citronträdet ska dö”, sa jag när Iván och jag gick förbi grannarnas trädgård där jag ansvarar för att vattna medan de befinner sig i Sverige. ”Oroa dig inte, jag ska minnas dig”, svarade Iván utan att låta särskilt berörd. Trodde han att jag var orolig för att JAG ska dö, tänkte jag och undrade i så fall över hans neutrala reaktion. Men nej, han menade att han skulle påminna mig att vattna, förstod jag efter en liten stund. Tokigt blir det ibland. Han är väldigt verbal och hans svenska har utvecklats väldigt mycket de här månaderna vi har varit hemma, mycket tack vare SVT Barn faktiskt. Han vågar prova sig fram och slänger sig med uttryck som ibland låter så lillgamla, och ofta kan jag känna igen saker jag hört strömma ut från paddan. Som när han säger ”i dessa Coronatider”.

Helgen har varit väldigt skön. Just precis nu är det färre konflikter och jag njuter varje dag. Vi har spelat spel, badat flera gånger i poolen, legat skavföttes i soffan och kollat på serier, bakat kardemummakaka och grillat. Dessutom fick jag till en nästan tre timmar lång vindate med en av mina bästa vänner i Sverige. En mycket bra balans, bortsett från att jag var ganska så trött i söndags… Psykologen frågade ju mig när jag känner mig som en bra mamma och svaret är faktiskt ”när det inte är några konflikter”. Ingen bra utgångspunkt med tanke på att det är omöjligt att uppnå. Det viktigaste är väl att konflikterna inte spårar ur. Jag anstränger mig för att vara mindre fyrkantig, att vara ”calm and firm”, att bjuda till, ge mer kvalitetstid och försöka anpassa mig bättre när vi jobbar med skoluppgifter. Kanske har det gett resultat. Eller så är det bara en lugnare tid på månaden/färre hormoner i omlopp.

Jag har tagit beslutet att vi inte ska åka till Huelva i augusti för att hälsa på Iváns farfar med fru i deras sommarlägenhet. Det var inte helt lätt eftersom de vanligtvis bor i Madrid, farfarn är 91 år och vi ses väldigt sällan. Men det är inte försvarbart. Jag skulle inte kunna leva med om vi smittade honom utan att veta om det. De föreslog att vi skulle testa oss men jag läser ju varje dag om hur opålitliga snabbtesten är. Det känns meningslöst om vi ändå inte vet säkert. Bokade ett hotell (med gratis avbokning) innan jag läste om en smitthärd i Málaga som startat just på ett hotell i Huelva och kände att nej, det blir ingen resa i år (Sverige har vi redan avfärdat). Så nu funderar jag på vad vi ska göra för att i alla fall hitta på någonting mellan sommarskola och vanlig skola. Har fått tips om en camping med äventyrsaktiviteter där man kan hyra en liten stuga mitt ute i vildmarken. Annars har vi ju det bra hemma, men något litet sommarminne som sticker ut skulle jag vilja ge honom.

Mina rutiner just nu

Har precis jobbat klart och ser suddigt efter att ha suttit framför datorn hela dagen. Tänkte bara checka in här lite snabbt och berätta lite om hur mina rutiner ser ut just nu. Det blev ju uppochnedvändavärlden och när skolan slutade 19 juni – som då hade varit online sedan 16 mars – då började Iváns sommarskola. Med fysisk närvaro, tack gode gud för det. I Spanien är ju sommarloven extremt långa och utbudet av ”campamentos de verano” är stort och varierande. Inte lika mycket så i år men tack och lov så fick vi ett par veckor innan sommarlovet veta att Iváns skola skulle erbjuda den möjligheten under totalt 9 veckor (varav han kommer gå 8). Så från 22 juni lämnar jag honom mellan 9 och 9.30 och hämtar igen kl 15. Det ger ju mig inte direkt tid för att göra ett heltidsjobb, men om jag jämför med ingen barnomsorg alls och dessutom tvingad att ägna 4-5 timmar dagligen åt skolan, så är ju detta himmelriket.

Under juli som är en övergångsperiod, jobbar jag halvtid för min förra uppdragsgivare i fastighetsbranschen och halvtid för min nygamla, Sydkusten. Svårigheten just nu är väl att faktiskt hålla det till 4 timmar per dag och arbetsgivare, det är lätt att lägga många fler timmar… det tar inte precis slut. Men i alla fall. Klockan ringer 06.45. Jag brukar ägna en 10-15 minuter åt att få upp ögonen, sedan går jag på mobilen igenom rubrikerna på tio spanska tidningar och plockar ut de artiklar som jag tycker är relevant för Sydkusten att skriva om på ett eller annat sätt. Det stämmer jag sedan av med min chef som plockar bort och lägger till. Jag brukar vara klar vid 07.45 då jag går ner och sätter mig vid datorn. I bästa fall hinner jag skriva en kort notis alternativt svara på några mail för mitt andra jobbs räkning. Sedan gör jag i ordning Iváns lunchlåda och mellanmål som han ska ha med sig (i år serveras inte lunch men de får hjälp med att värma i micro). Kl 8.30 (egentligen alldeles för sent) väcker jag Iván vilket inte är alldeles lätt och brukar ta en liten stund. Jag bär honom ned på ryggen till soffan, där han vaknar till Svampbob Fyrkant (90% av dagarna) och vi äter frukost tillsammans. Ungefär kl 9 börjar jag stressa med tandborstning etc och så rusar vi iväg för att alltid komma i sista sekunden till skolan innan grindarna stängs.

Sedan sätter min arbetsdag igång på riktigt. Från 9.45 till 14.30 skriver jag med kortare och längre pauser för telefonsamtal/möten och mail i egenskap av sälj- och marknadsansvarig. När jag hämtat Iván får han äta mellis framför TV eller padda i ca 2 timmar. Sedan försöker jag sätta stopp för mitt jobb och så går vi till poolen i 1-2 timmar. Under dagen försöker jag kolla av de största spanska tidningarna ytterligare 1-2 gånger. Ibland är det ”breaking news” och jag får skriva något av lite mer akut karaktär. Efter eller helst innan poolen ska vi också göra dagens ”skoluppgift”. Iváns spansklärare skickade en mycket stor mängd uppgifter för att stärka hans spanska över sommaren och tyckte vi kunde göra två ”fichas” om dagen. Jag svarade att vi skulle försöka göra ”något” varje dag. Vi har nu bytt ut lärarens ”fichas” till lite enklare övningsböcker som jag beställt via Amazon. Ibland går det lätt, ibland är det ett helvete. Första uppgiften tog honom 2,5 timme…

Efter poolen sätter jag igång med middagen. Alltid för sent och Iván går från att vara totalt ointresserad av att middag måste lagas (=stanna längre vid poolen) till att vara hungrig som en varg på 5 minuter och matlagningen varvas av att jag måste ge honom rostade nödmackor. Vi äter mellan 21 och 22. Min ambition att äta tidigare misslyckas konstant. Och vi brukar gå upp vid 22.30-23. Saga och sedan ska jag få en stunds ”egentid”, vilket består av 10 minuter max i en bok, lite (mycket…) scrollning på mobilen och over and out. Den där scrollningen drar oftast ut på tiden och jag somnar normalt vid 1.

Idag har han varit hos sin pappa och då jobbar jag längre. Men nu kommer han tydligen hem igen och vi får fredagsmys ihop! Hejsvejs!

Munskydd i sommarhettan

Idag var jag tvungen att åka in till Málaga för några kundmöten. Trevligt kan man ju tycka när man jobbar hemifrån att få komma ut och röra lite på sig, se folk, sätta på sig klänning, mascara och fingå lite i stora staden. Verkligheten var dock långt ifrån ifrån den känslan. Med nära 30 grader varmt och 75 procents luftfuktighet i kombination med munskydd… Det enda positiva är väl möjligen att halva ansiktet inte syns så man kommer undan med en del. Sedan det blev 100% obligatoriskt med munskydd oavsett avstånd i Andalusien för några veckor sedan har jag tyckt när jag hört folk som klagat (alltid svenskar, aldrig spanjorer), att herregud så farligt är det väl inte. Mig stör det inte. Och vi gör det för allas vårt bästa. Etc. Lätt att säga när man jobbar hemifrån och bara behöver sätta på sig det korta stunder då och då. Kan erkänna att jag idag hade ganska nära till paniken den sista stunden innan jag till slut kastade mig in i min egen bil, satte på AC:n på 17 grader och slet av munskyddet… Ikväll har Iván och jag haft playdate vid poolen med en av hans klasskompisar och mamman som är sjuksköterska. När hon jobbar har hon dubbla munskydd, visir och plastkläder utanpå de vanliga… Det gäller att ha lite perspektiv. För övrigt såg jag under fyra timmar i Málaga och 6 km promenerande genom gamla stan fram och tillbaka två gånger, inte en enda person utan munskydd. Inte en. Så jag sväljer mitt gnäll. Låter det bara pysa ut lite här. Men jag är jäkligt glad att jag imorgon får lov att jobba hemifrån.

Svenska strategin i spanska medier

Nu har det möjligen lagt sig lite, men de senaste månaderna har det publicerats en stor mängd reportage om den svenska coronastrategin i spanska medier. I början, när jag läste de lite kortare artiklarna, som väl figurerade i de flesta internationella medier, kände jag möjligen mest att jag fick bekräftat vad jag själv redan tänkte. Att det var en våghalsig och märklig väg att gå. Efter ett tag kom det alltfler längre reportage. Alltid baserade på intervjuer med en spanjor boende i Sverige som fick ge sin bild av hur det såg ut, inifrån. Alla följde samma linje. Den första intervjun jag läste var ganska chockerande. Eller, det var egentligen inget nytt under solen, men när jag läste allting samlat på ett ställe (enbart negativt) och verkligen förstod att detta är den enda bilden av Sverige i Spanien just nu, började det kännas väldigt sorgligt. Sverige offrade sina äldre för ekonomin. Förbjöd sjukhuspersonal att använda skyddsutrustning. Hotade föräldrar i riskgrupper som inte ville skicka barnen till skolan av rädsla för att smittas. Rasismen, hur allt skylldes på invandrarna. Etc. Etc. Det knöt sig i hjärtat. Vad är detta? Är det ens sant? Jag hade en dialog med några vänner i Sverige som talar spanska och som läste några av artiklarna och i stort bekräftade att de inte innehöll några direkta sakfel. Bortsett från det där om att det skulle ha varit förbjudit att använda munskydd. Det vet jag inte. Men det var alltså en spansk läkare bosatt i Sverige som sade det.

Så började några spanska bekanta publicera dessa artiklar på Facebook, och plötsligt så kände jag att nej, nu får det faktiskt räcka. Eller ja, jag kanske inte direkt gick ut och höjde rösten, men jag kommenterade i alla fall hos en ganska inflytelserik person (advokat och politiskt aktiv) om att jag visserligen inte är förespråkare för den svenska strategin men att det inte heller är så svart eller vitt som spansk media vill göra gällande. Det finns ju en mängd förklaringar till de åtgärder Sverige valt att genomföra eller ej. Du kan hålla med eller ej men ett liv i Sverige är inte mindre värt än i andra länder. Och framför allt började jag tröttna rejält på bristen på kontraster i dessa spanska reportage. Inte i ett enda fall (av de jag sett) hade journalisten försökt ta reda på bakgrunden till strategin. Exempelvis att den ska vara långsiktigt hållbar, värnar om folkhälsan i ett bredare perspektiv i samhället och att det dessutom inte finns samma juridiska ramar varken att införa väldigt restriktiva åtgärder eller polis att följa upp dem. Här tar jag en stor risk att ens ge mig in och räkna upp skälen då jag ju är långt ifrån någon expert på den svenska strategin… häng mig inte snälla. Som journalist störde jag mig enormt på vad jag tyckte var en total avsaknad av lust att skriva något annorlunda, något som stack ut, av kritiska eller nyfikna frågeställningar. Nej. Alla skrev samma sak, på samma sätt. De hade ju säkert redan bestämt sig vad de ville skriva och letade upp en person som de kunde citera som sa just det. Och i början förstår jag grejen. Perfekta Sverige var plötsligt hela världens hackkyckling. Det måste ha känts uppfriskande på något vis. Men sedan. När alla redan skrivit om detta. Så tråkigt att ingen bemödade sig om att gräva i vad som ligger bakom.