Om sänkta krav och att bryta mot lagen

Jag trodde ju att jag skulle ha tid att blogga dagligen och hade stora ambitioner att göra något fint och kreativt av den här platsen, nu känns det lite som ni får mina resttankar sådär lite i förbifarten… sorry för det. Vi får väl se om det kan bli bättre med tiden.

I alla fall. Iváns födelsedag. Skrev en hel veckokolumn i Sydkusten om spanska kalas för ett tag sedan. Det är en institution. Herregud, man kan känna sig jagad för mindre. Men jag har också tvingats bonda med de andra föräldrarna som jag aldrig annars hade gjort. För ett år sedan gick vi på kalas nästan en gång i veckan, 15-20 barn, minst lika många föräldrar, lekland, entertainment, vuxenmingel, etc, etc. Denna veckan var det världens happening att vi träffade två kompisar i parken och de fick leka och fika på en parkbänk. Kalas i corona times. Och barnen är lika lyckliga som alltid.

Vi har som sagt perimeterkarantän sedan nästan en vecka tillbaka vilket innebär att vi inte får lämna Benalmádena mer än i undantagsfall (ex skola, jobb, vård). som mina kompisar sa på vår digitala fedags-AW så är jag typ den lagligaste av oss alla, men just nu bryter jag mot reglerna fler gånger om dagen. Vi bor på en kommungräns och det räcker att jag går ut med hunden (och tar höger istället för vänster) så riskerar jag att få böter. Vill verkligen inte beklaga mig över ologiska normer för jag har så stor förståelse för att myndigheterna kämpar med att få ned framför allt beläggningen på sjukhusen utan att sätta oss i hemkarantän och inte kan införa en miljon undantag för varje restriktion, men kan ändå bli lite trött av att jag inte får gå ut ensam med min hund åt ena hållet (det jag brukar gå på kortrundorna). Munskyddet har jag på hur ensam jag än är. Om utifall polisen kommer så tänker jag det är bättre med ett rätt än två fel. Eller tre… för vi har även utegångsförbud från klockan 22 och det har hänt att jag glömt gå ut med hunden innan 22 och smyger ut och försöker göra mig osynlig i vår lilla park mitt över gatan. Där hundar givetvis även är förbjudna.

En vecka med Zingo

Nu har Zingo varit hos oss i en vecka och vi börjar sakta men säkert vänja oss vid varandra allihop. Kring vem som står över vem i rang, råder dock fortfarande viss förvirring. Jag står absolut högst i rang, det är ganska klart. Men därefter beror nog svaret på vem man frågar.

Zingo har slutat morra på katten men vill inte gärna gå förbi på nära håll. Katten beter sig nästan likadant men är liiite mer cool. Han ropar dock på mig ibland för att jag ska komma och stå bredvid när han går förbi hunden. De ligger på 1-2 meters avstånd och vilar så de är absolut inte rädda att den andra ska attackera. De har även mötts i terrassdörren en gång och passerade utan problem, fast ibland blir det fortfarande lite tumult när en av dem blir skrämd av den andres plötsliga närvaro på fel plats. Jag tror Zingo har fattat att katten står högre i rang än honom, men katten utnyttjar inte detta utan är lite osäker på om det faktiskt är han som bestämmer var skåpet ska stå.

Sedan har vi Iván som Zingo började morra och även skälla på (efter han slutat göra det med katten), utan att han gjort något mer än att vara lite allmänt stirrig och högljudd. Jag flyttade Zingos säng, som hade hamnat ganska mitt i vardagsrummet, till ett hörn och sedan dess har han inte morrat mer. Troligen behöver han bara kunna gå undan och känna lite lugn och ro. När vi var ute på promenad satte sig Iván plötsligt ned på marken för att vila och då gick Zingo tillbaka och satte sig bredvid för att vänta på honom. Zingo tycker nog att han står högre i rang än Iván, medan Iván har klart för sig att det är han som bestämmer över hunden.

Fredagens hundträning blev tyvärr inställd så jag väntar fortfarande med spänning på hur det ska gå. Jag tror det kommer hjälpa oss att reda ut rollerna.

Zingo har lärt sig sitt namn, kom, gå och lägg dig och nästan sitt. Även om han inte alltid känner för att bry sig om att han faktiskt förstår vad jag menar. Han har lärt sig kissa och bajsa på promenaderna, men gör det bara på ställen han varit på tidigare, aldrig på nya promenadstråk. Han äter upp kattens mat så fort ingen tittar. När vi möter andra hundar blir han rädd för de som är större än honom, fast han vill ändå hälsa. Han är väldigt ambivalent. Nyfiken men skiträdd. Vilket ju är det modigaste av allt faktiskt. Han låter liksom inte rädslan styra honom utan tvingar sig fram fast svansen är långt in mellan benen.

Vi har gått minst 7 km varje dag hela veckan, vilket gör mig väldigt gott. Iván har valt att stanna hemma några gånger och har därmed tränat lite på sin självständighet, även om det kanske inte var på det sättet jag hade trott.

Det känns fortfarande konstigt och jag har insett att skaffa hund inte är som att skaffa andra saker. Hundar har en egen personlighet. Man går ju inte ut och skaffar sig en människa utan inväntar att man klickar med någon. Riktigt så fungerar det kanske inte med hundar för de är mycket mer anpassningsbara än människor och det är nog lättare att växa samman med en hund, men det är inte självklart att man klickar första dagen. Jag har förmodligen lärt mig mer än Zingo den här senaste veckan.

Jag tänkte på igår när alla tre hade somnat framför Ronja Rövardotter, att vi plötsligt är mer av en familj och inte så mycket ”ensamstående med barn”. Det låter kanske konstigt men det är påtagligt att det finns en levande varelse till i vår flock. 

Zingo

Zingo och Iván på skogspromenad i söndags.

Jag har länge tänkt att det vore mysigt med hund, samtidigt har jag de senaste åren varit hemifrån i upp till tio timmar varje dag. Så det har ju inte varit aktuellt. Sedan karantänen i våras och omställningen med nytt jobb, har jag funderat allt mer. Iván och jag började prata om det och till slut kom jag så långt att jag började följa flera härbärgen för övergivna hundar för att se om ”vår” hund skulle dyka upp. Så en dag för snart två veckor sedan såg jag Elwood, en rödbrun podenco, född 2018, van vid katter, snäll och passande för att bo i ett mindre hem. Jag visade honom för Iván, skickade iväg ett mail och sa att vi var intresserade och gärna ville träffa honom och känna efter om vi kunde passa.

I lördags begav vi oss så till Adana i Estepona, väldigt peppade och lite nervösa. Jag trodde väl aldrig att han skulle följa med oss hem samma dag. Vi fick gå på promenad, det kändes bra och sen plötsligt var det liksom bara bestämt och papperna skrevs under och så satt han där i vår bil och vi fick åka direkt till djuraffären och köpa mat, säng och leksaker.

Han är väldigt lugn och snäll. Han är inte rädd för mig eller Iván, tvärtom, men i övrigt är han oerhört blyg och försynt. Går knappt ur sin säng mer än för våra promenader. Han har börjat gå ut i köket på eget initiativ för att äta eller dricka vatten, men rör sig inte mycket i huset. Han ligger bredvid mig hela dagarna när jag jobbar. Å ena sidan har det gått över förväntan, det har inte varit några problem alls med honom. Lite gruff med katten som jag tycker synd om, men på det stora hela går de mindre omvägar utan att göra mycket väsen av sig. De håller social distans kan man säga, 1,5-2 meter, men värre än så är det inte. Å andra sidan är jag lite överväldigad över hur själva förändringen påverkat mig och skrämmer mig lite, dvs inte hunden i sig, bara det faktum att allt känns annorlunda. Vi är fyra. Dynamiken och rutinerna är annorlunda. Egentligen bara på ett positivt sätt. Vi har gått massor bara sedan i lördags och det är ju fantastiskt.

Jag tror att jag kanske inte direkt är en hundmänniska, i den bemärkelsen att jag inte har det i blodet. Jag är mer en kattmänniska. Den finns där i sitt parallella universum, existerar och håller en sällskap med tar liksom ingen plats, begär inget av mig, bara mat och att jag finns. Med hunden är det ju annorlunda. På gott och ont. Den gör vad jag säger (well ibland i alla fall), svarar och visar tillgivenhet. Det är ju fantastiskt men också mer kravfyllt. Jag känner att jag måste leverera och är rädd att göra fel och inte vara tillräcklig. Jag har bokat in oss på en timmes privatlektion med en hundtränare på fredag och nästa helg ska jag ta med Iván också. Det kommer att bli super, så vi får lära oss hur vi ska träna honom på rätt sätt och bygga vår relation.

Missförstå mig inte, jag är så glad att han är här, Elwood, som blev omdöpt till Zingo på vägen hem (efter trollkarlens hund i Alfons). Han är så fin. Men jag känner mig lite skraj helt enkelt, lite overwhelmed. Samtidigt kände jag starkt att vi var redo för en medlem till i familjen, att det fanns plats för det och jag sökte nog utmaningen därför att vi hade behov just av att dynamiken förändrades. Ibland måste man våga röra om lite i grytan, eller? Och samtidigt gav vi en övergiven hund ett hem. Jag kan faktiskt inte fatta att han är vår.