Verklighetscheck

Vi åkte om Aldi och veckohandlade efter skolan. Stressad dels av att Iván behövde bajsa (varje dag samma tid, varför lär jag mig aldrig??) och de flesta mataffärer har stängt sina kundtoaletter pga Covid-19, dels för att det är obefintlig yta för varorna i spanska butiker så man känner att man måste kasta ned grejerna i påsar för att komma därifrån asap, registrerade jag att kunden efter inte hade tillräckligt med pengar. Hon hade en 5€-sedel och fick lägga bort två grejer. Inget konstigt med det kanske, men sen sade hon till kassören att de skulle betala hyran på måndag och de hade inte mer. Det tog någon minut innan jag reagerade men jag gjorde det i alla fall och sade ”jag betalar det”. Hon blev så enormt tacksam. Hon hade en pojke i Iváns ålder såg jag sedan ute på parkeringen och hade valt bort äggplantor och mozarella, inte killens fredagsglass. Den kunde hon inte lägga bort.

Hon tackade mig säkert tio gånger i affären och på parkeringen och fortsatte sedan vinka. Först kändes det så bra, att jag hade reagerat, för det är så typiskt mig att befinna mig i min egen bubbla och missa vad som pågår runt omkring. Men sedan kände jag mig bara ledsen. Det känns så futtigt. Jag betalade 1,51€ åt henne. I bilen väntade hennes man och barn. De hade 5€ att handla inför helgen för. Och Gud vet när det kommer in pengar nästa gång. Själv hade jag veckohandlat till mig och Iván för nästan 100€. Jag önskar jag hade gjort mer. Samtidigt vet jag inte hur jag skulle ha gjort det, vet inte riktigt var gränsen går mellan att hjälpa och att trampa på någons integritet. Men ändå, jag önskar jag hade gått fram till dem i bilen efteråt och frågat om jag kunde köpa något mer eller bara ge dem 20€ så att de kan äta. Pandemins Spanien är inte bara karantän och munskyddspåbud och politiker som tjafsar så att man snart kräks på dem. Det är miljoner människor som måste välja mellan fredagsglass till sonen och en påse äggplantor.

En perfekt helg

Ja, det var faktiskt en så gott som perfekt helg. I fredags hittade jag kräftor på Mercadona, som såg ut precis som svenska kräftor! Jag blev så glad! Jag köpte bläckfisk till Iván. Tyvärr smakade kräftorna ingenting, men i alla fall, innan jag satt tänderna i dem, livade de upp fredagskänslan! Dessutom hade vi varit i svenskaffären på torsdagen och laddat upp med massor av lösgodis! Och som pricken över i:et, hittade vi samma dag filmen Ronja Rövardotter som jag hade beställt, i postboxen! Så vi käkade godis tills det sprutade ur öronen (mest mina), tittade på film och spelade sedan både Super Mario och Memory.

Lördag och söndag var Iván hos sin pappa och jag fick egentid. Ack så värdefullt. Älskar när jag får fredagsmys och lördagsfrukost i sängen med honom men sedan städa och tvätta i lugn och ro och världens längsta promenad med påföljande kvällsdopp i havet!! Kände mig vansinnigt harmonisk. Eller ja, i huvudet i alla fall, samtidigt fick jag känningar av vad jag insåg var panikångest. Den bröt inte ut men fick mig att inse hur jäkla stressad jag varit över vissa saker och ting de senaste månaderna. Och det är inte mängden arbete det handlat om utan andra bekymmer i kombination med att jag som sagt, inte är den som skakar av mig olustigheter i första taget.

Söndagen ägnade jag åt att sova länge, ett litet läsuppdrag samt att äntligen ta tag i min tavelvägg i vardagsrummet. Den har varit ok men något har stört mig och nu är jag på god väg att fixa till det som skavde. Så nöjd. Jag gjorde också gryta, med gräddsås, potatis och kokt broccoli. Sedan sprack jag nästan av präktighet. Iván kom hem precis när jag sett sista sekunden i andra avsnittet av Young Wallander (blev så glad att hitta en svensk serie på Netflix!! Och så paff och lite besviken av att den är på engelska?!).

Eftersom jag bestämt mig för att göra gryta och ville göra ett riktigt långkok, hann jag mellan allt mitt pysslande, aldrig ut på någon promenad. Så vad gör man? Jo har man suttit 8 veckor i karantän så vet man hur man springer 5 km i sitt eget hem. Så det gjorde jag. Och det gjorde jag faktiskt igår också. Så tokigt, men så härligt att man lärt sig nya saker.

Den väldigt perfekta och harmoniska helgen som innehöll allt jag gillar i lagom mängd, slutade givetvis med att jag låg vaken och inte kunde somna, vilket händer extremt sällan. Men jag tror mest det är efterdyningar. Livet är bra nu.

Fredagskräftor.
Frukost i sängen, Iváns bästa.
Lördagsprommis.
Kvällsdopp!
Lördagsmiddag när jag själv får välja; tomatsoppa med chiliflakes, vitkålssallad med mer chiliflakes (och massa olivolja, vinäger och salt), queso curado, knäckebröd och Bregott (har precis upptäckt hur jädrans gott det är haha).
Utsikt från söndagens ”karantänträning”. Inte så pjåkigt.

Skoltest check

Snabbtesterna på barnen i skolan sköts upp en vecka och Iváns klass har gjort sina idag. Mycket förvånande, men inte ett enda gav utslag för aktivt virus, på hela skolan! Några hade antikroppar. Jag tror inte jag berättade det, men efter mitt mail till skolan där jag undrade hur resultaten skulle användas, etc, blev jag uppringd av skolans rektor som förklarade att testet de köpt in är ett 2-in-1 för både antikroppar och aktivt virus. Jag har inte hört talas om detta tidigare så jag blev glatt överraskad. Jag trodde alla snabbtester var antikroppstester och va ganska skeptisk till att de skulle användas för att att försöka lokalisera asymtomatiska fall… Rektorn förklarade också att skolan inte skulle komma att agera med testresultaten som grund, dvs sätta några barn i karantän. Resultaten meddelas endast föräldrarna som sedan hänvisas till vårdcentralen för att göra ett PCR-test, i de fall barnen testas positiva. Nu var det ju inte någon som testades positivt men risken är ju ganska stor att det händer vid något tillfälle och det som i teorin låter som ett ganska smidigt system, är i verkligheten inte riktigt genomförbart. Just nu är det både långa väntetider att få komma till vårdcentral och långa väntetider för att få svar på PCR-test. Ska man göra det privat kostar det 200 euro. Well well, den tiden den sorgen, just idag är jag glad över att skolan är Covid-fri! Och lycklig så länge det varar. Flera skolor har redan stängt i Málagaprovinsen, häromdagen var det tre, och många enskilda klasser har satts i karantän på grund av en smittad elev. Det jag känner väldigt starkt är i alla fall att skolan inte är en plats med stor smittspridning vilket är skönt.

Söner blir aldrig mätta

Idag börjar skolan på riktigt! Insåg först igår faktiskt att jag har stått för samtliga av Iváns mål dagligen i exakt sex månader (förutom när han varit hos sin pappa såklart). Från och med idag äter han lunch i skolan och det känns så skönt! Dels att slippa handla, planera och laga ett extra mål mat varje dag, dels så äter han automatiskt mer varierat då min repertoar är ganska begränsad och han dessutom äter betydligt flera saker i skolan än hemma. Detta firade vi med lunch på BK efter skolan igår! Vi har passerat en milstolpe nu tror jag. På BK åt Iván en kids menu med nuggets + extra hamburgare. Det var första gången som han åt upp allt. Hemma på kvällen åt han en tallrik med ris, köttbullar, stekt ägg och en morot. Han blev inte mätt utan åt sedan en yoghurt. Därefter en smörgås och en banan. Och sedan en banan till. Sedan sa jag att han inte fick mer fast han fortfarande var hungrig. Vad ska man göra? Vissa kvällar tar det liksom aldrig slut, eller ja, maten gör det, men inte hans aptit. Det är som att ha en tonåring i huset. Plötsligt räcker det inte att tillaga två kycklingfiléer för då får jag ingen… Ska inte klaga på att han har aptit men undrar ändå om det är normalt för en unge som inte ens är sju år fyllda.

Det verkar som även Iván längtar efter hösten. Vi har ju 25-27 grader på dagarna – underbart friskt på nätter och morgnar! – men han är inte alls intresserad av att gå till poolen längre. Igår när jag undrade vad han ville göra om han fick bestämma fritt, önskade han att vi skulle bada tillsammans. I badkaret alltså. Vilket vi gjorde. Jag är inte förtjust i att bada. Blir oerhört rastlös och väldigt uttråkad av att leka med playmobil i vattnet. Men samtidigt väldigt gulligt att det var det bästa han kunde komma på, att få bada med sin mamma. Varar nog inte så länge till och får passa på att njuta.

Nästa vecka är det dags för det första snabbtesterna och frågorna hopar sig. Läste imorse en artikel som handlade om snabbtesterna som gjorts på lärarna i Madrid inför skolstarten. Totalt 95.000 tester har gjorts, varav 3.000 gav positivt utslag. Av de första 1.500 av dessa som nu gjort PCR-test fick endast 18 personer positivt resultat… så mycket för den effektiviteten. Min nästa fråga som uppstår – och som jag precis ställt till skolan – är om ett barn ger positivt utslag, då är nästa steg att PCR-test ska tas. Blir det negativt går det att avfärda att viruset är aktivt. Men om snabbtestet gav positivt utslag för att barnet haft viruset för ett tag sedan och därför uppvisar antikroppar, då kommer det ju få positivt resultat tills dessa är borta och således tvingas göra PCR-tester varannan vecka. Det är ju helt absurt. Som med mycket annat, fortsättning följer…

Skolstart

Egentligen börjar skolorna i Spanien 10 september men Iváns skola har erbjudit en mjukstart för dem som vill och drog igång redan 1 september med lektioner 9.30-14. Det är inte obligatorisk närvaro men jag tror de allra flesta valt att lämna sina barn. Iván hade frågat dagligen i flera veckor när det var dags, vaknade ovanligt tidigt denna dag och var pirrig och lycklig över att det äntligen var dags. Det har publicerats flera artiklar dagligen i alla medier, gällande skolstarten; om åtgärderna, de bristfälliga resurserna för att kunna följa direktiven, folks rädsla, hot om protestaktioner och strejker, skolplikten, vad som gäller juridiskt, etc, att det inte var utan att jag kände mig lite lite nervös. Jag har hela tiden varit mest orolig över att det inte skulle bli någon skola, men ibland slår det mig ändå att risken att det ska bryta ut på skolan ju såklart finns och det är svårt att se framför sig vad det kommer innebära. De första fyra dagarna har dock allt gått bra. Obligatoriskt munskydd gäller hela dagen, vilket har gått över förväntan. Iván gillar verkligen inte munskydd men de första dagarna i skolan har i alla fall allt det positiva övervägt och det har överhuvudtaget inte varit en issue. Men det blir såklart lite värre från 10 september när han ska gå till 16, eventuellt ända till 18 om vi anmäler honom till några extra aktiviteter. Men de börjar inte förrän i oktober och vi får se hur läget är då, om det ens känns aktuellt.

Förutom munskydd ska de tvätta händerna minst fem gånger om dagen (under skoltid), har ingen aning om det följs. Barn upp till 7 år ska vara uppdelade i stabila samlevnadsgrupper, ”grupos burbuja”. Dessa ska inte blandas med andra grupper och inom gruppen ska säkerhetsavstånd inte behöva hållas. Det visade sig vara likvärdigt med de normala klasserna vilket innebär omkring 20 barn. Jag hade absolut hoppats och trott att det skulle vara hälften eller ännu mindre. Detta är nog det jag är mest besviken på och det innebär ju dels större exponering, dels större risk att sättas i karantän om någon i klassen testas positiv.

Vi har anmält oss till de obligatoriska snabbtesterna men inte kallats ännu.

Alla skolor måste ha en Covid-19-ansvarig, vem det är har vi inte informerats om.

Olika grupper ska som sagt inte blandas och det verkar som det följs för Iván beklagade sig över att han inte fick gå nära de i 3B, han går i 3A. Dessutom var det koner på skolgården för var de fick leka som tydligen hindrade dem att leka kurragömma på rasten.

I övrigt har inget uppseendeväckande hänt hittills och mest är vi lättade och glada över att kunna återgå till en vardag.

Det jag förundras över mest är föräldrawhatsappgruppen där det framgår väldigt tydligt hur olika vi ser på situationen. Där finns alltifrån en mamma som tackade nej när vi var tre familjer som förra veckan sågs på stranden för lek och middag, med motivet att de undviker folksamlingar (vilket jag verkligen förstår och respekterar! Vi träffar också ett begränsat antal människor, dock inte noll). Till en annan som i gruppen undrade om barnen inte fick kramas, med många frågetecken efter. Jag kunde inte låta bli att undra var hon befunnit sig de senaste månaderna. Det har varit en strid ström av meddelanden de senaste veckorna. Men det är det alltid, likadant varje skolstart. Det är alltid ett antal frågor som upprör och som några föräldrar vill försöka ändra på genom att gå samman i en skrivelse till skolledningen. Det fungerar aldrig och någon gång i oktober har det lagt sig och allt är mer eller mindre frid och fröjd.

Skolstarten

Det var fredag kväll, sent, tror klockan var 21.30 när mailet från skolan äntligen kom. En smidig pdf på ynka 30 sidor med information angående den förestående skolstarten… Jag har både läst noggrant och skummat igenom den ett flertal gånger och känner mig ändå väldigt osäker på om jag har uppfattat allt viktigt. Mycket handlade om Covid-19, men långt ifrån allt. Det mesta som handlade om Covid-19 leder till fler nya frågor än vad informationen besvarar. Jag ska inte gå in på detaljerna. Tack och lov är jag ganska garvad efter fyra år i skolan. Första året var jag skitnervös för det är så mycket regler och saker att komma ihåg och förbereda. Efterhand har jag märkt att det oftast inte händer något alls om man missar en liten detalj. Det är alltifrån formulär om hur lämning och hämtning ska ske (till fots eller med bil – då kör man in på skolgården och barnen hoppar typ in och ut i farten), tusen olika delar av uniformer, kepsar, ryggsäckar, etc, som ska beställas, datum med olika start och sluttider, information om luncher (serveras) och mellanmål (medtas), dokument som ska signeras och lämnas in. Och så i år då, Covid-19. Den absolut största grejen är att snabbtester kommer göras på personalen varje vecka och alla barn minst varannan vecka. Föräldrar kan också välja att testa sig varje eller varannan vecka. Proven kostar 15 euro/st. Efter att ha konsulterat två olika sjuksköterskor valde vi att anmäla alla tre för test varannan vecka. Dock är det ändå väldigt oklart vad detta kommer att ge då det är antikroppstester och om någon är smittad men asymtomatisk ger det enligt uppgift inte utslag förrän efter en vecka tydligen. Föräldrawhatsappgruppen har gått het angående detta (och annat). En mamma som är barnläkare säger att det är fullständigt meningslöst. Några funderar på att ta barnen ur skolan om de ska tvingas stickas i fingret varannan vecka… andra tycker att vi måste stötta skolan som i denna märkliga situation försöker göra så gott de kan… Fortsättning följer antagligen. Skolan börjar normalt 10-14 dagar in i september men Iváns skola tjuvstartar redan på tisdag och barnen går halvdag till och med 9 september. Jag saknar fortfarande information om hur stora grupperna blir och de exakta rutinerna. Jag hoppas att de slipper munskydd under dagen, annars blir det förfärligt… På det stora hela litar jag på skolan och kommer försöka ”go with the flow”. Det känns lite som att blunda och hoppa. Eller inte riktigt så illa. Jag hoppas bara att skolan får hålla öppet hela terminen. Och att vi inte blir sjuka såklart. Jag är normalt sett inte hypokondrisk, eller lite är jag kanske men vi är väldigt sällan sjuka (peppar, peppar…) så det är i alla fall inte något som upptar min tankekraft särskilt mycket. Men denna situationen är inte normal.

Karantänens guldkant

Innan det blir dags för en ny karantän (nä vi får väl hoppas att vi slipper..) tänkte jag minnas de fina grejerna men vårens lockdown. Vad som kom ut av det, vad vi lärde oss och hur saker förändrats till det bättre. Stort och smått. Till att börja med har det som jag nämnt tidigare, hänt en del på det personliga planet. Jag har börjar träna, även om jag just nu har svårt att hinna med men små stunder här och var får jag ändå till. Det är första gången sedan jag blev gravid som jag tränat regelbundet och känt mig lite mer fit och stark i kroppen. Jag har blivit bättre på rutiner och märker hur mycket jag gillar det. Jag planerar vår mat bättre och har veckohandlat sedan mitten av mars. Innan handlade jag var och varannan dag. Nu gör jag listor och handlar en gång i veckan. Känns toppen. Jag har fått otroligt mycket bättre koll på min ekonomi, hur märkligt det än kan låta, mycket tack vare att jag nästan inte har några småutgifter längre. Under karantänen var det en grym känsla att de enda pengarna som försvann var de för maten när jag veckohandlade en gång i veckan (bortsett från de fast utgifterna förstås). Ingen bensin, inga luncher ute eller onödiga mellanmål i farten. Eller kaffe på Starbucks. Jag har lärt känna mig själv och mitt barn och hur vi interagerar mycket bättre, en del har som sagt varit jobbigt men vi har också kommit närmare varandra på ett nytt sätt. Jag lider mycket av konflikterna som uppstått på grund av skoluppgifterna men vi har också bakat massor, spelat spel, pysslat, gjort experiment, gått äventyrspromenader i vårt eget område, sett film, haft myskvällar oavsett dag i veckan med extra allt, grillat och klätt ut oss till påskkärringar. Den starka känslan av att naturen återhämtade sig, det var unikt. Allt stod stilla. Inga bilar, inga avgaser, inga fabriker eller industrier. Inga oljud, inga utsläpp. En del upplevde nog detta som spöklikt men jag tyckte det var en sådan lättnad. Min granne och jag handlade åt varandra under flera veckor. Det var fint. Varje fredag hade jag digital-AW med tre kompisar och vilken livboj det var, den avstämningspunkten varje vecka var ovärderlig. Jag har rensat hemma, inte under karantänen men efter. Över huvudtaget känns det som att jag lever lite mer medvetet så som jag vill. Jag låter inte saker och ting bara flyta på, att liksom livet pågår och jag bara hänger med. Det kan låta konstigt att jag känner mig mer i kontroll över mitt liv samtidigt som möjligheterna att göra saker är mycket mer begränsade, men det är alltså min känsla. Och ur det kan jag ju utläsa att jag behöver rätt lite för att vara nöjd vilket också känns väldigt positivt. Karantänen har hjälpt mig att se att jag vill skala ned, inte jaga efter mer. Jag ska knappast skryta med att jag lever på lite för jag har rätt dyra omkostnader redan i grunden, men att då kunna ta bort ytterligare överflöd ger en större känsla av balans. Fint var det också när Iván vid några tillfällen pratade med en av sina bästa kompisar på whatsapp, eller pratade gjorde de inte, de lekte. Helt underbart var det. Två små 6-åringar i var sitt hem, lekte i flera timmar i sträck via mobilen. Så gulligt och härligt. Överlag känner jag en så stor ömhet för mänskligheten ibland bara av att gå ut och se alla i ansiktsmask. Det får mig att känna gemenskap. Och kärlek. Den där känslan pendlar mellan glädje och sorg ganska snabbt. Men känslan av att vi alla sitter i samma båt har aldrig varit större och blickarna talar mer än någonsin. Det är som om folk anstränger sig att säga med ögonen vad de inte kan säga med munnen i ett leende. Överlag upplever jag att folk har blivit vänligare, tar sig tid att fråga hur det är, på ett annat sätt än tidigare. Servicen är bättre, eller det är som om folk i affärer och på restauranger utstrålar tacksamhet och glädje när man kommer. Ingen tar liksom något för givet, allt är så skört och uppskattningen är större än någonsin. Undrar ibland om man förändras för evigt av det här, eller om det försvinner med ett knäpp så fort det finns ett vaccin.

Språkförbistringar, ändrade planer och livskvalitet

”Jag är så orolig för att citronträdet ska dö”, sa jag när Iván och jag gick förbi grannarnas trädgård där jag ansvarar för att vattna medan de befinner sig i Sverige. ”Oroa dig inte, jag ska minnas dig”, svarade Iván utan att låta särskilt berörd. Trodde han att jag var orolig för att JAG ska dö, tänkte jag och undrade i så fall över hans neutrala reaktion. Men nej, han menade att han skulle påminna mig att vattna, förstod jag efter en liten stund. Tokigt blir det ibland. Han är väldigt verbal och hans svenska har utvecklats väldigt mycket de här månaderna vi har varit hemma, mycket tack vare SVT Barn faktiskt. Han vågar prova sig fram och slänger sig med uttryck som ibland låter så lillgamla, och ofta kan jag känna igen saker jag hört strömma ut från paddan. Som när han säger ”i dessa Coronatider”.

Helgen har varit väldigt skön. Just precis nu är det färre konflikter och jag njuter varje dag. Vi har spelat spel, badat flera gånger i poolen, legat skavföttes i soffan och kollat på serier, bakat kardemummakaka och grillat. Dessutom fick jag till en nästan tre timmar lång vindate med en av mina bästa vänner i Sverige. En mycket bra balans, bortsett från att jag var ganska så trött i söndags… Psykologen frågade ju mig när jag känner mig som en bra mamma och svaret är faktiskt ”när det inte är några konflikter”. Ingen bra utgångspunkt med tanke på att det är omöjligt att uppnå. Det viktigaste är väl att konflikterna inte spårar ur. Jag anstränger mig för att vara mindre fyrkantig, att vara ”calm and firm”, att bjuda till, ge mer kvalitetstid och försöka anpassa mig bättre när vi jobbar med skoluppgifter. Kanske har det gett resultat. Eller så är det bara en lugnare tid på månaden/färre hormoner i omlopp.

Jag har tagit beslutet att vi inte ska åka till Huelva i augusti för att hälsa på Iváns farfar med fru i deras sommarlägenhet. Det var inte helt lätt eftersom de vanligtvis bor i Madrid, farfarn är 91 år och vi ses väldigt sällan. Men det är inte försvarbart. Jag skulle inte kunna leva med om vi smittade honom utan att veta om det. De föreslog att vi skulle testa oss men jag läser ju varje dag om hur opålitliga snabbtesten är. Det känns meningslöst om vi ändå inte vet säkert. Bokade ett hotell (med gratis avbokning) innan jag läste om en smitthärd i Málaga som startat just på ett hotell i Huelva och kände att nej, det blir ingen resa i år (Sverige har vi redan avfärdat). Så nu funderar jag på vad vi ska göra för att i alla fall hitta på någonting mellan sommarskola och vanlig skola. Har fått tips om en camping med äventyrsaktiviteter där man kan hyra en liten stuga mitt ute i vildmarken. Annars har vi ju det bra hemma, men något litet sommarminne som sticker ut skulle jag vilja ge honom.

Mina rutiner just nu

Har precis jobbat klart och ser suddigt efter att ha suttit framför datorn hela dagen. Tänkte bara checka in här lite snabbt och berätta lite om hur mina rutiner ser ut just nu. Det blev ju uppochnedvändavärlden och när skolan slutade 19 juni – som då hade varit online sedan 16 mars – då började Iváns sommarskola. Med fysisk närvaro, tack gode gud för det. I Spanien är ju sommarloven extremt långa och utbudet av ”campamentos de verano” är stort och varierande. Inte lika mycket så i år men tack och lov så fick vi ett par veckor innan sommarlovet veta att Iváns skola skulle erbjuda den möjligheten under totalt 9 veckor (varav han kommer gå 8). Så från 22 juni lämnar jag honom mellan 9 och 9.30 och hämtar igen kl 15. Det ger ju mig inte direkt tid för att göra ett heltidsjobb, men om jag jämför med ingen barnomsorg alls och dessutom tvingad att ägna 4-5 timmar dagligen åt skolan, så är ju detta himmelriket.

Under juli som är en övergångsperiod, jobbar jag halvtid för min förra uppdragsgivare i fastighetsbranschen och halvtid för min nygamla, Sydkusten. Svårigheten just nu är väl att faktiskt hålla det till 4 timmar per dag och arbetsgivare, det är lätt att lägga många fler timmar… det tar inte precis slut. Men i alla fall. Klockan ringer 06.45. Jag brukar ägna en 10-15 minuter åt att få upp ögonen, sedan går jag på mobilen igenom rubrikerna på tio spanska tidningar och plockar ut de artiklar som jag tycker är relevant för Sydkusten att skriva om på ett eller annat sätt. Det stämmer jag sedan av med min chef som plockar bort och lägger till. Jag brukar vara klar vid 07.45 då jag går ner och sätter mig vid datorn. I bästa fall hinner jag skriva en kort notis alternativt svara på några mail för mitt andra jobbs räkning. Sedan gör jag i ordning Iváns lunchlåda och mellanmål som han ska ha med sig (i år serveras inte lunch men de får hjälp med att värma i micro). Kl 8.30 (egentligen alldeles för sent) väcker jag Iván vilket inte är alldeles lätt och brukar ta en liten stund. Jag bär honom ned på ryggen till soffan, där han vaknar till Svampbob Fyrkant (90% av dagarna) och vi äter frukost tillsammans. Ungefär kl 9 börjar jag stressa med tandborstning etc och så rusar vi iväg för att alltid komma i sista sekunden till skolan innan grindarna stängs.

Sedan sätter min arbetsdag igång på riktigt. Från 9.45 till 14.30 skriver jag med kortare och längre pauser för telefonsamtal/möten och mail i egenskap av sälj- och marknadsansvarig. När jag hämtat Iván får han äta mellis framför TV eller padda i ca 2 timmar. Sedan försöker jag sätta stopp för mitt jobb och så går vi till poolen i 1-2 timmar. Under dagen försöker jag kolla av de största spanska tidningarna ytterligare 1-2 gånger. Ibland är det ”breaking news” och jag får skriva något av lite mer akut karaktär. Efter eller helst innan poolen ska vi också göra dagens ”skoluppgift”. Iváns spansklärare skickade en mycket stor mängd uppgifter för att stärka hans spanska över sommaren och tyckte vi kunde göra två ”fichas” om dagen. Jag svarade att vi skulle försöka göra ”något” varje dag. Vi har nu bytt ut lärarens ”fichas” till lite enklare övningsböcker som jag beställt via Amazon. Ibland går det lätt, ibland är det ett helvete. Första uppgiften tog honom 2,5 timme…

Efter poolen sätter jag igång med middagen. Alltid för sent och Iván går från att vara totalt ointresserad av att middag måste lagas (=stanna längre vid poolen) till att vara hungrig som en varg på 5 minuter och matlagningen varvas av att jag måste ge honom rostade nödmackor. Vi äter mellan 21 och 22. Min ambition att äta tidigare misslyckas konstant. Och vi brukar gå upp vid 22.30-23. Saga och sedan ska jag få en stunds ”egentid”, vilket består av 10 minuter max i en bok, lite (mycket…) scrollning på mobilen och over and out. Den där scrollningen drar oftast ut på tiden och jag somnar normalt vid 1.

Idag har han varit hos sin pappa och då jobbar jag längre. Men nu kommer han tydligen hem igen och vi får fredagsmys ihop! Hejsvejs!

Stress vs effektivitet

Jag skrev häromdagen att jag har en extremt låg stresströskel. Det där malde lite inom mig och jag inser att det faktiskt inte stämmer. Inte alls. Tvärtom har jag nog en ganska hög stresströskel. Vad jag dock är dålig på och orsaken till min känsla av att inte alltid hantera stress så bra, är bristen på sunda prioriteringar när jag är stressad. Min grundinställning är att allt ska göras. Att allt går att göra, bara jag är tillräckligt effektiv. Om jag tvingas prioritera tar jag ofta bort de grundläggande behoven som att äta eller gå och kissa. Har jag mycket jobb stryker jag i det privata för att den totala belastningen inte ska bli för stor. Detta händer när jag jobbar utanför hemmet och skillnaden är ju att dagen innehåller olika sektioner och att varje sektion tar slut och det gör det lite mer lätthanterligt på något vis. Under karantänen blandades alla måsten i en och samma säck; de grundläggande behoven (inte bara mina egna), jobb, skola, nöjen och aktiviteter. Min känsla var hela tiden att allt måste göras och ju mer stressad jag var, desto högre krav på både effektivitet och kvalitet. Mitt yrkesjag blandades med min sons skola och jag ville bara beta av det ena efter det andra för att komma framåt. Det blev ju inte bra. En 6-åring är många saker men effektiv är inte en av dem. Och ju mer tidspress, desto sämre gick det ju med skoluppgifterna och desto snabbare fick jag panik. När jag hade artiklar som skulle skrivas, kunder som skulle kontaktas, mat som skulle lagas, disk som skulle diskas, skoluppgifter som skulle lösas – alltifrån kreativa att bygga en jordglob eller en idrottsstadium i kartong till grammatiska övningar mer passande för högstadiet, telefonen som ringde och Iván som pratade oavbrutet alternativt satt som en zombie vid paddan (vilket genererar en annan typ av stress för mig), så var min konstanta känsla att allt måste lösas samtidigt och så snabbt som möjligt. Och när jag på eget bevåg lade in fler måsten på listan, som att vi skulle träna, promenera dagligen (när vi fick) eller baka för att Iván älskar det, så var det inte med en känsla av att vi tar det som det kommer, om vi hinner, för att det är kul, utan samma maniska känsla spall över även på detta. För allt satt ihop. Snabbt och effektivt skulle allting ske på löpande band.

Till slut blev jag ju tvungen att prioritera. Såklart. Allt kunde självklart inte ske samtidigt. Och oftast prioriterade jag väldigt fel. Inte en enda dag på tre månader kopplade Iván inte upp sig på sina onlinelektioner (2-3 per dag), alla obligatoriska uppgifter (3-5 per dag) skickades in. Jag levererade på mina jobb. Vi åt och vi tränade. Jag hade väldigt högra krav på mig själv (inser jag i efterhand) att Iváns utveckling inte skulle stå stilla, att han skulle äta rätt, röra på sig och bli stimulerad på rätt sätt. Vad jag glömde bort var att se till att vi hade roligt under tiden, att jag skrattade tillsammans med Iván. Den maniska ständiga jakten för att hinna med alla uppgifter på min mentala lista, göra, stryka, göra, stryka, göra, stryka, framåt, effektivt, klart, nästa grej, såså skynda, skynda. Den sitter i fortfarande trots att situationen nu är en helt annan.

Jag har känt mig sammanbiten och arg, har inte sänkt axlarna. Och det värsta (och bästa – kommer till det) är att det har varit så även tidigare men det blev så extremt under karantänen. Det positiva är alltså att det blev tydligt och det är ju först då det går att bryta dåliga mönster.

Psykologen sa tre nyckelkommentarer till mig – vi har talat mycket om mammarollen och att jag känner mig som en usel mamma. Dels ”vad behöver du göra för att känna dig som en bättre mamma?”, dvs inte ”hur kan du bli en bättre mamma för Iván?”, utan hur kan jag ändra på saker så att min upplevelse av mig själv som dålig mamma förändras. Skillnaden är hårfin och gigantisk. Hon sa också åt mig använda mitt fyrkantiga sätt att skapa rutiner och alltid vara ”duktig”, till att även programmera en stunds lek varje dag. 20 minuter som är lika oundvikliga som att vi äter middag. För att den förutsättningslösa uppmärksamheten som ägnas Iván inte ska falla bort eller hamna sist i raden av andra måsten. Och det viktigaste, att inte glömma bort att fjanta oss. Just det pratade vi om kopplat till skoluppgifterna (vi tragglar med en del uppgifter även över sommaren). Och herregud vilken skillnad det är. Att få uppgifterna att bli roliga saker vi gör tillsammans och inte något som bara måste betas av, dvs göras så snabbt som möjligt (=tråkigt), så lätt det är att manipulera en 6-åring om man bara ger lite av sig själv och skojar istället för att försöka få honom att tro att jag är någon slags militär. För när jag är effektiv är jag sällan fjantig och för att få en 6-åring att bli effektiv måste man tönta sig lite. Har jag nu lärt mig.