Karantänens guldkant

Innan det blir dags för en ny karantän (nä vi får väl hoppas att vi slipper..) tänkte jag minnas de fina grejerna men vårens lockdown. Vad som kom ut av det, vad vi lärde oss och hur saker förändrats till det bättre. Stort och smått. Till att börja med har det som jag nämnt tidigare, hänt en del på det personliga planet. Jag har börjar träna, även om jag just nu har svårt att hinna med men små stunder här och var får jag ändå till. Det är första gången sedan jag blev gravid som jag tränat regelbundet och känt mig lite mer fit och stark i kroppen. Jag har blivit bättre på rutiner och märker hur mycket jag gillar det. Jag planerar vår mat bättre och har veckohandlat sedan mitten av mars. Innan handlade jag var och varannan dag. Nu gör jag listor och handlar en gång i veckan. Känns toppen. Jag har fått otroligt mycket bättre koll på min ekonomi, hur märkligt det än kan låta, mycket tack vare att jag nästan inte har några småutgifter längre. Under karantänen var det en grym känsla att de enda pengarna som försvann var de för maten när jag veckohandlade en gång i veckan (bortsett från de fast utgifterna förstås). Ingen bensin, inga luncher ute eller onödiga mellanmål i farten. Eller kaffe på Starbucks. Jag har lärt känna mig själv och mitt barn och hur vi interagerar mycket bättre, en del har som sagt varit jobbigt men vi har också kommit närmare varandra på ett nytt sätt. Jag lider mycket av konflikterna som uppstått på grund av skoluppgifterna men vi har också bakat massor, spelat spel, pysslat, gjort experiment, gått äventyrspromenader i vårt eget område, sett film, haft myskvällar oavsett dag i veckan med extra allt, grillat och klätt ut oss till påskkärringar. Den starka känslan av att naturen återhämtade sig, det var unikt. Allt stod stilla. Inga bilar, inga avgaser, inga fabriker eller industrier. Inga oljud, inga utsläpp. En del upplevde nog detta som spöklikt men jag tyckte det var en sådan lättnad. Min granne och jag handlade åt varandra under flera veckor. Det var fint. Varje fredag hade jag digital-AW med tre kompisar och vilken livboj det var, den avstämningspunkten varje vecka var ovärderlig. Jag har rensat hemma, inte under karantänen men efter. Över huvudtaget känns det som att jag lever lite mer medvetet så som jag vill. Jag låter inte saker och ting bara flyta på, att liksom livet pågår och jag bara hänger med. Det kan låta konstigt att jag känner mig mer i kontroll över mitt liv samtidigt som möjligheterna att göra saker är mycket mer begränsade, men det är alltså min känsla. Och ur det kan jag ju utläsa att jag behöver rätt lite för att vara nöjd vilket också känns väldigt positivt. Karantänen har hjälpt mig att se att jag vill skala ned, inte jaga efter mer. Jag ska knappast skryta med att jag lever på lite för jag har rätt dyra omkostnader redan i grunden, men att då kunna ta bort ytterligare överflöd ger en större känsla av balans. Fint var det också när Iván vid några tillfällen pratade med en av sina bästa kompisar på whatsapp, eller pratade gjorde de inte, de lekte. Helt underbart var det. Två små 6-åringar i var sitt hem, lekte i flera timmar i sträck via mobilen. Så gulligt och härligt. Överlag känner jag en så stor ömhet för mänskligheten ibland bara av att gå ut och se alla i ansiktsmask. Det får mig att känna gemenskap. Och kärlek. Den där känslan pendlar mellan glädje och sorg ganska snabbt. Men känslan av att vi alla sitter i samma båt har aldrig varit större och blickarna talar mer än någonsin. Det är som om folk anstränger sig att säga med ögonen vad de inte kan säga med munnen i ett leende. Överlag upplever jag att folk har blivit vänligare, tar sig tid att fråga hur det är, på ett annat sätt än tidigare. Servicen är bättre, eller det är som om folk i affärer och på restauranger utstrålar tacksamhet och glädje när man kommer. Ingen tar liksom något för givet, allt är så skört och uppskattningen är större än någonsin. Undrar ibland om man förändras för evigt av det här, eller om det försvinner med ett knäpp så fort det finns ett vaccin.

Språkförbistringar, ändrade planer och livskvalitet

”Jag är så orolig för att citronträdet ska dö”, sa jag när Iván och jag gick förbi grannarnas trädgård där jag ansvarar för att vattna medan de befinner sig i Sverige. ”Oroa dig inte, jag ska minnas dig”, svarade Iván utan att låta särskilt berörd. Trodde han att jag var orolig för att JAG ska dö, tänkte jag och undrade i så fall över hans neutrala reaktion. Men nej, han menade att han skulle påminna mig att vattna, förstod jag efter en liten stund. Tokigt blir det ibland. Han är väldigt verbal och hans svenska har utvecklats väldigt mycket de här månaderna vi har varit hemma, mycket tack vare SVT Barn faktiskt. Han vågar prova sig fram och slänger sig med uttryck som ibland låter så lillgamla, och ofta kan jag känna igen saker jag hört strömma ut från paddan. Som när han säger ”i dessa Coronatider”.

Helgen har varit väldigt skön. Just precis nu är det färre konflikter och jag njuter varje dag. Vi har spelat spel, badat flera gånger i poolen, legat skavföttes i soffan och kollat på serier, bakat kardemummakaka och grillat. Dessutom fick jag till en nästan tre timmar lång vindate med en av mina bästa vänner i Sverige. En mycket bra balans, bortsett från att jag var ganska så trött i söndags… Psykologen frågade ju mig när jag känner mig som en bra mamma och svaret är faktiskt ”när det inte är några konflikter”. Ingen bra utgångspunkt med tanke på att det är omöjligt att uppnå. Det viktigaste är väl att konflikterna inte spårar ur. Jag anstränger mig för att vara mindre fyrkantig, att vara ”calm and firm”, att bjuda till, ge mer kvalitetstid och försöka anpassa mig bättre när vi jobbar med skoluppgifter. Kanske har det gett resultat. Eller så är det bara en lugnare tid på månaden/färre hormoner i omlopp.

Jag har tagit beslutet att vi inte ska åka till Huelva i augusti för att hälsa på Iváns farfar med fru i deras sommarlägenhet. Det var inte helt lätt eftersom de vanligtvis bor i Madrid, farfarn är 91 år och vi ses väldigt sällan. Men det är inte försvarbart. Jag skulle inte kunna leva med om vi smittade honom utan att veta om det. De föreslog att vi skulle testa oss men jag läser ju varje dag om hur opålitliga snabbtesten är. Det känns meningslöst om vi ändå inte vet säkert. Bokade ett hotell (med gratis avbokning) innan jag läste om en smitthärd i Málaga som startat just på ett hotell i Huelva och kände att nej, det blir ingen resa i år (Sverige har vi redan avfärdat). Så nu funderar jag på vad vi ska göra för att i alla fall hitta på någonting mellan sommarskola och vanlig skola. Har fått tips om en camping med äventyrsaktiviteter där man kan hyra en liten stuga mitt ute i vildmarken. Annars har vi ju det bra hemma, men något litet sommarminne som sticker ut skulle jag vilja ge honom.

Mina rutiner just nu

Har precis jobbat klart och ser suddigt efter att ha suttit framför datorn hela dagen. Tänkte bara checka in här lite snabbt och berätta lite om hur mina rutiner ser ut just nu. Det blev ju uppochnedvändavärlden och när skolan slutade 19 juni – som då hade varit online sedan 16 mars – då började Iváns sommarskola. Med fysisk närvaro, tack gode gud för det. I Spanien är ju sommarloven extremt långa och utbudet av ”campamentos de verano” är stort och varierande. Inte lika mycket så i år men tack och lov så fick vi ett par veckor innan sommarlovet veta att Iváns skola skulle erbjuda den möjligheten under totalt 9 veckor (varav han kommer gå 8). Så från 22 juni lämnar jag honom mellan 9 och 9.30 och hämtar igen kl 15. Det ger ju mig inte direkt tid för att göra ett heltidsjobb, men om jag jämför med ingen barnomsorg alls och dessutom tvingad att ägna 4-5 timmar dagligen åt skolan, så är ju detta himmelriket.

Under juli som är en övergångsperiod, jobbar jag halvtid för min förra uppdragsgivare i fastighetsbranschen och halvtid för min nygamla, Sydkusten. Svårigheten just nu är väl att faktiskt hålla det till 4 timmar per dag och arbetsgivare, det är lätt att lägga många fler timmar… det tar inte precis slut. Men i alla fall. Klockan ringer 06.45. Jag brukar ägna en 10-15 minuter åt att få upp ögonen, sedan går jag på mobilen igenom rubrikerna på tio spanska tidningar och plockar ut de artiklar som jag tycker är relevant för Sydkusten att skriva om på ett eller annat sätt. Det stämmer jag sedan av med min chef som plockar bort och lägger till. Jag brukar vara klar vid 07.45 då jag går ner och sätter mig vid datorn. I bästa fall hinner jag skriva en kort notis alternativt svara på några mail för mitt andra jobbs räkning. Sedan gör jag i ordning Iváns lunchlåda och mellanmål som han ska ha med sig (i år serveras inte lunch men de får hjälp med att värma i micro). Kl 8.30 (egentligen alldeles för sent) väcker jag Iván vilket inte är alldeles lätt och brukar ta en liten stund. Jag bär honom ned på ryggen till soffan, där han vaknar till Svampbob Fyrkant (90% av dagarna) och vi äter frukost tillsammans. Ungefär kl 9 börjar jag stressa med tandborstning etc och så rusar vi iväg för att alltid komma i sista sekunden till skolan innan grindarna stängs.

Sedan sätter min arbetsdag igång på riktigt. Från 9.45 till 14.30 skriver jag med kortare och längre pauser för telefonsamtal/möten och mail i egenskap av sälj- och marknadsansvarig. När jag hämtat Iván får han äta mellis framför TV eller padda i ca 2 timmar. Sedan försöker jag sätta stopp för mitt jobb och så går vi till poolen i 1-2 timmar. Under dagen försöker jag kolla av de största spanska tidningarna ytterligare 1-2 gånger. Ibland är det ”breaking news” och jag får skriva något av lite mer akut karaktär. Efter eller helst innan poolen ska vi också göra dagens ”skoluppgift”. Iváns spansklärare skickade en mycket stor mängd uppgifter för att stärka hans spanska över sommaren och tyckte vi kunde göra två ”fichas” om dagen. Jag svarade att vi skulle försöka göra ”något” varje dag. Vi har nu bytt ut lärarens ”fichas” till lite enklare övningsböcker som jag beställt via Amazon. Ibland går det lätt, ibland är det ett helvete. Första uppgiften tog honom 2,5 timme…

Efter poolen sätter jag igång med middagen. Alltid för sent och Iván går från att vara totalt ointresserad av att middag måste lagas (=stanna längre vid poolen) till att vara hungrig som en varg på 5 minuter och matlagningen varvas av att jag måste ge honom rostade nödmackor. Vi äter mellan 21 och 22. Min ambition att äta tidigare misslyckas konstant. Och vi brukar gå upp vid 22.30-23. Saga och sedan ska jag få en stunds ”egentid”, vilket består av 10 minuter max i en bok, lite (mycket…) scrollning på mobilen och over and out. Den där scrollningen drar oftast ut på tiden och jag somnar normalt vid 1.

Idag har han varit hos sin pappa och då jobbar jag längre. Men nu kommer han tydligen hem igen och vi får fredagsmys ihop! Hejsvejs!

Stress vs effektivitet

Jag skrev häromdagen att jag har en extremt låg stresströskel. Det där malde lite inom mig och jag inser att det faktiskt inte stämmer. Inte alls. Tvärtom har jag nog en ganska hög stresströskel. Vad jag dock är dålig på och orsaken till min känsla av att inte alltid hantera stress så bra, är bristen på sunda prioriteringar när jag är stressad. Min grundinställning är att allt ska göras. Att allt går att göra, bara jag är tillräckligt effektiv. Om jag tvingas prioritera tar jag ofta bort de grundläggande behoven som att äta eller gå och kissa. Har jag mycket jobb stryker jag i det privata för att den totala belastningen inte ska bli för stor. Detta händer när jag jobbar utanför hemmet och skillnaden är ju att dagen innehåller olika sektioner och att varje sektion tar slut och det gör det lite mer lätthanterligt på något vis. Under karantänen blandades alla måsten i en och samma säck; de grundläggande behoven (inte bara mina egna), jobb, skola, nöjen och aktiviteter. Min känsla var hela tiden att allt måste göras och ju mer stressad jag var, desto högre krav på både effektivitet och kvalitet. Mitt yrkesjag blandades med min sons skola och jag ville bara beta av det ena efter det andra för att komma framåt. Det blev ju inte bra. En 6-åring är många saker men effektiv är inte en av dem. Och ju mer tidspress, desto sämre gick det ju med skoluppgifterna och desto snabbare fick jag panik. När jag hade artiklar som skulle skrivas, kunder som skulle kontaktas, mat som skulle lagas, disk som skulle diskas, skoluppgifter som skulle lösas – alltifrån kreativa att bygga en jordglob eller en idrottsstadium i kartong till grammatiska övningar mer passande för högstadiet, telefonen som ringde och Iván som pratade oavbrutet alternativt satt som en zombie vid paddan (vilket genererar en annan typ av stress för mig), så var min konstanta känsla att allt måste lösas samtidigt och så snabbt som möjligt. Och när jag på eget bevåg lade in fler måsten på listan, som att vi skulle träna, promenera dagligen (när vi fick) eller baka för att Iván älskar det, så var det inte med en känsla av att vi tar det som det kommer, om vi hinner, för att det är kul, utan samma maniska känsla spall över även på detta. För allt satt ihop. Snabbt och effektivt skulle allting ske på löpande band.

Till slut blev jag ju tvungen att prioritera. Såklart. Allt kunde självklart inte ske samtidigt. Och oftast prioriterade jag väldigt fel. Inte en enda dag på tre månader kopplade Iván inte upp sig på sina onlinelektioner (2-3 per dag), alla obligatoriska uppgifter (3-5 per dag) skickades in. Jag levererade på mina jobb. Vi åt och vi tränade. Jag hade väldigt högra krav på mig själv (inser jag i efterhand) att Iváns utveckling inte skulle stå stilla, att han skulle äta rätt, röra på sig och bli stimulerad på rätt sätt. Vad jag glömde bort var att se till att vi hade roligt under tiden, att jag skrattade tillsammans med Iván. Den maniska ständiga jakten för att hinna med alla uppgifter på min mentala lista, göra, stryka, göra, stryka, göra, stryka, framåt, effektivt, klart, nästa grej, såså skynda, skynda. Den sitter i fortfarande trots att situationen nu är en helt annan.

Jag har känt mig sammanbiten och arg, har inte sänkt axlarna. Och det värsta (och bästa – kommer till det) är att det har varit så även tidigare men det blev så extremt under karantänen. Det positiva är alltså att det blev tydligt och det är ju först då det går att bryta dåliga mönster.

Psykologen sa tre nyckelkommentarer till mig – vi har talat mycket om mammarollen och att jag känner mig som en usel mamma. Dels ”vad behöver du göra för att känna dig som en bättre mamma?”, dvs inte ”hur kan du bli en bättre mamma för Iván?”, utan hur kan jag ändra på saker så att min upplevelse av mig själv som dålig mamma förändras. Skillnaden är hårfin och gigantisk. Hon sa också åt mig använda mitt fyrkantiga sätt att skapa rutiner och alltid vara ”duktig”, till att även programmera en stunds lek varje dag. 20 minuter som är lika oundvikliga som att vi äter middag. För att den förutsättningslösa uppmärksamheten som ägnas Iván inte ska falla bort eller hamna sist i raden av andra måsten. Och det viktigaste, att inte glömma bort att fjanta oss. Just det pratade vi om kopplat till skoluppgifterna (vi tragglar med en del uppgifter även över sommaren). Och herregud vilken skillnad det är. Att få uppgifterna att bli roliga saker vi gör tillsammans och inte något som bara måste betas av, dvs göras så snabbt som möjligt (=tråkigt), så lätt det är att manipulera en 6-åring om man bara ger lite av sig själv och skojar istället för att försöka få honom att tro att jag är någon slags militär. För när jag är effektiv är jag sällan fjantig och för att få en 6-åring att bli effektiv måste man tönta sig lite. Har jag nu lärt mig.

Ett första trevande steg?

Hej. Jag har funderat så länge nu på att börja blogga igen att det å ena sidan känns oundvikligt. Och å andra sidan så skrämmande, stort och oåterkalleligt. Lite löjligt förstås. Men i alla fall så tänker jag att jag nog bara måste kasta mig ut i det och testa hur det känns. Det har varit ett märkligt år hittills och att sitta i karantän i flera månader som vi gjorde här i Spanien, leder helt klart till att man ifrågasätter mycket. Ser tydligare vilka prioriteringar man vill göra. Vad som är viktigt. Och även vad som kanske är nödvändigt för att kunna anpassa sig bättre till denna nya normalitet som vi får leva med ett tag. För mig innebar det att jag bestämde mig för att lämna mitt liv i fastighetsbranschen för att återgå till ett skrivande liv. Främst kanske för att kunna jobba hemifrån oavsett villkoren vi har att rätta oss efter framöver. Men även generellt blev det så tydligt hur mycket tid och pengar det går åt till att pendla och jobba utanför hemmet. Många delar är så absurda. Bensin, äta ute, barnpassning om barnomsorgen inte kommer fungera… Massor, massor med pengar som jag får lägga ut för att samtidigt vara ifrån mitt barn större delen av tiden. För att inte tala om stressen det innebär för mig själv. Det har hänt så himla mycket inom mig de senaste månaderna. Svårt att förmedla allt på en gång och det behöver jag ju inte heller. Men dels har det blivit väldigt tydligt för mig hur jag egentligen bara vill ha det lugnt och skönt omkring mig. Sitta på min kammare i lugn och ro medan världen pågår därutanför. Alldeles säkert har jag en släng av ”el sindrome de la cueva”, grottsyndromet, dvs att man efter en lång tid i karantän inte vill ge sig ut igen. I mitt fall beror det inte på rädsla utan bara på att jag insett hur skönt jag tycker det är att bara vara hemma.

Att jobba, vara ensam med sitt barn 24 h om dygnet och dessutom ha rollen som lärare, var inget jag var bra på. Vissa saker ja. Andra misslyckades jag grundligt med. Det ledde till att jag har gått några gånger till en psykolog för att försöka få hjälp med hur jag bättre kan hantera mitt dåliga humör, korta stubin, extremt bristfälliga tålamod och låga stresströskel. Genom dessa samtal har det blivit tydligt att jag är en högkänslig person. Jag förstår inte riktigt hur det har kunnat gå mig förbi tidigare. Men jag klickar om inte alla boxar, så en majoritet av dem. Och det är en sådan lättnad att förstå varför så många saker med mig så ofta känns så fel. Jag kommer säkert att återkomma till detta men lämnar det för nu.

Hela poängen med bloggen är att i och med att jag tar klivet ut som frilansare, ha någonstans dit jag kan hänvisa nya uppdragsgivare eller samarbetspartners som är nyfikna på vem jag är. Det kommer dock inte vara en i huvudsak professionellt inriktad blogg utan personlig och privat, en slags livsstilsblogg, jag vet inte ens om den kommer att få en röd tråd. Det återstår att se. Möjligen den att jag är ensamstående, egenföretagare, kvinna och bosatt i Spanien sedan hösten 2003. Om nu detta är en röd tråd. Främst vill jag väl mest ha en plats där jag kan få berätta om precis just det som faller mig in. Ingenting annat. Så välkomna hit. Vi får se hur långt jag vågar driva det. För läskigt känns det. Men det är dags nu.