Hej. Jag har funderat så länge nu på att börja blogga igen att det å ena sidan känns oundvikligt. Och å andra sidan så skrämmande, stort och oåterkalleligt. Lite löjligt förstås. Men i alla fall så tänker jag att jag nog bara måste kasta mig ut i det och testa hur det känns. Det har varit ett märkligt år hittills och att sitta i karantän i flera månader som vi gjorde här i Spanien, leder helt klart till att man ifrågasätter mycket. Ser tydligare vilka prioriteringar man vill göra. Vad som är viktigt. Och även vad som kanske är nödvändigt för att kunna anpassa sig bättre till denna nya normalitet som vi får leva med ett tag. För mig innebar det att jag bestämde mig för att lämna mitt liv i fastighetsbranschen för att återgå till ett skrivande liv. Främst kanske för att kunna jobba hemifrån oavsett villkoren vi har att rätta oss efter framöver. Men även generellt blev det så tydligt hur mycket tid och pengar det går åt till att pendla och jobba utanför hemmet. Många delar är så absurda. Bensin, äta ute, barnpassning om barnomsorgen inte kommer fungera… Massor, massor med pengar som jag får lägga ut för att samtidigt vara ifrån mitt barn större delen av tiden. För att inte tala om stressen det innebär för mig själv. Det har hänt så himla mycket inom mig de senaste månaderna. Svårt att förmedla allt på en gång och det behöver jag ju inte heller. Men dels har det blivit väldigt tydligt för mig hur jag egentligen bara vill ha det lugnt och skönt omkring mig. Sitta på min kammare i lugn och ro medan världen pågår därutanför. Alldeles säkert har jag en släng av ”el sindrome de la cueva”, grottsyndromet, dvs att man efter en lång tid i karantän inte vill ge sig ut igen. I mitt fall beror det inte på rädsla utan bara på att jag insett hur skönt jag tycker det är att bara vara hemma.
Att jobba, vara ensam med sitt barn 24 h om dygnet och dessutom ha rollen som lärare, var inget jag var bra på. Vissa saker ja. Andra misslyckades jag grundligt med. Det ledde till att jag har gått några gånger till en psykolog för att försöka få hjälp med hur jag bättre kan hantera mitt dåliga humör, korta stubin, extremt bristfälliga tålamod och låga stresströskel. Genom dessa samtal har det blivit tydligt att jag är en högkänslig person. Jag förstår inte riktigt hur det har kunnat gå mig förbi tidigare. Men jag klickar om inte alla boxar, så en majoritet av dem. Och det är en sådan lättnad att förstå varför så många saker med mig så ofta känns så fel. Jag kommer säkert att återkomma till detta men lämnar det för nu.
Hela poängen med bloggen är att i och med att jag tar klivet ut som frilansare, ha någonstans dit jag kan hänvisa nya uppdragsgivare eller samarbetspartners som är nyfikna på vem jag är. Det kommer dock inte vara en i huvudsak professionellt inriktad blogg utan personlig och privat, en slags livsstilsblogg, jag vet inte ens om den kommer att få en röd tråd. Det återstår att se. Möjligen den att jag är ensamstående, egenföretagare, kvinna och bosatt i Spanien sedan hösten 2003. Om nu detta är en röd tråd. Främst vill jag väl mest ha en plats där jag kan få berätta om precis just det som faller mig in. Ingenting annat. Så välkomna hit. Vi får se hur långt jag vågar driva det. För läskigt känns det. Men det är dags nu.
