Jag skrev häromdagen att jag har en extremt låg stresströskel. Det där malde lite inom mig och jag inser att det faktiskt inte stämmer. Inte alls. Tvärtom har jag nog en ganska hög stresströskel. Vad jag dock är dålig på och orsaken till min känsla av att inte alltid hantera stress så bra, är bristen på sunda prioriteringar när jag är stressad. Min grundinställning är att allt ska göras. Att allt går att göra, bara jag är tillräckligt effektiv. Om jag tvingas prioritera tar jag ofta bort de grundläggande behoven som att äta eller gå och kissa. Har jag mycket jobb stryker jag i det privata för att den totala belastningen inte ska bli för stor. Detta händer när jag jobbar utanför hemmet och skillnaden är ju att dagen innehåller olika sektioner och att varje sektion tar slut och det gör det lite mer lätthanterligt på något vis. Under karantänen blandades alla måsten i en och samma säck; de grundläggande behoven (inte bara mina egna), jobb, skola, nöjen och aktiviteter. Min känsla var hela tiden att allt måste göras och ju mer stressad jag var, desto högre krav på både effektivitet och kvalitet. Mitt yrkesjag blandades med min sons skola och jag ville bara beta av det ena efter det andra för att komma framåt. Det blev ju inte bra. En 6-åring är många saker men effektiv är inte en av dem. Och ju mer tidspress, desto sämre gick det ju med skoluppgifterna och desto snabbare fick jag panik. När jag hade artiklar som skulle skrivas, kunder som skulle kontaktas, mat som skulle lagas, disk som skulle diskas, skoluppgifter som skulle lösas – alltifrån kreativa att bygga en jordglob eller en idrottsstadium i kartong till grammatiska övningar mer passande för högstadiet, telefonen som ringde och Iván som pratade oavbrutet alternativt satt som en zombie vid paddan (vilket genererar en annan typ av stress för mig), så var min konstanta känsla att allt måste lösas samtidigt och så snabbt som möjligt. Och när jag på eget bevåg lade in fler måsten på listan, som att vi skulle träna, promenera dagligen (när vi fick) eller baka för att Iván älskar det, så var det inte med en känsla av att vi tar det som det kommer, om vi hinner, för att det är kul, utan samma maniska känsla spall över även på detta. För allt satt ihop. Snabbt och effektivt skulle allting ske på löpande band.

Till slut blev jag ju tvungen att prioritera. Såklart. Allt kunde självklart inte ske samtidigt. Och oftast prioriterade jag väldigt fel. Inte en enda dag på tre månader kopplade Iván inte upp sig på sina onlinelektioner (2-3 per dag), alla obligatoriska uppgifter (3-5 per dag) skickades in. Jag levererade på mina jobb. Vi åt och vi tränade. Jag hade väldigt högra krav på mig själv (inser jag i efterhand) att Iváns utveckling inte skulle stå stilla, att han skulle äta rätt, röra på sig och bli stimulerad på rätt sätt. Vad jag glömde bort var att se till att vi hade roligt under tiden, att jag skrattade tillsammans med Iván. Den maniska ständiga jakten för att hinna med alla uppgifter på min mentala lista, göra, stryka, göra, stryka, göra, stryka, framåt, effektivt, klart, nästa grej, såså skynda, skynda. Den sitter i fortfarande trots att situationen nu är en helt annan.

Jag har känt mig sammanbiten och arg, har inte sänkt axlarna. Och det värsta (och bästa – kommer till det) är att det har varit så även tidigare men det blev så extremt under karantänen. Det positiva är alltså att det blev tydligt och det är ju först då det går att bryta dåliga mönster.

Psykologen sa tre nyckelkommentarer till mig – vi har talat mycket om mammarollen och att jag känner mig som en usel mamma. Dels ”vad behöver du göra för att känna dig som en bättre mamma?”, dvs inte ”hur kan du bli en bättre mamma för Iván?”, utan hur kan jag ändra på saker så att min upplevelse av mig själv som dålig mamma förändras. Skillnaden är hårfin och gigantisk. Hon sa också åt mig använda mitt fyrkantiga sätt att skapa rutiner och alltid vara ”duktig”, till att även programmera en stunds lek varje dag. 20 minuter som är lika oundvikliga som att vi äter middag. För att den förutsättningslösa uppmärksamheten som ägnas Iván inte ska falla bort eller hamna sist i raden av andra måsten. Och det viktigaste, att inte glömma bort att fjanta oss. Just det pratade vi om kopplat till skoluppgifterna (vi tragglar med en del uppgifter även över sommaren). Och herregud vilken skillnad det är. Att få uppgifterna att bli roliga saker vi gör tillsammans och inte något som bara måste betas av, dvs göras så snabbt som möjligt (=tråkigt), så lätt det är att manipulera en 6-åring om man bara ger lite av sig själv och skojar istället för att försöka få honom att tro att jag är någon slags militär. För när jag är effektiv är jag sällan fjantig och för att få en 6-åring att bli effektiv måste man tönta sig lite. Har jag nu lärt mig.

Hej. Jag har funderat så länge nu på att börja blogga igen att det å ena sidan känns oundvikligt. Och å andra sidan så skrämmande, stort och oåterkalleligt. Lite löjligt förstås. Men i alla fall så tänker jag att jag nog bara måste kasta mig ut i det och testa hur det känns. Det har varit ett märkligt år hittills och att sitta i karantän i flera månader som vi gjorde här i Spanien, leder helt klart till att man ifrågasätter mycket. Ser tydligare vilka prioriteringar man vill göra. Vad som är viktigt. Och även vad som kanske är nödvändigt för att kunna anpassa sig bättre till denna nya normalitet som vi får leva med ett tag. För mig innebar det att jag bestämde mig för att lämna mitt liv i fastighetsbranschen för att återgå till ett skrivande liv. Främst kanske för att kunna jobba hemifrån oavsett villkoren vi har att rätta oss efter framöver. Men även generellt blev det så tydligt hur mycket tid och pengar det går åt till att pendla och jobba utanför hemmet. Många delar är så absurda. Bensin, äta ute, barnpassning om barnomsorgen inte kommer fungera… Massor, massor med pengar som jag får lägga ut för att samtidigt vara ifrån mitt barn större delen av tiden. För att inte tala om stressen det innebär för mig själv. Det har hänt så himla mycket inom mig de senaste månaderna. Svårt att förmedla allt på en gång och det behöver jag ju inte heller. Men dels har det blivit väldigt tydligt för mig hur jag egentligen bara vill ha det lugnt och skönt omkring mig. Sitta på min kammare i lugn och ro medan världen pågår därutanför. Alldeles säkert har jag en släng av ”el sindrome de la cueva”, grottsyndromet, dvs att man efter en lång tid i karantän inte vill ge sig ut igen. I mitt fall beror det inte på rädsla utan bara på att jag insett hur skönt jag tycker det är att bara vara hemma.

Att jobba, vara ensam med sitt barn 24 h om dygnet och dessutom ha rollen som lärare, var inget jag var bra på. Vissa saker ja. Andra misslyckades jag grundligt med. Det ledde till att jag har gått några gånger till en psykolog för att försöka få hjälp med hur jag bättre kan hantera mitt dåliga humör, korta stubin, extremt bristfälliga tålamod och låga stresströskel. Genom dessa samtal har det blivit tydligt att jag är en högkänslig person. Jag förstår inte riktigt hur det har kunnat gå mig förbi tidigare. Men jag klickar om inte alla boxar, så en majoritet av dem. Och det är en sådan lättnad att förstå varför så många saker med mig så ofta känns så fel. Jag kommer säkert att återkomma till detta men lämnar det för nu.

Hela poängen med bloggen är att i och med att jag tar klivet ut som frilansare, ha någonstans dit jag kan hänvisa nya uppdragsgivare eller samarbetspartners som är nyfikna på vem jag är. Det kommer dock inte vara en i huvudsak professionellt inriktad blogg utan personlig och privat, en slags livsstilsblogg, jag vet inte ens om den kommer att få en röd tråd. Det återstår att se. Möjligen den att jag är ensamstående, egenföretagare, kvinna och bosatt i Spanien sedan hösten 2003. Om nu detta är en röd tråd. Främst vill jag väl mest ha en plats där jag kan få berätta om precis just det som faller mig in. Ingenting annat. Så välkomna hit. Vi får se hur långt jag vågar driva det. För läskigt känns det. Men det är dags nu.