Skolstart med skräckblandad förtjusning

I veckan var det dags för den både extremt efterlängtade men samtidigt skrämmande skolstarten. Min sons skola erbjöd en mjukstart och öppnade för eleverna redan 1 september, men den officiella skolstarten var torsdag 10 september. Det innebär lite längre dagar och skollunch!

Efter precis sex månader utan riktig skola, fanns det inga gränser för pirret. Den stora dagen föregicks av veckor med återkommande frågor om hur många dagar, timmar och sekunder det var kvar…

När jag skriver skrämmande refererar jag på inget vis till min sons känslor, utan till den allmänna bilden i spansk media som får det att verka som att vi nu kastar oss ut ifrån ett stup. Nej, Iván är odelat positiv. Möjligen med viss tveksamhet en dag då han tvingats ”arbeta”. Han går till skolan för att leka, inget annat.

Men i vilket fall, glädje är den övervägande känslan. Munskyddstvång till trots. De första nio dagarna gick han till klockan 14, från i torsdags till klockan 16, men då får de lunch och därmed en munskyddspaus. Så det ska nog gå bra. Han gillade verkligen inte munskydd tidigare, men tycks ha vant sig och framför allt ligger fokus på helt andra saker.

Apropå munskydd så har en spansk skolflickas uttalande om detta blivit viralt. Hon intervjuas av den regionala TV-kanalen i Valencia och säger till reportern; ”Es un poco peor porque no puedes respirar del todo. Pero no pasa nada, es mejor eso que morirse.” Det vill säga ungefär “Det är lite sämre för du kan inte andas ordentligt. Men det gör inget, det är bättre det än att dö.” Flickan är kanske i sjuårsåldern och rycker ganska optimistiskt på axlarna samtidigt, som att det inte har så stor betydelse.

Jag har sett en hel del kommentarer om hur förfärligt det är att barnen hjärntvättas att tro att de ska dö om de inte använder munskydd. Jag håller med om att det är tragikomiskt, samtidigt vet alla vi som har barn i den åldern att de inte bara gör sin egen tolkning av saker och ting utan även uttrycker sig lite som det blir. Varför i hela friden dra så stora växlar?

Myndigheterna har infört allmänt munskyddspåbud i ett försök att minska smittspridningen. Det gäller att anpassa sig helt enkelt. Det är inte för resten av våra liv. Jag tror inte några föräldrar hotar sina barn med att de kommer att dö om de inte bär munskydd. Däremot förklarar att vi gör det för att mor- och farföräldrar inte ska behöva dö. Jag kan verkligen bli trött på alla ”drama queens” och konspirationsteoretiker som vill få varenda åtgärd och restriktion att framstå som ett sätt för myndigheterna att styra befolkningen, i deras hemliga plan att förvandla Spanien till en diktatur.

Därmed inte sagt att en ska svälja allt utan att ifrågasätta. Den stora debatten på vår skola handlar om att ledningen bestämt att det ska göras regelbundna snabbtester på alla barn och lärare. Lärarna varje vecka och barnen minst varannan vecka. Diskussionen i vår föräldragrupp på WhatsApp drog snabbt igång. De som hördes var kritikerna och bland dem fanns bland annat en barnläkare. En del rådfrågade sina husläkare som avrådde från snabbtester i detta sammanhang.

Många skrev till skolledningen, men den vek sig inte en tum och nästa vecka drar laboratoriet igång. Testet i sig är ett stick i fingret och knappast traumatiskt. Jag har mest oroat mig för vad det ska få för konsekvenser. Problemen uppstår när antikroppstester används för att hitta pågående infektioner, inte antikroppar. Varje positivt snabbtest måste ju följas av ett PCR-test för att bekräfta eller utesluta ett aktivt virus. Ska barn med positiva tester isoleras under tiden? Och deras klasskompisar?

I torsdags läste jag en artikel i El Diario att 95 000 lärare i Madrid gjort snabbtester inför skolstarten. Av dem gav 3 000 positivt utslag. I nästa steg, PCR-testet, fick endast 18 positivt resultat (av de första 1 500 som testades). Jag skickade artikeln till skolan och blev samma eftermiddag uppringd av rektorn. Han berättade att skolans test är ett slags ”2-in-1” som visar både aktivt virus och antikroppar. Detta var en god nyhet. Skolan kommer inte att agera utifrån resultatet av snabbtesterna, enbart hänvisa till att PCR-test måste göras på vårdcentralen. Därefter tar hälsovårdsmyndigheten över och beslutar om eventuell spårning eller karantän. För närvarande är dock väntetiderna långa både för att göra ett PCR-test och för att få resultatet, och i mellantiden står föräldrarna där med ett barn som kanske har Covid-19, kanske inte.

En annan av mina frågor var om ett barn med antikroppar måste ta ett PCR-test varannan vecka, då det rimliga är att testresultatet fortsätter att vara positivt. Rektorn tyckte det var en bra fråga och skulle konsultera hälsovårdsmyndigheten. Vi kunde tillsammans konstatera att frågorna onekligen är fler än svaren i dessa tider. Och det blir inte enklare av alla icke-experter som har fler åsikter än en politiker under en valkampanj.

Veckokolumn SK Premium 2020-09-12

https://www.sydkusten.es/sk/384/a/29760/-i-skolstart-med-skrackblandad-fortjusning-i-/

Faran i att ta den perfekta svenskheten för långt

Sverige har rykte om sig i Spanien att vara bra på det mesta. Sverige har väl i allmänhet ett relativt gott rykte över hela världen, men spanjorer får verkligen något särskilt i blicken när en presenterar sig som svensk eller hänvisar till något specifikt svenskt. Jag vet inte hur jag ska beskriva det, men det är något drömskt och romantiskt blandat med glädje och nyfikenhet. De utstrålar en slags sund avundsjuka. Särskilt på Costa del Sol har spanjorerna nästan alltid haft en svensk flick- eller pojkvän, granne eller kollega.

Spanjorer är stolta men samtidigt fyllda av komplex och i jämförelse med Spanien framstår Sverige alltid som någon slags ouppnåelig modell. I deras ögon. I bästa fall som en inspirationskälla. I värsta fall som just något omöjligt. Det eftersträvansvärda viftas bort med förklaringen att det där kanske fungerar i Sverige, men inte här…

De ganska få spanjorer jag känner som bott i Sverige, är inte lika odelat positiva. Men på distans är Sverige alltid perfekt.

Sverige är enligt spanjorernas uppfattning bättre än de flesta och definitivt bättre än Spanien. Kanske inte på fotboll eller på väder, men när det gäller demokrati, natur, miljöfrågor, teknik, effektivitet, föräldraledighet, arbetsmarknadsfrågor i stort, byggnadskvalitet, design, levnadsstandard och myndighetsadministration. Det är visserligen mörkare och kallare, men allt är enklare och allt fungerar.

Under mitt första år i Spanien fick jag visserligen ofta kommentaren att svenskar är kalla. Jag tog illa upp och började omedelbart argumentera att det rör sig om blygsel. De blev ofta förvirrade av min reaktion och till slut insåg jag att för dem låg det ingen värdering i ordet kall. Det var endast ett konstaterande och inte menat som en förolämpning. Men det där första året umgicks jag inte heller så mycket med ”vanliga spanjorer” utan mötte mest lärare på språkskolan och killar som sökte sig till uteställen med utländska studenter. De tyckte nog främst att vi var kalla för att vi besvarade komplimanger med viss reservation.

Men i mitt ”vuxna” liv i Spanien där jag haft och har, alltifrån nära vänner till kollegor och familj, har jag faktiskt enbart mötts av en nästan stum beundran och odelat positiv inställning. Dessutom är svenskar långa, artiga, väluppfostrade och snygga.

Problemen med ovanstående har börjat uppstå på senare år. För mig som utlandssvensk är det efter 17 år i Spanien också lätt att glorifiera Sverige. Jag hamnar då och då i fällan att precis som vilken spanjor som helst, kritisera det spanska sättet och lyfta upp den svenska vägen som den rätta. Men det är inte samma sak att kritisera sina egna, som att göra det utifrån. Det är en hårfin balansgång att generalisera när det gäller länder och nationaliteters olikheter, att spanjorer gör si och så och i Sverige gör de minsann på det här viset. Som om alla vore lika. Men jag måste erkänna att jag gör det ganska ofta. Jag tycker det är roligt. Men som sagt, balansen är oerhört viktig.

Mer än en gång har jag umgåtts med spanska vänner och kommit hem efteråt och undrat om jag uppfattats som arrogant. Jag invaggas i en falsk trygghet, en känsla av att vara en av dem och att befinna mig långt ifrån Sverige. Den svenska perfektionen är ouppnåelig även för mig. Just nu umgås jag exempelvis en del med föräldrar till min sons klasskompisar. Vi pratar ju ofta om skola och utbildning och på senare tid har det varit oundvikligt att det smugit sig in en del Covid-19 i samtalen. De som inte är väldigt pålästa och sett medias kritiska artiklar om den svenska strategin, utgår ifrån att inte ens Covid-19 är ett problem i Sverige. När jag kontrasterar gör de stora ögon.

Så vad är min poäng? Kanske att en ska vara försiktig med att raljera allt för mycket och tänka sig för i vilka sammanhang det sker. Ironiskt nog skulle jag aldrig göra det i en grupp med icke spanjorer som är uttryckligen kritiska till Spanien. Det är ju balansen som är det intressanta, att jämföra och sätta det ena mot det andra. Inte att få stå oemotsagd. Kruxet är att spanjorer aldrig säger emot. De är alltid själva sin största kritiker. Så jag ska bli bättre på att ställa frågor, lyssna och inte alltid tala om var skåpet ska stå.

Veckokolumn SK Premium 2020-09-05

https://www.sydkusten.es/sk/384/a/29699/-i-faran-i-att-ta-den-perfekta-svenskheten-for-langt-i-/

Är Costa del Sol Spanien?

Hej! Det var länge sedan! Jag hinner inte riktigt med… allting är bra men det går i ett. Största anledningen till att jag inte hinner få till några intressanta blogginlägg är nog faktiskt att jag sedan slutet av augusti varje vecka skriver ett kåseri till Sydkustens Premiumprenumeranter. Det är jättekul! Men det gör att mina personliga reflektioner ofta hamnar just där… I alla fall har jag nu fått lov att med minst fyra veckors eftersläpning, publicera min veckokolumn här! Eftersom jag hunnit med ett antal under hösten, kommer jag lägga ut fler stycken under julhelgen som en liten present till er från mig, som kompensation för att det varit så tunt här!

Idén till den första fick jag från https://casaannika.blogspot.com/ för länge sen!

Är Costa del sol Spanien?

Jag har bott på Costa del Sol i nästan precis 17 år. De första åtta åren i Málaga stad vilket jag då ansåg var något helt annat än Solkusten. Costa del Sol är Málagaprovinsens kuststräcka och för en spanjor är det något rent geografiskt, precis som Costa Blanca, Costa de la Luz och Costa Brava. För oss utlänningar ligger det dock mer av en slags värdering i begreppet och inte alltför sällan kan det från en viss typ av människor uttalas med ett litet uns av förakt. Har jag fel?

Missförstå mig inte, de allra flesta svenskar älskar ju Costa del Sol, men det finns ändå en tendens att se ned på att området är så exploaterat och färgat av turismen. Mer än en gång har jag hört svenskar säga att Costa del Sol inte är Spanien. Och i mitt jobb som mäklare har jag mött en hel del kunder, som visserligen gärna vill vara här men samtidigt markerar att de söker sig bort från alla andra turister och utländska bofasta. Med större eller mindre framgång.

Ett exempel var när jag för några år sedan nästan hade sålt en lägenhet i La Cala de Mijas till en svensk familj. De skulle bara uppleva byn på kvällen och sedan lägga in en reservation. När vi möttes dagen efter nästan kräktes de ut hur hemskt La Cala de Mijas var; ”så ospanskt, bara massa britter och svenskar, inga spanjorer alls” och så vidare. Jag som jobbade under flera år i La Cala kände inte igen mig i deras beskrivning och frågade när de hade ätit middag. Klockan 19. I augusti.

Jag fick förklara att vid den tidpunkten är det inte en enda spanjor ute på gatorna. De är antingen hemma och vilar siesta i väntan på svalkan, eller så har de inte gått hem från stranden än. Man kan inte gå ut och äta middag klockan 19 och förvänta sig en känsla präglad av den inhemska befolkningen. Då får man äta när spanjorerna äter, det vill säga vid 21-22-tiden eller ännu senare på sommaren. En annan gång beklagade sig en svensk familj över att de hade varit och spelat golf och bara mött utländska pensionärer på banan. En tisdagförmiddag i januari. Vanligt folk är ju på jobbet då!

På Costa del Sol bor väldigt många nationaliteter. Till följd av det finns många affärer, restauranger och andra verksamheter som drivs av olika nationaliteter. Det allra mesta är dock faktiskt spanskt och man väljer själv vart man går. Det är helt sant att det finns många svenskar som har sina barn i Svenska skolan, jobbar på en svensk arbetsplats och går till svensk tandläkare. Men det är ju inte det enda som finns här.

De flesta av oss tar del av båda världarna; den spanska och den internationella. Här finns många turister, det är ju det man till stor del lever på här. Personligen tycker jag dock inte att det gör kusten mindre spansk, bara annorlunda. Det är klart att de små byarna i inlandet är mer traditionellt spanska. Det är ju inte samma sak att åka till Stockholm eller en liten by i Norrland, eller till skånska vischan heller. Det ena är ju inte mer svenskt än det andra bara för att utbudet är mer internationellt och folk på gatan mer uppblandade av turister och utlänningar.

Costa del Sol kan upplevas på väldigt olika sätt. Man väljer själv. De som kommer hit för att söka sig till det svenska, ser det. Samtidigt måste jag hävda att Costa del Sol i allra högsta grad är Spanien. Här är fullt med helt vanliga spanjorer och det pågår ett helt vanligt spanskt liv. Samtidigt med turismen och det internationella utbudet som i vissa kvarter är väldigt stort, i andra inte alls.

Jag ska erkänna att jag under mina år i Málaga stad såg på kusten med betydligt mer kritiska ögon. Jag var besatt av tanken på att integrera mig och ville absolut inte inkluderas i svenskkolonin. Som om det ena skulle utesluta det andra. Fast till viss del kan det nog göra det, åtminstone i början. Nu, många år senare, känner jag mig tryggare i min identitet som utlandssvensk och vill gärna ha både spanskt och svenskt i mitt liv och ser mest fördelar med att bo i ett område av mer internationell karaktär.

https://www.sydkusten.es/sk/384/a/29625/-i-ar-costa-del-sol-spanien-i-/