Faran i att ta den perfekta svenskheten för långt

Sverige har rykte om sig i Spanien att vara bra på det mesta. Sverige har väl i allmänhet ett relativt gott rykte över hela världen, men spanjorer får verkligen något särskilt i blicken när en presenterar sig som svensk eller hänvisar till något specifikt svenskt. Jag vet inte hur jag ska beskriva det, men det är något drömskt och romantiskt blandat med glädje och nyfikenhet. De utstrålar en slags sund avundsjuka. Särskilt på Costa del Sol har spanjorerna nästan alltid haft en svensk flick- eller pojkvän, granne eller kollega.

Spanjorer är stolta men samtidigt fyllda av komplex och i jämförelse med Spanien framstår Sverige alltid som någon slags ouppnåelig modell. I deras ögon. I bästa fall som en inspirationskälla. I värsta fall som just något omöjligt. Det eftersträvansvärda viftas bort med förklaringen att det där kanske fungerar i Sverige, men inte här…

De ganska få spanjorer jag känner som bott i Sverige, är inte lika odelat positiva. Men på distans är Sverige alltid perfekt.

Sverige är enligt spanjorernas uppfattning bättre än de flesta och definitivt bättre än Spanien. Kanske inte på fotboll eller på väder, men när det gäller demokrati, natur, miljöfrågor, teknik, effektivitet, föräldraledighet, arbetsmarknadsfrågor i stort, byggnadskvalitet, design, levnadsstandard och myndighetsadministration. Det är visserligen mörkare och kallare, men allt är enklare och allt fungerar.

Under mitt första år i Spanien fick jag visserligen ofta kommentaren att svenskar är kalla. Jag tog illa upp och började omedelbart argumentera att det rör sig om blygsel. De blev ofta förvirrade av min reaktion och till slut insåg jag att för dem låg det ingen värdering i ordet kall. Det var endast ett konstaterande och inte menat som en förolämpning. Men det där första året umgicks jag inte heller så mycket med ”vanliga spanjorer” utan mötte mest lärare på språkskolan och killar som sökte sig till uteställen med utländska studenter. De tyckte nog främst att vi var kalla för att vi besvarade komplimanger med viss reservation.

Men i mitt ”vuxna” liv i Spanien där jag haft och har, alltifrån nära vänner till kollegor och familj, har jag faktiskt enbart mötts av en nästan stum beundran och odelat positiv inställning. Dessutom är svenskar långa, artiga, väluppfostrade och snygga.

Problemen med ovanstående har börjat uppstå på senare år. För mig som utlandssvensk är det efter 17 år i Spanien också lätt att glorifiera Sverige. Jag hamnar då och då i fällan att precis som vilken spanjor som helst, kritisera det spanska sättet och lyfta upp den svenska vägen som den rätta. Men det är inte samma sak att kritisera sina egna, som att göra det utifrån. Det är en hårfin balansgång att generalisera när det gäller länder och nationaliteters olikheter, att spanjorer gör si och så och i Sverige gör de minsann på det här viset. Som om alla vore lika. Men jag måste erkänna att jag gör det ganska ofta. Jag tycker det är roligt. Men som sagt, balansen är oerhört viktig.

Mer än en gång har jag umgåtts med spanska vänner och kommit hem efteråt och undrat om jag uppfattats som arrogant. Jag invaggas i en falsk trygghet, en känsla av att vara en av dem och att befinna mig långt ifrån Sverige. Den svenska perfektionen är ouppnåelig även för mig. Just nu umgås jag exempelvis en del med föräldrar till min sons klasskompisar. Vi pratar ju ofta om skola och utbildning och på senare tid har det varit oundvikligt att det smugit sig in en del Covid-19 i samtalen. De som inte är väldigt pålästa och sett medias kritiska artiklar om den svenska strategin, utgår ifrån att inte ens Covid-19 är ett problem i Sverige. När jag kontrasterar gör de stora ögon.

Så vad är min poäng? Kanske att en ska vara försiktig med att raljera allt för mycket och tänka sig för i vilka sammanhang det sker. Ironiskt nog skulle jag aldrig göra det i en grupp med icke spanjorer som är uttryckligen kritiska till Spanien. Det är ju balansen som är det intressanta, att jämföra och sätta det ena mot det andra. Inte att få stå oemotsagd. Kruxet är att spanjorer aldrig säger emot. De är alltid själva sin största kritiker. Så jag ska bli bättre på att ställa frågor, lyssna och inte alltid tala om var skåpet ska stå.

Veckokolumn SK Premium 2020-09-05

https://www.sydkusten.es/sk/384/a/29699/-i-faran-i-att-ta-den-perfekta-svenskheten-for-langt-i-/

Semester…

Nu befinner vi oss i de två sista veckorna av augusti. De två veckorna Iván är ledig mellan ”summer camp” och vanlig skola. De två veckorna som från allra första början var en liten öppning för oss att eventuellt åka till Sverige. Som sedan skalades ned till att vi i alla fall skulle åka några dagar till I´s farfar och fru i deras sommarlägenhet i Huelva. Som ställdes in. Och som nu helt enkelt består av två veckors jobb utan barnomsorg. Sorgligt men sant. Iván hade velat fortsätta sin ”summer camp” men eftersom jag inte anmält honom till den sista veckan så fanns det ingen plats ledig längre. Han längtar som en galning efter sina kompisar, framför allt två som han inte sett sedan i mars förutom tre korta tillfällen i juni när de fick 45-minutersträffar i mindre grupper från klassen. Och jag kan inte ta semester, varken från det ena eller andra jobbet. Men lika glad är jag för det. Haha. På riktigt. Det känns faktiskt helt okej. Jag känner extremt mycket Sverigelängt. Min kropp skriker efter svensk augusti. Men jag tvivlar inte ett dugg på att mitt beslut att stanna här, är rätt. För oss. Jag tror faktiskt inte jag hade kunnat njuta om vi åkt. Och även om jag måste jobba så hinner vi faktiskt med en del sommaraktiviteter ändå. Inget storslaget men det behövs ju inte. Och jag känner mig inte slut på det där viset att jag absolut behöver ledighet för att orka. Jag känner att jag behöver mina helger, att jag vaktar dem mer än vanligt, för att liksom kompensera. Men annars känner jag mest en slags harmoni i de rutiner vi har och försiktig glädje över att hur det än blir, så verkar det som att det kommer prioriteras att barnen får gå i skolan. Och för mig är det nästan det viktigaste av allt just nu. Jag känner att jag fixar allt om jag bara får jobba ostört, utan att samtidigt vara lärare och fritidsledare (och städerska och kock och diverse annat). Idag läste jag att till och med om det skulle bli karantän igen vill myndigheterna prioritera så att barn upp till 14 år slipper distansundervisning. Och även om ingen naturligtvis kan garantera någonting så kändes det väldigt hoppfullt.

Parallellt med det så känner jag en viss ökad inre beredskap för att siffrorna fortsätter att gå kraftigt uppåt. En beredskap för vad vet jag inte riktigt. Jag tänkte först skriva rädsla men det är inte det jag känner. Men det är en slags verklighet som kommer över en då och då, en verklighet som inte känns verklig och jag undrar vartåt det barkar. Det som händer är både bra och dåligt och inte helt lätt att analysera. För å ena sidan så ökar smittspridningen väldigt mycket. Å andra sidan minskar ju dödligheten tack vare att medelåldern bland de smittade ständigt går nedåt. En väldigt hög andel, ca 60 procent, av de som testas positivt är asymtomatiska, det vill säga de är inte sjuka. Så hotet består väl mest just nu i om det kommer en ny våg bland de äldre som en effekt av alla unga smittade… Vi får se om några veckor.

Samtidigt tillåter jag mig att förlora mig i nostalgiska tankar om augusti-Sverige. Om mörkare kvällar, svalare väder, mörkgrön natur, blåbär, kantareller, kräftor, iskalla bad i Vättern, familj, familj, familj…. Ibland gör det ont att tänka på att vi missar en sommar tillsammans. Särskilt som mina syskonbarn är så små och vi bara ses två gånger per år så blir det ett väldigt stort glapp och i alla fall den minste kommer ju inte veta vem hans moster är. Men det går att ta igen. Och jag försöker verkligen att inte tänka för mycket på detta. För det är som det är. Och det kommer att passera.

Funderingar kring Covid-19

Oj, det blev visst en lång paus här! Men jag har faktiskt haft sommarens (årets?) enda besök från Sverige och har ägnat mig åt att snicksnacka och dricka vin på min terrass, bada i poolen, åka till Tarifa, grilla och äta tapas ute på byn. Det har varit så härligt! Verkligen sommarens och årets happening. Tänk vad lite som behövs i dessa tider.

Natten till torsdagen (när min kompis skulle anlända) blev Iván förkyld. Han lät lite tjock i halsen på torsdagkvällen och började snora på natten. Jag är absolut inte någon hönsmamma och hade aldrig funderat så mycket över detta om det inte vore pandemitider. Men hjälp vad tankarna malde hela natten. Efter flera månader av Covid-19 hade jag ändå ingen aning om hur jag skulle agera vid någon form av symptom. Skulle jag ringa skolan? Borde vi testa oss? Skulle jag avråda min kompis från att komma? Skulle jag avboka mitt eget möte jag hade dagen efter på förmiddagen? Han hade ingen feber och var alltså inte sjuk, men ändå. Jag mailade skolan och frågade vad protokollet var samt meddelade att Iván skulle stanna hemma. De svarade bara att han skulle krya på sig… Jag meddelade min kompis som satt på flygbussen och hon svarade att hon inte var orolig och skulle komma ändå. Jag avbokade mitt möte.

I söndags fick jag själv ont i halsen och ställde in ett kundmöte jag skulle ha på måndagen.

Jag blev inte heller sjuk, kände mig lite hängig i några timmar men det passerade väldigt fort och berodde nog mer på värmen. Dock har jag funderat ganska mycket på hur folk i min omgivning reagerat. Min kompis från Sverige tyckte ju det var helt normalt att Iván inte fick gå tillskolan, så gör man i Sverige, har gjort hela våren. Har man minsta lilla symptom på vad som helst så stannar man hemma. Men här känner jag inte att folk tänker så över huvudtaget. Jag har fått en total icke-reaktion och jag förstår verkligen ingenting. Skolan svarade inte på frågan om vad de har för protokoll. Möjligen kommer det inför skolstarten, nu är det ju bara ”summer camp”, men man tycker att de ändå borde vara förberedda. Hur ska föräldrarna agera när barnen blir förkylda? På måndagen skulle jag träffa en mäklare med en kund från England som skulle tillbaka dit dagen efter. När jag ganska ingående förklarade för henne att jag inte var sjuk och inte ställde in (bad dem träffa en kollega istället) för att jag mådde dåligt utan för att jag inte ville ta några risker och för att smitta någon med en förkylning skapar problem i dessa tider. Då plötsligt trillade polletten ned…

Känner så för att skrika ut till alla spanjorer som kritiserat svenskarna i flera månader för att ”inte bry sig om att folk dör”, men som faktiskt varit väldigt restriktiva i sitt beteende på individplan hela tiden och fortfarande beter sig likadant även om situationen är bättre i Sverige, att det för sjutton gubbar inte behöver vara svart eller vitt. Stenhård karantän eller leva på som vanligt. Man kan tänka själv. Och en tanke borde helt klart vara att inte smitta varandra med vanliga förkylningar heller. Särskilt som en inte alltid vet vad som är vad…

Svenska strategin i spanska medier

Nu har det möjligen lagt sig lite, men de senaste månaderna har det publicerats en stor mängd reportage om den svenska coronastrategin i spanska medier. I början, när jag läste de lite kortare artiklarna, som väl figurerade i de flesta internationella medier, kände jag möjligen mest att jag fick bekräftat vad jag själv redan tänkte. Att det var en våghalsig och märklig väg att gå. Efter ett tag kom det alltfler längre reportage. Alltid baserade på intervjuer med en spanjor boende i Sverige som fick ge sin bild av hur det såg ut, inifrån. Alla följde samma linje. Den första intervjun jag läste var ganska chockerande. Eller, det var egentligen inget nytt under solen, men när jag läste allting samlat på ett ställe (enbart negativt) och verkligen förstod att detta är den enda bilden av Sverige i Spanien just nu, började det kännas väldigt sorgligt. Sverige offrade sina äldre för ekonomin. Förbjöd sjukhuspersonal att använda skyddsutrustning. Hotade föräldrar i riskgrupper som inte ville skicka barnen till skolan av rädsla för att smittas. Rasismen, hur allt skylldes på invandrarna. Etc. Etc. Det knöt sig i hjärtat. Vad är detta? Är det ens sant? Jag hade en dialog med några vänner i Sverige som talar spanska och som läste några av artiklarna och i stort bekräftade att de inte innehöll några direkta sakfel. Bortsett från det där om att det skulle ha varit förbjudit att använda munskydd. Det vet jag inte. Men det var alltså en spansk läkare bosatt i Sverige som sade det.

Så började några spanska bekanta publicera dessa artiklar på Facebook, och plötsligt så kände jag att nej, nu får det faktiskt räcka. Eller ja, jag kanske inte direkt gick ut och höjde rösten, men jag kommenterade i alla fall hos en ganska inflytelserik person (advokat och politiskt aktiv) om att jag visserligen inte är förespråkare för den svenska strategin men att det inte heller är så svart eller vitt som spansk media vill göra gällande. Det finns ju en mängd förklaringar till de åtgärder Sverige valt att genomföra eller ej. Du kan hålla med eller ej men ett liv i Sverige är inte mindre värt än i andra länder. Och framför allt började jag tröttna rejält på bristen på kontraster i dessa spanska reportage. Inte i ett enda fall (av de jag sett) hade journalisten försökt ta reda på bakgrunden till strategin. Exempelvis att den ska vara långsiktigt hållbar, värnar om folkhälsan i ett bredare perspektiv i samhället och att det dessutom inte finns samma juridiska ramar varken att införa väldigt restriktiva åtgärder eller polis att följa upp dem. Här tar jag en stor risk att ens ge mig in och räkna upp skälen då jag ju är långt ifrån någon expert på den svenska strategin… häng mig inte snälla. Som journalist störde jag mig enormt på vad jag tyckte var en total avsaknad av lust att skriva något annorlunda, något som stack ut, av kritiska eller nyfikna frågeställningar. Nej. Alla skrev samma sak, på samma sätt. De hade ju säkert redan bestämt sig vad de ville skriva och letade upp en person som de kunde citera som sa just det. Och i början förstår jag grejen. Perfekta Sverige var plötsligt hela världens hackkyckling. Det måste ha känts uppfriskande på något vis. Men sedan. När alla redan skrivit om detta. Så tråkigt att ingen bemödade sig om att gräva i vad som ligger bakom.