Politikerbeundran

Jag googlade precis motsatsen till politikerförakt. Det finns inget sådant ord. Kanske säger det en del. Och jag må vara naiv eller en struts men just idag känner jag faktiskt beundran för de 27 EU-ledare som efter fyra dagar och två nätters förhandlingar faktiskt lyckades enas om ett räddningspaket. Just idag ger det mig en känsla av hopp och trygghet, inte för pengarnas skull, utan för att de nådde en överenskommelse. För att de inte gav upp när förhandlingarna tycktes dömda att stranda. För att de fortsatte, i dagar och nätter. De var skyldiga oss det. Men jag trodde inte att de skulle göra det. Jag trodde att de skulle åka hem, skjuta beslutet på ett nytt möte i september.

EU känns viktigare än någonsin och dealen må vara en kompromiss, men det är väl vad demokrati handlar om? Och vi klarar inte av en pandemi själva. Ingen av oss. Och även om pandemin pågår, finns det även ett vanligt liv och en framtid som inte kan skjutas upp i all oändlighet. Det känns som en revansch att de kom i mål. EU är inte dött.

Tänk att de 27 satt där, svettiga, trötta, i skrynkliga skjortor efter timmar i samma stol, kavajer som hängts över ryggstödet, och pratade och pratade. Det måste bli ganska intimt på något vis. Jag hade gett mycket för att få vara en fluga på väggen. Men jag nöjer mig med att jag idag starkare än på mycket länge känner ett EU fortfarande är ett fredsprojekt. Jag tror inte att någon av dessa 27 någonsin kommer starta ett krig mot de andra. Vad tror ni?

Svenska strategin i spanska medier

Nu har det möjligen lagt sig lite, men de senaste månaderna har det publicerats en stor mängd reportage om den svenska coronastrategin i spanska medier. I början, när jag läste de lite kortare artiklarna, som väl figurerade i de flesta internationella medier, kände jag möjligen mest att jag fick bekräftat vad jag själv redan tänkte. Att det var en våghalsig och märklig väg att gå. Efter ett tag kom det alltfler längre reportage. Alltid baserade på intervjuer med en spanjor boende i Sverige som fick ge sin bild av hur det såg ut, inifrån. Alla följde samma linje. Den första intervjun jag läste var ganska chockerande. Eller, det var egentligen inget nytt under solen, men när jag läste allting samlat på ett ställe (enbart negativt) och verkligen förstod att detta är den enda bilden av Sverige i Spanien just nu, började det kännas väldigt sorgligt. Sverige offrade sina äldre för ekonomin. Förbjöd sjukhuspersonal att använda skyddsutrustning. Hotade föräldrar i riskgrupper som inte ville skicka barnen till skolan av rädsla för att smittas. Rasismen, hur allt skylldes på invandrarna. Etc. Etc. Det knöt sig i hjärtat. Vad är detta? Är det ens sant? Jag hade en dialog med några vänner i Sverige som talar spanska och som läste några av artiklarna och i stort bekräftade att de inte innehöll några direkta sakfel. Bortsett från det där om att det skulle ha varit förbjudit att använda munskydd. Det vet jag inte. Men det var alltså en spansk läkare bosatt i Sverige som sade det.

Så började några spanska bekanta publicera dessa artiklar på Facebook, och plötsligt så kände jag att nej, nu får det faktiskt räcka. Eller ja, jag kanske inte direkt gick ut och höjde rösten, men jag kommenterade i alla fall hos en ganska inflytelserik person (advokat och politiskt aktiv) om att jag visserligen inte är förespråkare för den svenska strategin men att det inte heller är så svart eller vitt som spansk media vill göra gällande. Det finns ju en mängd förklaringar till de åtgärder Sverige valt att genomföra eller ej. Du kan hålla med eller ej men ett liv i Sverige är inte mindre värt än i andra länder. Och framför allt började jag tröttna rejält på bristen på kontraster i dessa spanska reportage. Inte i ett enda fall (av de jag sett) hade journalisten försökt ta reda på bakgrunden till strategin. Exempelvis att den ska vara långsiktigt hållbar, värnar om folkhälsan i ett bredare perspektiv i samhället och att det dessutom inte finns samma juridiska ramar varken att införa väldigt restriktiva åtgärder eller polis att följa upp dem. Här tar jag en stor risk att ens ge mig in och räkna upp skälen då jag ju är långt ifrån någon expert på den svenska strategin… häng mig inte snälla. Som journalist störde jag mig enormt på vad jag tyckte var en total avsaknad av lust att skriva något annorlunda, något som stack ut, av kritiska eller nyfikna frågeställningar. Nej. Alla skrev samma sak, på samma sätt. De hade ju säkert redan bestämt sig vad de ville skriva och letade upp en person som de kunde citera som sa just det. Och i början förstår jag grejen. Perfekta Sverige var plötsligt hela världens hackkyckling. Det måste ha känts uppfriskande på något vis. Men sedan. När alla redan skrivit om detta. Så tråkigt att ingen bemödade sig om att gräva i vad som ligger bakom.

Ett första trevande steg?

Hej. Jag har funderat så länge nu på att börja blogga igen att det å ena sidan känns oundvikligt. Och å andra sidan så skrämmande, stort och oåterkalleligt. Lite löjligt förstås. Men i alla fall så tänker jag att jag nog bara måste kasta mig ut i det och testa hur det känns. Det har varit ett märkligt år hittills och att sitta i karantän i flera månader som vi gjorde här i Spanien, leder helt klart till att man ifrågasätter mycket. Ser tydligare vilka prioriteringar man vill göra. Vad som är viktigt. Och även vad som kanske är nödvändigt för att kunna anpassa sig bättre till denna nya normalitet som vi får leva med ett tag. För mig innebar det att jag bestämde mig för att lämna mitt liv i fastighetsbranschen för att återgå till ett skrivande liv. Främst kanske för att kunna jobba hemifrån oavsett villkoren vi har att rätta oss efter framöver. Men även generellt blev det så tydligt hur mycket tid och pengar det går åt till att pendla och jobba utanför hemmet. Många delar är så absurda. Bensin, äta ute, barnpassning om barnomsorgen inte kommer fungera… Massor, massor med pengar som jag får lägga ut för att samtidigt vara ifrån mitt barn större delen av tiden. För att inte tala om stressen det innebär för mig själv. Det har hänt så himla mycket inom mig de senaste månaderna. Svårt att förmedla allt på en gång och det behöver jag ju inte heller. Men dels har det blivit väldigt tydligt för mig hur jag egentligen bara vill ha det lugnt och skönt omkring mig. Sitta på min kammare i lugn och ro medan världen pågår därutanför. Alldeles säkert har jag en släng av ”el sindrome de la cueva”, grottsyndromet, dvs att man efter en lång tid i karantän inte vill ge sig ut igen. I mitt fall beror det inte på rädsla utan bara på att jag insett hur skönt jag tycker det är att bara vara hemma.

Att jobba, vara ensam med sitt barn 24 h om dygnet och dessutom ha rollen som lärare, var inget jag var bra på. Vissa saker ja. Andra misslyckades jag grundligt med. Det ledde till att jag har gått några gånger till en psykolog för att försöka få hjälp med hur jag bättre kan hantera mitt dåliga humör, korta stubin, extremt bristfälliga tålamod och låga stresströskel. Genom dessa samtal har det blivit tydligt att jag är en högkänslig person. Jag förstår inte riktigt hur det har kunnat gå mig förbi tidigare. Men jag klickar om inte alla boxar, så en majoritet av dem. Och det är en sådan lättnad att förstå varför så många saker med mig så ofta känns så fel. Jag kommer säkert att återkomma till detta men lämnar det för nu.

Hela poängen med bloggen är att i och med att jag tar klivet ut som frilansare, ha någonstans dit jag kan hänvisa nya uppdragsgivare eller samarbetspartners som är nyfikna på vem jag är. Det kommer dock inte vara en i huvudsak professionellt inriktad blogg utan personlig och privat, en slags livsstilsblogg, jag vet inte ens om den kommer att få en röd tråd. Det återstår att se. Möjligen den att jag är ensamstående, egenföretagare, kvinna och bosatt i Spanien sedan hösten 2003. Om nu detta är en röd tråd. Främst vill jag väl mest ha en plats där jag kan få berätta om precis just det som faller mig in. Ingenting annat. Så välkomna hit. Vi får se hur långt jag vågar driva det. För läskigt känns det. Men det är dags nu.