Språkförbistringar, ändrade planer och livskvalitet

”Jag är så orolig för att citronträdet ska dö”, sa jag när Iván och jag gick förbi grannarnas trädgård där jag ansvarar för att vattna medan de befinner sig i Sverige. ”Oroa dig inte, jag ska minnas dig”, svarade Iván utan att låta särskilt berörd. Trodde han att jag var orolig för att JAG ska dö, tänkte jag och undrade i så fall över hans neutrala reaktion. Men nej, han menade att han skulle påminna mig att vattna, förstod jag efter en liten stund. Tokigt blir det ibland. Han är väldigt verbal och hans svenska har utvecklats väldigt mycket de här månaderna vi har varit hemma, mycket tack vare SVT Barn faktiskt. Han vågar prova sig fram och slänger sig med uttryck som ibland låter så lillgamla, och ofta kan jag känna igen saker jag hört strömma ut från paddan. Som när han säger ”i dessa Coronatider”.

Helgen har varit väldigt skön. Just precis nu är det färre konflikter och jag njuter varje dag. Vi har spelat spel, badat flera gånger i poolen, legat skavföttes i soffan och kollat på serier, bakat kardemummakaka och grillat. Dessutom fick jag till en nästan tre timmar lång vindate med en av mina bästa vänner i Sverige. En mycket bra balans, bortsett från att jag var ganska så trött i söndags… Psykologen frågade ju mig när jag känner mig som en bra mamma och svaret är faktiskt ”när det inte är några konflikter”. Ingen bra utgångspunkt med tanke på att det är omöjligt att uppnå. Det viktigaste är väl att konflikterna inte spårar ur. Jag anstränger mig för att vara mindre fyrkantig, att vara ”calm and firm”, att bjuda till, ge mer kvalitetstid och försöka anpassa mig bättre när vi jobbar med skoluppgifter. Kanske har det gett resultat. Eller så är det bara en lugnare tid på månaden/färre hormoner i omlopp.

Jag har tagit beslutet att vi inte ska åka till Huelva i augusti för att hälsa på Iváns farfar med fru i deras sommarlägenhet. Det var inte helt lätt eftersom de vanligtvis bor i Madrid, farfarn är 91 år och vi ses väldigt sällan. Men det är inte försvarbart. Jag skulle inte kunna leva med om vi smittade honom utan att veta om det. De föreslog att vi skulle testa oss men jag läser ju varje dag om hur opålitliga snabbtesten är. Det känns meningslöst om vi ändå inte vet säkert. Bokade ett hotell (med gratis avbokning) innan jag läste om en smitthärd i Málaga som startat just på ett hotell i Huelva och kände att nej, det blir ingen resa i år (Sverige har vi redan avfärdat). Så nu funderar jag på vad vi ska göra för att i alla fall hitta på någonting mellan sommarskola och vanlig skola. Har fått tips om en camping med äventyrsaktiviteter där man kan hyra en liten stuga mitt ute i vildmarken. Annars har vi ju det bra hemma, men något litet sommarminne som sticker ut skulle jag vilja ge honom.

Stress vs effektivitet

Jag skrev häromdagen att jag har en extremt låg stresströskel. Det där malde lite inom mig och jag inser att det faktiskt inte stämmer. Inte alls. Tvärtom har jag nog en ganska hög stresströskel. Vad jag dock är dålig på och orsaken till min känsla av att inte alltid hantera stress så bra, är bristen på sunda prioriteringar när jag är stressad. Min grundinställning är att allt ska göras. Att allt går att göra, bara jag är tillräckligt effektiv. Om jag tvingas prioritera tar jag ofta bort de grundläggande behoven som att äta eller gå och kissa. Har jag mycket jobb stryker jag i det privata för att den totala belastningen inte ska bli för stor. Detta händer när jag jobbar utanför hemmet och skillnaden är ju att dagen innehåller olika sektioner och att varje sektion tar slut och det gör det lite mer lätthanterligt på något vis. Under karantänen blandades alla måsten i en och samma säck; de grundläggande behoven (inte bara mina egna), jobb, skola, nöjen och aktiviteter. Min känsla var hela tiden att allt måste göras och ju mer stressad jag var, desto högre krav på både effektivitet och kvalitet. Mitt yrkesjag blandades med min sons skola och jag ville bara beta av det ena efter det andra för att komma framåt. Det blev ju inte bra. En 6-åring är många saker men effektiv är inte en av dem. Och ju mer tidspress, desto sämre gick det ju med skoluppgifterna och desto snabbare fick jag panik. När jag hade artiklar som skulle skrivas, kunder som skulle kontaktas, mat som skulle lagas, disk som skulle diskas, skoluppgifter som skulle lösas – alltifrån kreativa att bygga en jordglob eller en idrottsstadium i kartong till grammatiska övningar mer passande för högstadiet, telefonen som ringde och Iván som pratade oavbrutet alternativt satt som en zombie vid paddan (vilket genererar en annan typ av stress för mig), så var min konstanta känsla att allt måste lösas samtidigt och så snabbt som möjligt. Och när jag på eget bevåg lade in fler måsten på listan, som att vi skulle träna, promenera dagligen (när vi fick) eller baka för att Iván älskar det, så var det inte med en känsla av att vi tar det som det kommer, om vi hinner, för att det är kul, utan samma maniska känsla spall över även på detta. För allt satt ihop. Snabbt och effektivt skulle allting ske på löpande band.

Till slut blev jag ju tvungen att prioritera. Såklart. Allt kunde självklart inte ske samtidigt. Och oftast prioriterade jag väldigt fel. Inte en enda dag på tre månader kopplade Iván inte upp sig på sina onlinelektioner (2-3 per dag), alla obligatoriska uppgifter (3-5 per dag) skickades in. Jag levererade på mina jobb. Vi åt och vi tränade. Jag hade väldigt högra krav på mig själv (inser jag i efterhand) att Iváns utveckling inte skulle stå stilla, att han skulle äta rätt, röra på sig och bli stimulerad på rätt sätt. Vad jag glömde bort var att se till att vi hade roligt under tiden, att jag skrattade tillsammans med Iván. Den maniska ständiga jakten för att hinna med alla uppgifter på min mentala lista, göra, stryka, göra, stryka, göra, stryka, framåt, effektivt, klart, nästa grej, såså skynda, skynda. Den sitter i fortfarande trots att situationen nu är en helt annan.

Jag har känt mig sammanbiten och arg, har inte sänkt axlarna. Och det värsta (och bästa – kommer till det) är att det har varit så även tidigare men det blev så extremt under karantänen. Det positiva är alltså att det blev tydligt och det är ju först då det går att bryta dåliga mönster.

Psykologen sa tre nyckelkommentarer till mig – vi har talat mycket om mammarollen och att jag känner mig som en usel mamma. Dels ”vad behöver du göra för att känna dig som en bättre mamma?”, dvs inte ”hur kan du bli en bättre mamma för Iván?”, utan hur kan jag ändra på saker så att min upplevelse av mig själv som dålig mamma förändras. Skillnaden är hårfin och gigantisk. Hon sa också åt mig använda mitt fyrkantiga sätt att skapa rutiner och alltid vara ”duktig”, till att även programmera en stunds lek varje dag. 20 minuter som är lika oundvikliga som att vi äter middag. För att den förutsättningslösa uppmärksamheten som ägnas Iván inte ska falla bort eller hamna sist i raden av andra måsten. Och det viktigaste, att inte glömma bort att fjanta oss. Just det pratade vi om kopplat till skoluppgifterna (vi tragglar med en del uppgifter även över sommaren). Och herregud vilken skillnad det är. Att få uppgifterna att bli roliga saker vi gör tillsammans och inte något som bara måste betas av, dvs göras så snabbt som möjligt (=tråkigt), så lätt det är att manipulera en 6-åring om man bara ger lite av sig själv och skojar istället för att försöka få honom att tro att jag är någon slags militär. För när jag är effektiv är jag sällan fjantig och för att få en 6-åring att bli effektiv måste man tönta sig lite. Har jag nu lärt mig.

Politikerbeundran

Jag googlade precis motsatsen till politikerförakt. Det finns inget sådant ord. Kanske säger det en del. Och jag må vara naiv eller en struts men just idag känner jag faktiskt beundran för de 27 EU-ledare som efter fyra dagar och två nätters förhandlingar faktiskt lyckades enas om ett räddningspaket. Just idag ger det mig en känsla av hopp och trygghet, inte för pengarnas skull, utan för att de nådde en överenskommelse. För att de inte gav upp när förhandlingarna tycktes dömda att stranda. För att de fortsatte, i dagar och nätter. De var skyldiga oss det. Men jag trodde inte att de skulle göra det. Jag trodde att de skulle åka hem, skjuta beslutet på ett nytt möte i september.

EU känns viktigare än någonsin och dealen må vara en kompromiss, men det är väl vad demokrati handlar om? Och vi klarar inte av en pandemi själva. Ingen av oss. Och även om pandemin pågår, finns det även ett vanligt liv och en framtid som inte kan skjutas upp i all oändlighet. Det känns som en revansch att de kom i mål. EU är inte dött.

Tänk att de 27 satt där, svettiga, trötta, i skrynkliga skjortor efter timmar i samma stol, kavajer som hängts över ryggstödet, och pratade och pratade. Det måste bli ganska intimt på något vis. Jag hade gett mycket för att få vara en fluga på väggen. Men jag nöjer mig med att jag idag starkare än på mycket länge känner ett EU fortfarande är ett fredsprojekt. Jag tror inte att någon av dessa 27 någonsin kommer starta ett krig mot de andra. Vad tror ni?

Svenska strategin i spanska medier

Nu har det möjligen lagt sig lite, men de senaste månaderna har det publicerats en stor mängd reportage om den svenska coronastrategin i spanska medier. I början, när jag läste de lite kortare artiklarna, som väl figurerade i de flesta internationella medier, kände jag möjligen mest att jag fick bekräftat vad jag själv redan tänkte. Att det var en våghalsig och märklig väg att gå. Efter ett tag kom det alltfler längre reportage. Alltid baserade på intervjuer med en spanjor boende i Sverige som fick ge sin bild av hur det såg ut, inifrån. Alla följde samma linje. Den första intervjun jag läste var ganska chockerande. Eller, det var egentligen inget nytt under solen, men när jag läste allting samlat på ett ställe (enbart negativt) och verkligen förstod att detta är den enda bilden av Sverige i Spanien just nu, började det kännas väldigt sorgligt. Sverige offrade sina äldre för ekonomin. Förbjöd sjukhuspersonal att använda skyddsutrustning. Hotade föräldrar i riskgrupper som inte ville skicka barnen till skolan av rädsla för att smittas. Rasismen, hur allt skylldes på invandrarna. Etc. Etc. Det knöt sig i hjärtat. Vad är detta? Är det ens sant? Jag hade en dialog med några vänner i Sverige som talar spanska och som läste några av artiklarna och i stort bekräftade att de inte innehöll några direkta sakfel. Bortsett från det där om att det skulle ha varit förbjudit att använda munskydd. Det vet jag inte. Men det var alltså en spansk läkare bosatt i Sverige som sade det.

Så började några spanska bekanta publicera dessa artiklar på Facebook, och plötsligt så kände jag att nej, nu får det faktiskt räcka. Eller ja, jag kanske inte direkt gick ut och höjde rösten, men jag kommenterade i alla fall hos en ganska inflytelserik person (advokat och politiskt aktiv) om att jag visserligen inte är förespråkare för den svenska strategin men att det inte heller är så svart eller vitt som spansk media vill göra gällande. Det finns ju en mängd förklaringar till de åtgärder Sverige valt att genomföra eller ej. Du kan hålla med eller ej men ett liv i Sverige är inte mindre värt än i andra länder. Och framför allt började jag tröttna rejält på bristen på kontraster i dessa spanska reportage. Inte i ett enda fall (av de jag sett) hade journalisten försökt ta reda på bakgrunden till strategin. Exempelvis att den ska vara långsiktigt hållbar, värnar om folkhälsan i ett bredare perspektiv i samhället och att det dessutom inte finns samma juridiska ramar varken att införa väldigt restriktiva åtgärder eller polis att följa upp dem. Här tar jag en stor risk att ens ge mig in och räkna upp skälen då jag ju är långt ifrån någon expert på den svenska strategin… häng mig inte snälla. Som journalist störde jag mig enormt på vad jag tyckte var en total avsaknad av lust att skriva något annorlunda, något som stack ut, av kritiska eller nyfikna frågeställningar. Nej. Alla skrev samma sak, på samma sätt. De hade ju säkert redan bestämt sig vad de ville skriva och letade upp en person som de kunde citera som sa just det. Och i början förstår jag grejen. Perfekta Sverige var plötsligt hela världens hackkyckling. Det måste ha känts uppfriskande på något vis. Men sedan. När alla redan skrivit om detta. Så tråkigt att ingen bemödade sig om att gräva i vad som ligger bakom.

Ett första trevande steg?

Hej. Jag har funderat så länge nu på att börja blogga igen att det å ena sidan känns oundvikligt. Och å andra sidan så skrämmande, stort och oåterkalleligt. Lite löjligt förstås. Men i alla fall så tänker jag att jag nog bara måste kasta mig ut i det och testa hur det känns. Det har varit ett märkligt år hittills och att sitta i karantän i flera månader som vi gjorde här i Spanien, leder helt klart till att man ifrågasätter mycket. Ser tydligare vilka prioriteringar man vill göra. Vad som är viktigt. Och även vad som kanske är nödvändigt för att kunna anpassa sig bättre till denna nya normalitet som vi får leva med ett tag. För mig innebar det att jag bestämde mig för att lämna mitt liv i fastighetsbranschen för att återgå till ett skrivande liv. Främst kanske för att kunna jobba hemifrån oavsett villkoren vi har att rätta oss efter framöver. Men även generellt blev det så tydligt hur mycket tid och pengar det går åt till att pendla och jobba utanför hemmet. Många delar är så absurda. Bensin, äta ute, barnpassning om barnomsorgen inte kommer fungera… Massor, massor med pengar som jag får lägga ut för att samtidigt vara ifrån mitt barn större delen av tiden. För att inte tala om stressen det innebär för mig själv. Det har hänt så himla mycket inom mig de senaste månaderna. Svårt att förmedla allt på en gång och det behöver jag ju inte heller. Men dels har det blivit väldigt tydligt för mig hur jag egentligen bara vill ha det lugnt och skönt omkring mig. Sitta på min kammare i lugn och ro medan världen pågår därutanför. Alldeles säkert har jag en släng av ”el sindrome de la cueva”, grottsyndromet, dvs att man efter en lång tid i karantän inte vill ge sig ut igen. I mitt fall beror det inte på rädsla utan bara på att jag insett hur skönt jag tycker det är att bara vara hemma.

Att jobba, vara ensam med sitt barn 24 h om dygnet och dessutom ha rollen som lärare, var inget jag var bra på. Vissa saker ja. Andra misslyckades jag grundligt med. Det ledde till att jag har gått några gånger till en psykolog för att försöka få hjälp med hur jag bättre kan hantera mitt dåliga humör, korta stubin, extremt bristfälliga tålamod och låga stresströskel. Genom dessa samtal har det blivit tydligt att jag är en högkänslig person. Jag förstår inte riktigt hur det har kunnat gå mig förbi tidigare. Men jag klickar om inte alla boxar, så en majoritet av dem. Och det är en sådan lättnad att förstå varför så många saker med mig så ofta känns så fel. Jag kommer säkert att återkomma till detta men lämnar det för nu.

Hela poängen med bloggen är att i och med att jag tar klivet ut som frilansare, ha någonstans dit jag kan hänvisa nya uppdragsgivare eller samarbetspartners som är nyfikna på vem jag är. Det kommer dock inte vara en i huvudsak professionellt inriktad blogg utan personlig och privat, en slags livsstilsblogg, jag vet inte ens om den kommer att få en röd tråd. Det återstår att se. Möjligen den att jag är ensamstående, egenföretagare, kvinna och bosatt i Spanien sedan hösten 2003. Om nu detta är en röd tråd. Främst vill jag väl mest ha en plats där jag kan få berätta om precis just det som faller mig in. Ingenting annat. Så välkomna hit. Vi får se hur långt jag vågar driva det. För läskigt känns det. Men det är dags nu.